Maria

Man kan lugnt utan överdrifter säga att den gångna terminen innehållit mycket, kanske lite väl mycket mellan varven. Under tiden i Etiopien bloggades det friskt men sen har det varit mer skralt så jag tänkte så här på midsommaraftons sena timmar sy ihop säcken, som man av någon anledning brukar säga (undras om andra än svenskar använder det uttrycket,uttrycket den röda tråden funkade i vart fall inte bland amerikaner).

 

Inför Etiopien
Mycket plugg. Mycket fixande inför praktik och uppsatsskrivande. Och allt samtidigt. Känslan att lärarna ville pressa in så mycket som möjligt sista terminen slog oss alla. Samtalen vid lunchbordet handlade i princip uteslutande om hur jobbigt det kommer bli att börja jobba som lärare, sådär upplyftande.

 

Binghampraktiken
På många sätt fem av de jobbigaste veckorna i mitt liv. Så mycket engelska, så mycket ord och uttryck som skulle förstås och förmedlas. Mitt huvud var gång på gång överfullt, och huvud och mun sällan överens. Men det gick bättre och bättre och de sista veckorna kändes nästan bra. Jag fick ta över all Malissas undervisning och det var riktigt roligt och lärorikt att själv få planera, undervisa, bedöma, undervisa igen och se hur eleverna allt mer blev mina elever. Men jag grät inte min sista dag, trots att jag överöstes av komplimanger, presenter, kramar och färgglada kort med underbara ord på. Bingham är utan tvekan den bästa skola jag har varit på och den kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Så underbart fina människor som verkligen gjorde sitt bästa för att jag skulle trivas från det att jag första dagen kom in genom grindarna. Så mycket kärlek och engagemang. Fina vänner och förebilder. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag en gång får möjligheten att vara på en skola som Bingham. Just för tillfället klarar jag nog inte att undervisa på engelska utan mer språkkunskap och erfarenhet, men en dag kanske. Jag stänger inga dörrar.

Skriva uppsats
Ytterligare något av det jobbigaste jag har gjort. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag kunde va så naiv att jag trodde att det skulle gå att skriva hela uppsatsen på tre veckor. Det gick visserligen, men man kan ju lugnt säga att jag har mått bättre. Sista veckan pluggade jag 80 timmar, vilket följdes upp med ett dygns skrivande, en kapitulation, styrkesamlande och en finish som räddade mitt sommarlov. Men usch vad jag aldrig ska göra om det. Som sagt, ska jag göra nåt liknande igen ska jag ha tid, mycket tid. Tid att tänka igenom och ligga ett steg före. Och inte göra allt i fel ordning som nu och tre dagar innan inlämning sitta tårögd hos handledaren och inte ha en aning om vad syftet med uppsatsen är, och höra handledaren säga "lämna in i höst, du hinner inte". Det är i såna stunder man inte vet om man ska va glad eller trött på sin envishet. För jag blev ju klar, och nu med lite perspektiv på det hela till och med nöjd. Men aldrig igen.

 

Gifta bort syster
Med uppsatsen inlämnad var det bara att sätta igång med nästa projekt - bröllopsförberedelser. Prova frisyr på syster, hämta brudklänning i Malmö, vika servetter, måla välkomstskylt, tillverka bordsplaceringsskyltar, plocka brudbukettsblommor och lämna in till florist, skriva tal, klippa film, göra blomsterarrangemang... Den 1 juni 2013. Vigseln var helt magisk. Man bara stod där och såg sin syster och hennes Jonatan lova att älska varandra för evigt, och inte förrän då tror jag att jag riktigt förstod vad som hände. Tårarna rann mer eller mindre konstant tills de tågat ut ur kyrkan och festen tog vid - så ofantligt fint. En fest senare åkte de nygifta hem till sitt och vi andra sopade undan spåren av en fantastiskt fin kväll.

På det hela taget en innehållsrik vår. Mycket skola, mycket Etiopien, mycket vänner, mycket familj. Mycket glädje, mycket stress och press, mycket kärlek.

Tårarna rann och orden räckte inte till.

Finaste någonsin.

Min uppsats är godkänd. Jobbigaste terminen nånsin över. Jag har sommarlov!!!!

