höjdpunkter

För några veckor sen var jag för första gången med på Filippis språkcafé. Jag gick därifrån med mer energi än på länge och ett stort leende över hela ansiktet. Sen dess har jag varit där varje vecka och det är alltid lika givande. Så gött att få fokusera på någon annan och få ge av vad man själv har till någon som är så tacksam, det är nåt annat än att sitta med näsan i en seg pluggbok. Får ändå säga att jag blir mer och mer sugen på att jobba istället för plugga. Ett gott tecken. Känns som att språkcafémåndagarna kommer att va veckoliga höjdpunkter resten av terminen.

att komma hem

"Hemma, var ligger det nånstans? Kan nån ge svar?
Ja, vi ska ta dig till en plats där du får stanna du ska snart få komma hem"
 
- för två veckor sedan såg jag Kristina från Duvemåla i Göteborg (helt magisk musikal!! och fantastiskt fint att få träffa vänner i Göteborg och Ytterby!), och ja, musikalen handlar helt klart om att komma hem. Det kanske inte är det mest framhållna temat, men med tanke på var i livet jag befinner mig just nu så fastnade jag för Kristinas hemmakänslokval.
 
 
Det är oerhört slitsamt att pendla mellan två världar. Att vara lite där och sen lite här, för att sedan rycka upp sig själv igen och åter vara lite där. Och sedan här. Hattigt blir det, och jag tror jag kommit fram till att jag inte vill ha ett hattigt liv. Det blir liksom inte riktigt helhjärtat då.
Det är bara det att jag inte kan välja.
 
Nu har jag varit i Sverige i en månad, efter två månader i Etiopien. Och ja, objektivt sätt så har jag väl landat och kommit in i vardagslunken igen. Men inuti mig är det fortfarande förvirrat. Jag tänker lätt att sverigevärlden pausar medan jag är borta och att det ska gå att ta upp vardagen där man lämnade den. Men det är inte så. Livet här går på med samma svindlande hastighet oavsett om jag är närvarande eller inte. Mina vänner fortsätter sina liv; att lära känna varandra och nya människor. Och vips är jag inte en del av deras naturliga vardag. Missförstå mig inte nu, det är klart att det ska vara så. Jag skulle ju inte vilja att de människor jag älskar här hemma i Lund ska sätta sina liv på viloläge medan jag är borta och roar mig. Det är bara det att jag inte orkar processen att ta mig in i allt igen. Eller jo, visst orkar jag den... men det hade varit så mycket skönare att bara glida in i den gamla vanliga lunken.
 
På sätt och vis är det svårare när man kommer hem till Sverige igen. Kanske just för att jag förväntar mig att snabbt komma in i den värld jag vuxit upp och levt merparten av mitt liv i. Och så är det inte så lätt som man trott, och jag vill ju på sätt och vis inte heller passa in här. När jag åker till Etiopien, å andra sidan, så är jag mer beredd på att det kommer att bli jobbigt, att jag kommer få anstränga mig för att hitta nya vänner och komma in i en trivsam vardag. Så det är nog just förväntningarna som är grejen. Och så klart det faktum att jag alla gånger då jag åkt till Etiopien haft en bokad hemresa som satt ett slut på tiden där. Det är också en stor skillnad, att veta när det är slut. Sen handlar det väl om alla andras förväntningar också, inte är det nån som förväntar sig att man ska få en kulturkrock när man återvänder till Sverige. Men visst får man det, och jag skulle nog vilja påstå att den ofta är värre än den man får i Etiopien. Kanske just på grund av att ingen förväntar sig den.
 
Men visst är Sverige hemma. Och det kommer nog alltid att vara det. Här ser jag ut som alla andra, här har jag min familj och de flesta av mina vänner, här kan jag språket och kulturen, här har jag permanent uppehållstillstånd och här lever jag på samma villkor som majoriteten av befolkningen. Inget av det kommer jag, troligen, någonsin att ha i Etiopien.
Men det fattar inte riktigt mitt hjärta.
 
Så ja.. var jag befinner mig till hösten återstår att se.
Men det hade onekligen varit skönt med nåt lite mer fast hemma.

varför jag älskar asella sports camp

Det här skrev jag efter förra årets camp:

 

 

Varför jag älskar Asella Sports Camp

 

I somras var jag för tredje året med på Asella Sports Camp i Etiopien. Lägren arrangeras av Ethiopian Evangelical Lutheran Church och riktar sig till barn i åldern 10-15 år. Under en vecka får barnen undervisning om kristen tro varvat med lekar, samarbetsövningar och fotboll. Som svensk coach får jag vara med och hålla i lekar, uppmuntra barnen och –framför allt – visa dem på Jesus kärlek genom hela mitt sätt att vara.

 

Jag ska här försöka förklara vad det är som gör att jag tycker så mycket om Asella Sports Camp. Vad det är som fått mitt hjärta att fastna där, och som gör att jag år efter år inte vill något annat än att få spendera ytterligare sommarveckor i ett regnigt Etiopien tillsammans med etiopier som jag knappt kan prata med. Det är kärleken. Och glädjen. Men framför allt kärleken, en kärlek som är större och djupare och mer påtaglig än kanske någon annan kärlek jag upplevt. Det är bara galet att hjärtat kan öppna sig så mycket att det känns som ett stort hål då man tvingas ta farväl av barn som funnits i ens liv i knappt fem dagar.

