Maria

För två år sen lärde jag känna en spontan, eftertänksam, härlig tjej. Denna tjej bestämde sig hux flux förra påsken för att åka ner och hälsa på mig i Etiopien. Sagt och gjort, och vi som knappt kände varandra pratade plötsligt om precis allt. Dittills hade vi bara setts i en solig etiopisk kontext, men i våras bestämde jag mig för att läsa en kurs på Umeå universitet - så vidgades våra gemensamma vyer och uppleveser till att innehålla även snö och norrländska. Som kronan på verket kom Susanne ner och spenderade en somrig vecka i det som för mig är hemma och för henne "utomlands".

I nuläget har jag tio blåmärken på benen.

Sju av dem kommer från rivningen på Strandhem. Från att jag gått in i saker.

Två från innebandyträningen i måndags. Från hårda skott jag stått i vägen för.

Jag har lätt för att bli blåprickig.

Jag har även lätt för att få träningsvärk.

I rygg, ben och högerarm. Fån rivningen på Strandhem.

I rygg och högerarm och hand. Från innebandyträningen.

 

 

Första etappen Lund-Köpenhamn gick smärtfritt, likaså andra sträckan med nattåget till Prag. En snabb runda runt Tivoli var vad vi hann med i Köpenhamn, efter att ha fyllt i de småkluriga inter rail-passen. På tåget söderut fick vi sällskap av en märklig tysk kvinna och två japanska tjejer som allesammans behagade gå ut och in mitt i natten så en lättväckt maria kände sig manad att agera så väl inbrottsvakt som kupévärd.

 

Budapest är en så fantastiskt vacker stad. Jag föll på förra årets tågluff och den visade sig hålla måtten även i år. Vi gick en guidad tur och lärde oss massa om såväl Ungern som Budapests historia, tyvärr är väl det mesta glömt nu men det var intressant då och vi fick en bra överblick av stan. Lunchen intogs i gamla stan på en mysig restaurang där maten kom uppåkandes genom en liten hiss, något av det bästa på hela dan. Då magen var full och mest skrek på glass tog vi oss till en gräsmatta vid en musikspelande fontän på Margaretaön, och åt just glass och chillade i solen. Lite rosglass lyckades vi också få i oss vid St Stefansbasilikan. Kvällsmat intogs efter att ha hämtat packningen på hostellet på väg ut mot tågstationen och bestod för min del av utsökt lasagne. Det njöts även av vmfotboll, god dricka och tärningsspel. Efter en snabb gångtur till stationen kröp vi till kojs på nattåget mot Belgrad, till sällskap i kupén hade vi denna gången en trevlig holländare som vi delade erarenheter med och som gjorde denna sträcka betydligt mer lättsovd än den förra.

Belgrad tog ett tag på sig att vinna våra hjärtan. Himlen var grå och likaså den del av staden vi först mötte. Men det fantastiskt trevliga hostel som vi lyckades finna högt upp i ett hus gav oss en försmak på serbernas gästvänlighet. Vi gav oss ut på stan för att leta frukost och sevärdheter. Frukosten fann vi i en mysig gränd hos en trevlig kvinna vi inte kunna byta många ord med, men gott var det. Någorlunda mätta begav vi oss så söderut mot den mer moderna delen av staden. På grund av regn sökte vi skydd i diverse klädaffärer och ryktet om Belgrad som "staden med bäst shopping" tog start. Regnet upphörde dock till slut och vi tittade på en rad kyrkor, som till exempel världens största ortodoxa kyrka. Det var dock ingen sommarvärme och våra ben under shortsen ville ha mer skydd, så vi gick inom hostellet då vi var klara med den södra delen av stan. Den norra föll åtminstone mig mer i smaken. Där fans ett stort gammal slott med fantastisk utsikt, en gågata fullproppad med turiststånd, gamla hus och bohemiska kvarter med mysiga små restauranger. Där slog vi oss ner och tittade på fotboll och pratade med en översocial servitör.

