Maria

Jag gjorde det igen. Tog till flykten. Och ännu en gång till det välkända flyktmålet Etiopien. Där jag vet att jag får möta överflödande kärlek utan några som helst motprestationer. Mitt i en vårtermin som vecka för vecka blivit allt tyngre, som sugit ut all min energi tills jag knappt kunde stå upprätt, fick jag panik och var bara tvungen att komma bort. Bort från kyla, mörker och ångest. Två veckor utan krav, med det stora målet att vila och bara göra sånt som jag mår bra av. Två  fantastiska veckor fulla av vänner och kramar, vila och mängder av efterlängtad sol. När hemresan närmade sig ökade också paniken över att återgå till jobb. Min sjukskrivning hade gått ut och jag var inte säker på hur jag skulle reagera på att återvända till jobbet. Mycket riktigt besannades mina farhågor. En ordentlig krasch blev det. Mycket ångest och tårar. Idag är jag sjukskriven igen och när väl mötet med chef och fack imorgon är över hoppas jag kunna landa i en ordnad vardag igen. En vardag med enbart jobb på halvtid, med psykologsamtal och vila på schemat. Jag har en lång väg kvar, det är jag väl medveten om. Gång på gång frestas jag att fly, att säga upp mig och gå på första bästa flyg iväg från en vardag jag inte har kontroll över och inte orkar med. Men jag vill inte fly. Och jag vet att flykten bara är en temporär lösning. Jag behöver va ta itu med det som jag flytt från i så många år, allt det som ligger och gnager i mitt huvud och som jag i ren överlevnadsinstinkt skjutit undan. Nu ska det upp på bordet och jag ska lära mig vägar att leva med mig själv i det samhälle som omger mig, i den vardag jag vill leva. En lång och tuff men livsnödvändig resa.