 

Asella Sports Camp får mig att leva. Det väcker känslor till liv inom mig – alla sorts känslor. Skratt så magen värker, tårar så tröjan blir blöt, ilska så tänderna gnisslar. Och så den där fantastiska kärleken. Den kärlek som känns så stark att du knappt vet hur du ska hantera den. En kärlek som inte kan komma från mig, så stark är den. Att den måste komma från Gud. I många år har jag brottats mycket med tvivel och funderat över vad jag egentligen har att göra på ett kristet läger. Men på campen i Asella har jag fått uppleva hur Gud kan använda mig utan att jag själv förstår hur det går till. Han har gett sin kärlek till dessa barn genom mig. Jag har fått älska dem för att Gud älskade dem först, och för att han älskar mig.

 

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”. Vi kanske inte med ord kan visa barnen i Asella vem Gud är. Men den största vägen är kärleken, och den kan vi gå på. Med handling och sanning kan vi älska de barn vi får möta på Asella Sports Camp. Och få minst lika mycket kärlek tillbaka.

 

Det sista vi gjorde innan avskedet, detta årets sista dag i Asella, var att sjunga ”Välsignelsen” för veckans campbarn. Då vi började var känslorna under kontroll och rösten stadig. Men att stå där och be Gud ta hand om de barn som vi skulle tvingas lämna och se att inte ett öga hos dem var torrt, det var helt otroligt jobbigt. Min röst blev hackig, tårarna rann över och det enda jag kunde göra var att fokusera på orden i sången och lämna över barnen i Guds händer.

 

Vår uppgift var uppfylld för denna gången. Men nästa år. Då vill jag stå där igen, med ett hjärta som svämmar över av kärlek till barn som jag kommit att älska som mina egna. 

 

Om man då ser till det som är mer objektivt påtagligt – vad gör Asella Sports Camp så bra? Det är helheten såklart. Mixen av kärleksfulla och uppoffrande ledare, ett väl utarbetat och genomtänkt grundkoncept, entusiastiska barn och en Gud som inte vill annat än att möta alla inblandade. Sports Camp är ett fantastiskt koncept. Genom lekar och tävlingar, gemensamma måltider och sovrum, samt sång, undervisning, draman och reflektioner får barn som kanske aldrig förut fått höra om Jesus uppleva en atmosfär som andas Gud i varje andetag.

 

Det är vad som får mig att älska Asella Sports Camp

 

 
 
 
 

 


ett mail

Igår fick jag ett mail som lyfte en mindre sten från mitt hjärta. Det kom från Mekonnen,
en man som besitter stort förtroende och inflytande i lutherska kyrkan i Asella.
Jag ska inte publicera hela hans mail men några rader:
 
"You have to know that I want you to be a part of our program, not only for one Summer,
but Always. Asella is your home which you take care for. Just press the button for Asella"
 
Ett steg närmare sommarens sports camp.
Och ett steg till in i kyrkan i Asella.
Tack för det Mekonnen.

tänk om

 
Tänk om det här var min vardag.

sex veckors amarinjaplugg

Lite bilder från mina sex veckors amarinjaplugg i Addis. Inklusive helgutflykter.
 
 
Så här såg de första veckornas lektioner ut. Fantastiska Ebise med världens tålamod och lika nära till skratt som mina härliga klasskompisar Efren, Stefano och Silvia. Bästa lektionerna någonsin.
 
Som avbrott i ferengi- och försökalärasigamarinja-världen hängde jag med gamla goda vänner,
pratade de välbekanta härliga teckenspråket och fick en inblick i Addis studentvärld. 
 
Fotboll, evangelisation och häng med sköna sportscamps-kids i Asella
 
Teckenspråksgudstjänst på Amest kilo, med efterföljande kyrkkaffe.
Ett härligt virrvarr av talande händer, som hemma.  
 
Middag hemma hos alltid lika sprudlande glada Beslenta
 
Häng med klasskompisar och lärare från språkskolan,
på don Bosco-området
 
En magiskt fin utflykt till Kersa där vi träffade Abdela-familjen och besteg ett berg.
Så vacker natur och sköna människor.
Och på kvällen firade vi lucia (premiär för majoriteten av oss)
 
Morgonandakt på språkskola, här sjunger vi julsånger på olika språk
 
Besök hos Eden och hennes familj var återkommande fina inslag i vardagen
Så här kunde tavlan se ut efter en lektion i phase 2
(för er som inte förstår jobbade vi med verbböjningar)
 
Mer häng med Eden, konsert på cafét på seminariet på Mekanissa
 
Julavslutning på språkskolan
 
 Ja, vardagen innehöll ju väldigt mycket mer. Som bad på Ghion, internetcafeer, pianospel på seminariet, promenader med Bereket, häng hos familjen Thornells, chill hemma i mitt rum, taxiåkande, IEC-besök, asellatelefonsamtal, häng med Elise och andra vänner.
Och så massa amarinjaplugg såklart.
Mycket bra sex veckor.

RSS 2.0