Maria

Språket framför alla andra språk. Språket som man blir glad bara av att tänka på. Språket som alltid lockar till skratt och kramar. Teckenspråk. Sen Brad berättade i fredags att det finns en döv man som arbetar här har jag hållt utkik efter någon som kommunicerar med händerna. Men det är just inte det lättaste att upptäcka en döv bland massa hörande, det står just inte stämplat i pannan och har man ingen att teckna med finns det ju ingen större mening att visa att man kan teckenspråk. Efter att spanat några dagar tog jag igår tag i saken och gick bort till de etiopiska arbetarnas verkstad och frågade efter en döv man. De jag frågade hade lite svårt att förstå vad "deaf" betydde så det slutade med att jag stod med hädnerna för öronen och ögonbrynen uppe vid hårfästet. Till slut fattade de ändå vad jag menade och ledde mig till Abebe som, liksom jag väntat mig, lyste upp som ett fyrverkeri med ljusa blå ögon när jag hälsade med händerna mot axlarna. Vi pratade bort tiorasten och då hade han redan lagt upp planer för alla platser och människor vi ska besöka tillsammans. Jag ville inte göra honom ledsen, men jag förstår verkligen inte hur jag ska hinna med det utöver allt annat som står högre på prioriteringslistan. När nästa lektion närmade sig gick jag upp till vårt klassrum och gick på Brad precis utanför. Han hälsade på teckenspråk (jag lärde honom lite förra veckan) och blev glad när han hörde att jag just träffat Abebe och pratat med honom. Han uttryckte en önskan att jag skulle lära personalen teckenspråk. Visst, det kunde väl va kul och spännande och läskigt och utmanande och br, men som sagt är det det där med tid, den räcker inte riktigt till trots att jag förflyttat mig till det mindre tidsstyrda Afrikat.