Maria

Nar jag kom hem fran Etiopien i januari var det med en stark langtan tillbaka. Flyttkartongerna hade knappt hunnits packa upp pa larran innan projekt hittajobbiaddis inleddes, med resultatet att jag fick en intervju med rektor och styrelseordforande pa svenska skolan i Addis. Och jag fick det. Lagom till dess hade dock den dar intensiva langtan till landet lagt sig och valet kandes med ens inte lika sjalvklart. Men jag tackade ja anda, chansen va lite for bra for att missa och alternativen i Sverige inte lika spannande. Det ar den dar formagan jag har att trivas dar jag ar som alltid gor det sa jobbigt att bryta upp. Nar jag val kommer in i en vardag i nagot av landerna sa vill jag ju va kvar dar, da glommer jag nastan hur bra jag trivdes i det andra landet. Som nu nar jag skulle lamna Sverige efter sju manader i landet, da hade jag nastan glomt bort hur bra jag trivdes har i Etiopien. Jag har liksom fatt paminna mig sjalv om det med jamna mellanrum de senaste dagarna, for att inte bryta ihop helt av alla avsked. Dessa hemska avsked som paborjades redan i borjan av juni, avsked av allt sverigelivet for med sig men saklart framfor allt av mina alskade vanner. For tva dygn sen var jag pa puls - omgiven av underbara vanner. Vanner som kanner mig pa riktigt, som forstar mig och som tycker lika mycket om mig som jag om dem. Sadana vanner ar det inte lika gott om har. Och det ar val det som jag kommer att sakna mest de kommande tio manaderna. Det och att kunna rora mig fritt utan att alla lagger marke till en enbart pa grund av min vita uppenbarelse. Jag vet inte om jag riktigt fattat att jag ar har och att jag imorgon paborjar mitt forsta lararjobb som utbildad larare. Jag har liksom forsokt fortranga det, av radsla for vilka kanslor det kommer att bara med sig. An sa lange har taktiken funkat hyfsat bra tycker jag, va sa trott pa flyget att jag inte kunde tanka pa annat an att sova och sen jag vaknade imorse har jag bara levt i stunden och motat bort tankarna pa jobbet. Men det ar klart att jag i huvudet redan borjat planera forsta motet med mina forstaklassare, och det ar klart att jag ser fram emot att fa lara kanna dem och forsoka lara dem sa mycket som mojligt det kommande aret. Det ar bara radslan for att kanna mig otillracklig, och for den dar stressen och paniken som jag provat pa ett par ganger forut - de kanslorna ser jag inte fram emot. Men jag forsoker att bara vara har och nu och gora det basta av situationen, och vara odmjuk i att det har ju ar mitt forsta jobb och att ingen kan allt fran borjan. Men hjalp, jag ska ha foraldramote och utvecklingssamtal och lagga grunden for manniskors larande - och allt pa engelska. For val da att jag har de dar vannerna i Sverige att ventilera min panik med. En fraga som jag dock inte kan lata bli att stalla mig ar nar jag ska sluta att utsatta mig for sadana har jobbiga och utmanande grejer, nar jag ska sla mig till ro och vara nojd med att gora nat jag kan och inte mar daligt av. Nar jag ska lugna ner mig och vara pa ett stalle mer an ett halvar i taget. Jag bade langtar och fasar efter den dagen. Fast, nu ska jag ju faktiskt vara har i ett helt lasar, bo pa samma stalle och agna dagarna at samma sak anda till den 20e juni. Det ar stort. Aterkommer med mer information om mitt jobb och boende pa skolan, just nu har jag inte riktigt koll pa laget. Ska dock borja dra mig ditat och kolla in stallet lite narmare. Med magen full av hemlagad injera och fastemat som Chipos frus mamma bjod pa hemma hos sig. Det har med att glida in hemma hos folk och ta del av deras gastfrihet, det ar nagot av det basta har. Sa pass bra att det tar ut alla rop pa gatan.