Maria

Amarinja ar inte vilket sprak som helst. Det ar nagot man maste ha i bakhuvudet for att forsta varfor jag reagerar sa valdigt kanslosamt for varje litet sprakhinder. Amarinja ar spraket jag sa lange dromt om att beharska, spraket som jag inbillar mig kommer att oppna dorrar till en varld jag langtar efter att tillhora. Darfor engeras hela jag i denna sprakinlarning. Och darfor hade jag en tjock klump i halsen halva dan igar - bara for att var nya larare bojer verben pa ett annat satt an Ebisse. Vi bytte namligen till nivagrupperade klasser igar, vilket for Silvias och min del innebar ny larare och upprepning av forra veckans genomgangar, da vi legar en bra bit fore den andra gruppen. Det innebar ocksa att vi skiljdes fran var underbara larare och vara konstant skrattande klasskompisar Stefanu och Efren. Men jag tror det blir bra sa har. Tanken ar ju att vi som har lite lattare for att lara ska kunna ga fram lite snabbare, vilket jag tycker ar bra. Jag har namligen varit ganska stressad och frustrerad over att vi inte lart oss tillrackligt mycket den senaste veckan. Jag vill ju lara mig sa mycket som det bara gar. Jag maste ju komma over det dar gigantiska sprakberget, varfor ska just amarinjan vara ett av varldens svaraste sprak? Men jag forsoker ha talamod, slappa pa perfektionismen och suga at mig habashavannernas uppmuntran och komplimanger for mina framsteg. Jag kan ju trots allt valdigt mycket mer nu an for ett par veckors sen. Som Desta skulle ha sagt "brain alle".