begränsningarnas välsignelse
Varje gång jag flyttar tillbaka till Sverige från Etiopien slår det mig. Överflödet. De första dagarna mådde jag dåligt bara av att vara i min lägenhet, för den är så onödigt stor och jag har så onödigt många saker. Uppenbarligen klarar jag mig alldeles utmärkt på vad som får plats i en resväska (ja, jag hade två med mig men en var full av mat och presenter så jag skulle klarat mig på en (om jag nu klarat mig utan allt knäckebröd och choklad, men det är en annan fråga..)), så varför ska jag då ha alla mina saker? Alla vet ju att det bara blir jobbigare att välja vad man ska ha på sig ju mer kläder man har, har man ett par skor så tar man helt enkelt dem. Och min erfarenhet är att man är minst lika nöjd med det. Det finns absolut mycket jag saknar i Etiopien - mörkt bröd, mjölk, yoghurt, smör, filmjölk, ost. Men känslan när jag första gången efter återkomst gick in i en affär. Hjälp, det bara sköljde över en. Så sjukt många alternativ. Bara man ska köpa en ost finns det ett femtiotal att välja mellan. Då föredrar jag nästan de små sukarna med ett begränsat litet utbud, och där man till och med får prata med en människa som plockar ihop det man vill köpa. Lite mänsklig kontakt och möjlighet att öva amarinja. Här i Sverige utvecklar vi istället system så man mer eller mindre helt kan undvika social interaktion.
Enkelheten och begränsningarna är något av det jag saknar mest. Till exempel har jag länge behövt köpa en ny madrass till min säng (det var som att ligga direkt på trästommen) och tänkte ta tag i det när jag kommit tillbaka från Etiopien. Efter nån timmes googlande bland alla olika varianter kände jag mig bara mer förvirrad och osäker än innan jag började. Så jag lade ner sökandet och gav upp. Med alla valmöjligheter blir alla beslut så stora, det finns så mycket man kan väga in och ta i beaktande vilket gör att, åtminstone för en så velig person som jag, besluten känns oöverkomliga. Ett annat exempel var då jag skulle boka en resa till Umeå. Om det hade varit i Etiopien hade jag helt enkelt åkt till busshållsplatsen. Gått på första bästa buss till aktuell destination och suttit på den tills jag var framme. Betalat det busskillen ville ha och småpratat med mina medresenärer. Så enkelt. Nu blev det istället en massa sökande i otaliga tidtabeller och vägande av för- och nackdelar.
Begränsningar kan så många gånger vara en välsignelse. Det är lätt att glömma när man (läs jag) snurrar runt i sin fullsmockade vardag, planerar in så mycket som möjligt samtidigt som man gärna håller flera dörrar öppna för ytterligare roliga happenings. Jag blir trött av allt som snurrar på, samtidigt som jag älskar det. Oavsett vilken vardag man föredrar (begränsad vs obegränsad) så tror jag att det är nyttigt att dra ner på alternativ ibland. Jag försöker göra det genom att inte ha internet på telefonen, genom att boka in saker i förväg och hålla mig till dem, genom att sätta upp regler för hur många uppbokade kvällar jag får ha i veckan och så vidare. I Etiopien är det enklare, där går strömmen helt enkelt; och så sitter man i stearinljus och läser en bok istället för att översköljas av information från olika medier.
Mitt addisgäng
Det var länge sedan jag kände sådan tillbakalängtan till Etiopien. De senaste veckorna har jag åkt upp och ner i känslorna - såklart fint att få träffa familj och vänner här och jag har verkligen uppskattat att vara tillbaka på jobbet, men jag längtar tillbaka så grymt mycket. Saknar mina vänner, solen, enkelheten, spontaniteten, värmen, storstaden, resandet, maten, lägenheten. Men framför allt saknar jag mitt gäng. Att ha några få men otroligt fina vänner att dela vardag och fest med. Att prata om allt mellan himmel och jord, och att gå på jazz och skogsäventyr tillsammans med. Jag kände sådan väldig samhörighet med de här människorna. Vi var alla utomlands men kände oss hemma, vi var jämt sugna på att hitta på saker och öppna för samtal om livets alla dimensioner. Denna gemenskap saknar jag nu stort. Varje dag. Inte för att jag inte uppskattar mina vänner här hemma i Sverige, men just det här att ha ett klart gäng som man självklart kan räkna med till alla slags upptåg, och som lika självklart räknar med mig. Det saknar jag. Ni ska få en liten glimt att detta älskade gäng.