 

Nästa dag spenderades i huvudsak på ett tåg mot Skopje. Den här gången hamnade vi i en full kupé där man pratade nåt obegripligt språk. Så vi ägnade oss mest åt varsin bok och tog även igen lite förlorad sömn. När folk droppat av lite var det bara vi och en söt gubbe med mustasch kvar, han berättade för oss om landskapet vi åkte igenom och lite om de kringliggande ländernas historia och relation till varandra, mycket intressant. Väl framme i Skopje mötte pappas kollegas frus kusin med barn upp oss på en sunkig tågstation. De körde oss till den lägenhet vi fick låna under vår vistelse i Makedonien, helt galet bra. Dottern Mia och hennes pojkvän Matej tog oss med till en lokal pub där vi fick smaka utsökt makedonsk mat och höra mer om Makedonien. En fantastiskt trevlig kväll trots att vi var trötta efter resan, dagen slutade hemma i en soffa framför ytterligare fotboll.

Dagen i Skopje bjöd på hyfsat väder och utforskande av en stad fylld av nybyggda statyer i barock stil. Något av det bästa var att ströva omkring i de mysiga små kvarteren i den turkiska delen av stan, där fanns fullt av turistaffärer med antika ting och små pubar som bjöd på bland annat glass. I den nyare delen av stan, det mesta är ju nytt sen hela Skopje ödelades i ruiner efter en jordbävning 1963, tog Sara kort på varenda nybyggd staty. Det här med statyerna är en stor snackis, i alla fall om man lyssnar på Mia som totalogillar dem. I vilket fall är de rätt fina och så är det ju lite kul att de står med en meters mellanrum över hela centrum. Vi hade i alla fall klarat av det mesta av stan till lunch då Mia kom och gjorde oss sällskap. Tillsammans tittade vi på modertheresahuset, en utställning om jordbävningen och en stor park. Sen lämnade Mia oss och vi slog oss ner på ett cafe intill parken och drack varm choklad. På kvällen åt vi först kvällsmat med Mia inne i de turkiska kvarteren (lika god mat denna kväll) och sen slog vi oss samman med Matej och hans kompis på ett uteställe i närheten.

 

Istället för att ta tåget som skulle ta en hel massa timmar hoppade vi på en buss till Sofia. Landskapet utanför fönstret var magiskt vackert med böljande berg och en blandning av stora skogar och öppna fält. I Sofia hade vi till att börja med lite problem med att hitta ett hostel, men till slut fann vi ett med en sur gubbe som inte ville lyfta många fingrar för vår skull. Men varsin säng fick vi till slut och till och med en tv på rummet. Där satt vi dock inte och segade länge utan tog oss ut på Sofias gator. Det visade sig vara en stad med varierad trevlighetsgrad. Vissa kvarter kände vi att vi gärna undvek medan andra var supermysiga med vackra gamla hus, glasstånd och otaliga bröllopsföljen. Vi besåg parker, kyrkor, stadshus, teaterscen, demonstrationståg, japanska turistföljen, poserande bröllopspar, polisekorteger, vaktavbyten och ett förvånande litet utbud av restauranger. Det senare blev lite av ett problem då vi på kvällen var ute efter ett ställe som fyllde två krav, nämligen att de visade tysklandsmatchen och serverade någon annan mat än soppa. Men vi fann vad vi letade efter och var mer än nöjda då vi tog oss hem till  hostellet och såg andra halvlek på rummet.  

