min farfar
När Etiopiens utrikesdepartement och etiopiska ambassaden i Stockholm uttrycker sig med bland annat följande stora ord: The people of Ethiopia will never forget his love and contribution to the people of Ethiopia.
...då har man inte mer än rätt att lite smått spricka av stolthet.
Men ändå, genom allt är han framför allt min högt älskade farfar. För några veckor sen hade vi begravning med minnesstund, då hölls följande tal av undertecknad:
När jag var liten var jag nästan rädd för farfar, eller inte rädd kanske – men respekt hade man. Det hände ju inte alltför sällan då man satt och klinkade på pianot på Tordönsvägen att farfar stack ut huvudet från sitt arbetsrum och sa till en att inte vara för högljudd. Och då tassade man tyst ner från pianot och bort i korridoren. Men den där tillsägningen var snabbt glömd och leken i full gång igen. För hos farmor och farfar lekte man, och spelade spel, och fikade. Och så brukade vi klä ut oss i farmors kläder och höga skor, och spela upp oändliga teaterstycken i vardagsrummet, till blandad förtjusning. Farmor hade stort tålamod med alla framträdanden men farfar hade svårt att slita sig från sina historiska och politiska samtal
Men med åren hamnade vi på mer lika nivå. Jag blev mer stillsam och aningen klokare medan farfar tog längre och längre pauser i sitt arbetande. Samtalen handlade ofta om farfars uppväxt i Amerika, livet i Etiopien och på senare år mycket om hans stora kärlek till farmor. De senaste åren hade farfar inte en aning om hur mycket en 500-lapp var värd, vad han åt till frukost eller om löständerna satt på plats. Men han visste vad som var viktigt i livet, vad som var värt att kämpa för. Han visste alltid vem jag var. Jag tror inte jag känt någon annan som lyst upp på samma sätt som farfar varje gång man kom och hälsade på. Farfar har betytt mycket för mig, och jag vill mer än gärna gå i hans fotspår. Jag ska bli lärare, jag vill till Etiopien och jag hoppas på att få betyda lika mycket för andra människor. Och jag hoppas att jag kommer att vara lika tacksam över mitt liv.
Det är tomt utan farmor och farfar. De är två människor som så självklart funnits i mitt liv och som nu är borta, två människor som alltid älskat mig och som jag alltid älskat. Nu kommer de aldrig, på samma sätt, finnas där att hälsa på eller dela livets stora dagar. Och jag saknar dem mycket.
Jag hoppas att farfar nu är tillsammans med sin Britta igen. Och jag hoppas att jag en dag får träffa dem igen.
Kommentarer
Postat av: Cecilia
Jag tycker definitivt att du har rätt att spricka av stolthet! Jag blir själv lite stolt - min korridorares farfar är omnämnd av Etiopiens utrikesdepartement!
Postat av: Amanda
Wow, kul att få ett sådant omnämnande! Och jag tror säkert din farfar är stolt över dig, för det du gör och för den du har blivit! :)
Trackback