De två svenska volontärerna Linda och Rebecka inkluderade mig självklart i deras gäng.
Julfika i deras lägenhet på Entotto, där jag också bodde ett par dagar.
Med Martha och Alex på min veranda. En dag med mat, promenad och kareoke.
Martha är min närmaste etiopiska vän som jag känt sen 2007 då vi jobbade ihop i Nakamte, vi har hängt ihop sen dess och faktiskt jobbat ihop även på Svenska skolan i Addis för några år sedan. Nu bor hon på Barbados så det var ett tag sen vi sågs, jag är grymt tacksam för att vi lyckades tajma den här etiopientiden. Alex är hennes mans kusin, en person med många tankar som jag pratat tro och liv med i många timmar.
Nyårsmiddag på lyxrestaurang. Luisas syster Hanna, Rebecka, Linda, Silvia, Eileen, Luisa och Chris - ett svensktyskt gäng.
Vidarefirande på Efoy i Bole.
Jag tog med mig Luisa och Chris till Asella för den etiopiska julen. Där hängde vi även med Birte som bor i Asella men åker till Addis emellanåt och då hängde in i vårt gäng.
Kommer ett enskilt blogginlägg om asellajulen.
Det här fantastiska gänget - Siliva, Alex, Seifu, Martha - drog ut på en 3-dagarsvandring i Bale-bergen. Vi fick otroligt fina dagar med mycket vandring, massa fikapauser, fantastiska vyer, skratt, trams, djupa samtal, pasta, kvällar runt elden, knäckebröd och engelska. Jag tror aldrig jag pratat så mycket engelska, och jag gillar det. Tokgillar att ha vänner från olika delar av världen.
Efter nyår flyttade de här två guldklimparna in i min lägenhet. Luisa och Chris från Tyskland träffade jag min första helg i Addis och de gick rakt in i mitt hjärta. Finare människor får man leta efter. Jag, som numera är van vid att bo själv och verkligen uppskattar det på många sätt, var något orolig inför att få sällskap i min högt uppskattade lägenhet, men det blev så otroligt bra. Vi tre delade verkligen allt den sista månaden och ska jag vara ärlig är det främst de två jag saknar nu. Man liksom vande sig vid att de alltid fanns där att prata med och att hitta på saker med. Så ödmjuka och omtänksamma människor. Vi fick dela många tårar och många skratt, kulturanalyser, chokladkakor, filmer, glass, promenader och hockey. Två nya självklara vänner för livet.
Menbi och Martha - två självklara vänner i många år.
Eyob har jag känt i ett tiotal år. Numera bor även han i Addis och kom med i vårt gäng. Här på en fendikakväll i Kazanches.
Att gå ut på kvällarna och äta god mat och lyssna på live-musik är en del jag verkligen uppskattar i addislivet. Och något jag saknar i Sverige. Så spontant och enkelt.
Shewit och Martha.
Min sista helg drig vi ihop gänget (Martha var tyvärr sjuk) och gick ut på hajk i Kera. Det blev några timmars vandrande i skogen med utsikt över Addis Abeba. När vi kom ner från bergen gick vi genom Shola market till lunch på Dashen i Kazanches. En väldigt väldigt väldigt bra sista lördag.
Avskedsfest hemma hos mig med alla mina närmaste vänner i Addis. En fantastiskt fin kväll.
Dessa människor saknar jag nu så det gör ont. Det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka. Och visst har jag googlat på resor i påsk men det känns för galet och orimligt, och jag har ansvar här hemma som gör att jag inte bara kan åka. Men att jag vill, det råder det inga tvivel om. Jag är grymt tacksam över alla gamla och nya vänner som nu befinner sig många hundratals mil bort, men det gör också ont.
