Maria

En sida av att resa ensam ar att lara kanna sig sjalv. Man har sa mycket tid med sina tankar att det ar rent omojligt att inte vrida och vanda pa dem, tills man ar sa trott pa sig sjalv att man tvingas skuta dem ifran sig och helt ga upp i det som omger en. Forutom ens egna tankar far man aven lara kanna sina kanslor. Det blir liksom latt valdigt mycket fokus pa hur jag mar och kanner nar man inte har nan annan att fokusera pa. Men det kan nog va nyttigt, for en kort tid i alla fall, att veta hur man fungerar och att kunna hantera sina kanslor och tankar. Lata dem floda fram nar de behover komma ut, men aven kunna skjuta bort dem nar det inte ar lage. Att liksom blir kompis med dem. Jag har inte tidigare upplevt mig som sarskilt mycket kanslomanniska, eller jag har i alla fall alltid varit bra pa att styra mina kanslor och tankar. Inte grata nar andra ser pa, inte slappa fram nagon ilska. Tanka rationellt. Kanslor ar inte rationella - eller? Idag tror jag att det kan va rationellt att grata, att slappa ut det som vill ut.

Forsta arets sports camp stod jag och undrade vad som fick de andra svenskarna att snyfta ikapp. Ett ar senare var jag otrostlig. Jag vet inte riktigt vad som hande daremellan, men jag tror jag gillar det. Som en god van till mig sa vist sa, nar jag beklagade mig over all kanslor, sa blir livet rikare med mer kanslor. Sa ja, hellre manga an inga. Men en balans vore valkommet. Jag menar, nar man star pa flygplatsen och kanner tararna trycka pa bara for att en medpassagerare ar villig att hjalpa en annan med hennes barnvagn - da undrar man ju om det inte gatt lite val langt.