Lite smått trötta på storstäder och sugna på att röra oss lite mer fritt tog vi tåget till hålan Kostenets. Den visade sig verkligen leva upp till sina förväntningar som håla och hade absolut ingenting turistigt, på gott och ont. Vi knatade i alla fall ut ur stan och gick på en stig ut på fälten, så vackert och så gött att göra nåt annat än att turista huvudstäder. Dock kom ett gäng hundar och störde vår stilla vandring, så vi tog oss relativt snabbt tillbaka mot centrum. Men innan vi gick in bland husen låg vi i solen och åt chips och njöt av tystnaden. På grund av viss språkförbistring och halvbra lokasinne missade vi tåget vidare mot Plovdiv och fick således ytterligare några timmar i hålan på K. Dessa timmar slogs ihjäl genom långt letande efter ett ställe med mat, slutade med att vi provianterade på ett köpcenter, förtäring av den hittade maten och väntan på tåget, i solen med Martina Haag i öronen. Som små förvirrade resenärer vi var utan gemensamt språk med konduktören som inte ville annat än att göra resan bättre för oss hamnade vi i en egen lyxig kupé i det annars överfulla tåget österut. Inte oss emot, vi njöt av vacker utsikt med sorosfyllda fält framförimponerande berg. Med ytterligare sommarprat i öronen och godis i munnen förflöt timmarna snabbt. Resten av resan mot Istanbul blev mer av det meckiga slaget med ersättningsbussar och timmeslånga gränskontroller. Men fram kom vi.

 

Tidigt på morgonen kom vi in i den magiska staden Istanbul. Vi tog farväl av ett gäng svenska killar som var ännu mer lost än vi. Vi hade ju i alla fall en karta och ett hostel att leta efter. Snabbt blev vi klara över att det här med engelska är inget istanbulianerna är särskilt haj på. Men vi fann vårt hostel och väckte Mattias och Syk som sovit tolv timmar och, åtminstone enligt oss, var redo att ge sig ut i storstan. Vi började med Blå moskén som var ofantligt imponerande och full av vacker mosaik. Sen följde vi historienördarna ut till nån gammal borg med en stadsmur som det var nåt särskilt med, minns inte riktigt detaljerna. Själv var jag vid det här laget mest sugen på mat, vilket vi till slut fann i nya stan uppe vid Taksim. Kvällens mål var rummikubb på Ali baba. Men innan dess tog vi oss igenom x antal turistaffärer längs stora shoppingstråket, dessutom hann vi med crepes och en fotbollsmatch innan vi slog oss ner i sofforna på Ali babas. Omgivna av gubbar som spelade kort och rökte vattenpipa. Riktigt najs.

Förmiddagen denna istanbuldag ägnades retligt nog åt att leta efter en lämplig båt som ville ta oss uppför Bosporen, låt oss säga att vi var smått irriterad på turkarnas obefintliga engelska. Till slut hittade vi en i alla fall, men då hade vi precis missat avgång och fick några timmar extra att slå ihjäl. Men när vi väl kylt oss med kall läsk och vänt den nedåtgående blodsockerspiralen kunde vi faktiskt glädjas åt en promenad bland marknaderna vid suleymaniyemosken samt en vegetarisk kebab serverad av en söt kypare som verkligen gjorde sitt bästa för att tillgodose våra konstiga önskemål. Båtturen var grymt bra, så värd. Med fantastisk utsikt och sol. Ett av dagens stora mål var att få bada i havet. När vi gått av båten på den asiatiska sidan av vattnet frågade vi första bästa turk om var närmaste badställe fanns, han visade oss till en privat uteplats vid vattnet och sa att där brukade han simma så det gick säkert bra att vi också tog oss ett dopp där. Så det gjorde vi, och njöt av det svalkande saltiga vattnet. Vi solade oss torra och gick sedan in till den lilla byns centrum och åt en glass innan vi gick på båten igen för att åka tillbaka till Istanbul, denna gång med utsikt mot de asiatiska sidan av sundet. Kvällen var fortfarande ung när vi kom fram så vi gick en runda bland de mysiga kvarteren på nya sidan av stan och slog oss sedan ner på en turkisk restaurang i sällskap med massa män som även där rökte vattenpipa och åt kebab. Kvällens fotbollsmatch besågs dels på restaurangen, dels på rummet.

