ferengi

Jag tror knappt det nånsing har hänt att nån har sagt ett fult ord till mig. Jag har aldrig blivit mobbad eller känt mig direkt dåligt behandlad. Jag har kanske haft tur, eller så är jag sådan av naturen att jag inte suger åt mig ogillande. Oavsett så är jag tacksam för det. Tacksam för att jag kunnat gå genom livet hyfsat smärtfritt, det är inte alla förunnat. Det jag ska komma till är inte att folk omkring mig plötsligt börjat släppa ur sig massa otrevliga kommentarer, även om det händer till väldigt mycket större utsträckning här än i Sverige, utan att de kommentarer de faktiskt fäller gör ont i mig. Inte för att de i sig själva kanske är så hemska, eller för att de som yttrar dem initialt vill mig illa - utan för att de utmärker mig som annorlunda. Jag vet att det inte kommer som en nyhet, varken för mig eller för de flesta i min omgivning, men varje dag inser jag hur förfärligt gärna jag bara vill smälta in här. Jag känner mig hemma här, Etiopien är mitt land och jag är i själ och hjärta till stor del habesha. Men inte då. Inte att jag för en enda liten promenad kan få känna mig som en i gänget. Det är som att etiopierna (inte alla såklart men förvånandsvärt många) bara måste få släppa ur sig en kommentar när man stegar förbi dem. I min värld glider jag förbi så obemärkt, men nej, det måste kommenteras att jag inte ser ut som alla andra. "Ferengi" är etiopiernas ord för utlänning, och det nyttjas flitigt. Jag tror i allmänhet inte att folk menar nåt illa med det men när man fått höra det till leda så spelar det just ingen roll vad tanken bakom orden är, de gör ont i vilket fall. Och blir man inte kallad utlänning så får man höra att man är tjock eller röd eller kort eller vit eller snygg eller tråkig eller långsam eller sexig eller ja, vad de nu kan komma på att släppa ur sig. Poängen är att det gör ont att ständigt bli påmind om att man inte hör hemma här. Och vissa dagar kan det jag längtar mest efter va att bara få gå en gata ner fullständigt obemärkt, utan att dra åt mig blickar eller få höra kommentarer om hur jag ser ut eller hur jag går eller vad det nu kan vara. När jag nu bor tillsammans med folk som inte har den anonymiteten i Sverige heller, de har "invandrarbakgrund" men är uppväxta i Sverige och känner sig som svenska, inser jag att jag kanske ska va tacksam att jag har den möjligheten i alla fall hemma i Sverige - där vänder sig då ingen om efter mig och mitt namn hindrar mig inte från att få jobb. Men ja, just nu är jag mest bara trött på att inte få höra hemma i det jag är i och som jag så länge känt mig hemma i.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0