Sista dagen på resan. Vi trotsade den stekande solen och promenerade från hostellet bort till Sultanhmet via den magnifika Suleymaniyemoskén. När vi stod i kön för biljetter till Topkapipalatset rann svetten längs ryggen och vi höll tummarna för att besöket skulle vara värt mödan. Och det var det. Vilket storslaget palats kantat av skattkammare och mosaikklädda rum, prunkande trädgårdar och mäktig historia. Efter välbehövlig lunch och än mer välbehövlig dricka tog vi oss an nästa sevärdhet, nämligen Hagia Sofia - en byggnad som tjänat både som kyrka och moské och idag som museum. Ytterligare en drickpaus senare började vi dra oss tillbaka till hostellet en sista gång. Men på vägen dit beskådade vi hippodromens mäktiga obelisker och stora basarens proppfull stånd med färgglada prylar och affärsidkande människor. Ett litet tag såg det lite kritiskt ut då vi gick smått vilse och hade problem med att både hitta rätt spårvagn och köpa biljett till denna. Men det löste sig och resulterade i att vi slapp dryg väntetid på flygplatsen. Så lämnade vi landet och återvände till Sverige.  

  

 

Jag sitter i mitt kära rum på Gökboet. Ljuset är tänt på bordet framför mig och det ryker från temuggen som jag fick i inflyttningspresent av Jenny. Benen är uppdragna i den sköna soffan och fötterna ligger varma under en gabi med fantastiskt mönster. Vart jag vänder mig möts jag av leende etiopiska barn som värmer mitt hjärta och får mina läppar att le. Rakt framför mig står mitt lilla piano som gett mycket glädje under året, inte minst för mina grannar en våning under. I fönstret mellan mina zebragardiner hänger en virkad lampa som jag fyndade på en av mina lördagsturer till esplanadenloppisen. Ljusslingan från i julas sprider ett hemtrevligt ljus och jag bara njuter av att ha några dagar kvar här på denna korridor som jag kommit att trivas mycket bra på. Visst tog det ett tag innan jag kände mig hemma här, nära nog fyra månader. I november förra året var jag beredd att flytta hem till Norra Fäladen igen. Men så vände det och lagom till att vi skulle skiljas för julen så började jag känna mig varm i kläderna. Det tog inte längre emot att gå in i köket och jag kunde känna en glädje i att vända cykeln söderut när det var dags att ta sig hemåt.

 

Sen under våren blev det bara bättre och bättre. Jag lärde känna ett gäng på korridoren och de blev mina vänner på riktigt. Inte bara så att jag kunde fördriva lite tid med dem i köket för att få den mängd social stimulans som jag behövde, utan så att jag saknade dem när de inte var här och så pass att jag många gånger la i en extra växel för att få komma hem och dela dagens händelse. En höjdpunkt var när jag kom hem från en av mina umeåturer och möttes av öppna famnar hos människor som undrade hur jag haft det, människor som under veckan till och med skickat sms och frågat hur jag hade det där uppe i norr - det betydde så oerhört mycket för mig. De gjorde att Gökboet blev mitt hem på riktigt. Vi hade mång höjdpunkter under våren - tjejkvällar på mitt rum, fotbollsmatcher på sportbarer, utflykt till Lomma, fotbollsspel vid Eoshallen, prat i köket, lek på lekplats, promenader, födelsedagsfiranden, häng i Rögnaröd, basketspel, prat på balkongen, sittningar, utgång och ja, en hel rad trevliga påhitt som jag kommer bära med mig med glädje.

 

 

Sommaren har gått snabbt. Inte för att jag skulle vilja hävda att den nödvändigtvis är helt över, men höstterminen närmar sig oundvikligen. Nu har jag visserligen inte direkt nån termin som börjar, så nåt direkt slut på sommarlovet (som man kanske också kan ifrågasätta om jag egentligen har nåt) är svårt att sätta. Men jag tänker att när andra börjar skola igen, då är mitt lov slut och ja.. ingenting tar vid.