Jag tror det var första gången jag åkte från Etiopien utan mer eller mindre panikångestkänslor. Det kändes helt enkelt bra, jag var klar med Etiopien för den här gången och hade säkra planer på att återvända om bara några månader. Flygresan gick smärtfritt sånär på att rumpan började klaga på för lite stoppning nånstans över Tyskland. Men jag kom fram, väskan kom fram och det helt otroligt smidiga tåget tog mig under och över vattnet till Sverige. Sverige alltså, detta fantastiskt vackra rena land. Man kan andas utan att behöva vifta bort avgasmoln stup i kvarten. Vägrenen är i princip utan avfall och man får anstränga sig för att hitta de där fattiga människorna som Addis gator är fulla av, för hjärtat och samvetet är det en stor lättnad. Ingen skriker efter mig på gatan, och om någon skulle göra det är det definitivt befogat och troligen någon som jag verkligen vill vända mig om mot och se i ögonen, och prata svenska med. Det är nog det skönaste av allt ändå, att kunna prata med folk på riktigt. Att inte behöva upprepa samma mening tio gånger och ändå få ett svar som är helt uppåt väggarna. Jag tror jag pratade mer i söndags än jag gjort de senaste två veckorna. Orden bara forsade ur mig och de som råkade vara i min närhet fick helt enkelt ta emot. Så underbart att skönt, människan är nog ändå gjord för att prata. Funktionella Sverige. Ett land med kollektivtrafik som avgår på bestämda tider, med fasta priser, rena breda säten och gott om plats för ben och packning. Och den vackra rena platta naturen med vårblommor i varje litet hörn. Dock känner jag inte samma vilda glädje över scillornas blotta existens, blir helt enkelt inte så när man precis kommer från ett land med prunkande orkideer, nerium och boganvilla. Jag slår vad om att jag inom en kort tid kommer börja längta tillbaka till Etiopiens livfulla gator med folk som pratar med varandra istället för mobiltelefoner, men just nu känns det faktiskt riktigt riktigt bra att vara hemma i Sverige igen.

Mina tva manader narmar sig sitt slut, och ska jag va helt arligt kanns det ratt bra. De senaste dagarna da jag jobbat pa att samla information till min uppsats har jag kannt hur jag allt lattare blir irriterad pa etiopier som tror att de kan battre engelska an de verkligen kan. I vanliga fall har jag inga storre problem med att forklara om och om igen men jag har val nat nan sorts grans da talamodet borjar tryta. Och det har med tidsuppfattning, eller snarare franvaro av tidsuppfattning. Helt otroligt alltsa. Jag passar inte in. Den bittra sanningen har slog ner totalt igar. Jag kommer aldrig nagonsin passa in har. For det forsta sa ar jag vit, vilket innebar att jag kan ga cirka fem meter utanfor compoundet innan nagon borjar skrika efter mig. Dar utover ar jag en typisk svensk med sinne for planering och dessutom stort kontrollbehov. Typiskt opassande egenskaper om man vill leva ett frustrationsfritt etiopienliv. Sen har vi den kanske storsta skillnaden av alla, pengar. Fatta att jag som student har storre inkomst an kyrkans framste man har. Jamfor arbetslosa har och arbetslosa i Sverige, miles apart. Och aven om jag skulle ge bort allt jag ager och flytta hit och arbeta pa "etiopiska villkor", sa skulle det aldrig bli pa "etiopieska villkor". For jag ar den jag ar med ett skyddsnat som alltid kommer skilja mig fran gemene man har. Jag kommer helt enkelt aldrig passa in har. Jag har fantastiska etiopiska vanner, men de kommer nog aldrig fullt ut kunna forsta mig, och jag antar att jag inte fullt ut kan forsta dem heller. Vara varldar ar helt enkelt for langt fran varanda.

I allt gratt trakigt regn och vaxande irritation finns det doch en del som lyser upp tillvaron. Som att Danji kom till min undsattning och oversatte at mig igar, och som att Mose bjod in mig pa lunch sa jag slapp ata mitt torra brod i ensamhet. Och framfor allt alla underbara dova manniskor som man bara rakar ga pa i precis ratt stund nar man som mest ar i behov av ett leende. Skymtar nagon teckna i ogonvran och drar snabbt handerna till axlarna for att fanga tillfallet, utbyta erfarenheter, skratta och kanna att det finns anda nagra etiopier som jag kan prata med utan att behova upprepa samma mening tio ganger. Dova etiopier - raddningen i noden. Haromdan visade ett stort gang dova studenter mig vagen till den skola jag skulle gora intervjuer pa. Idag satt jag plotsligt i ett hav av dova arbetare pa Misrach center - vi blev sa klart vanner direkt; pratade livet, drack te tillsammans, de visade mig runt och bjod pa lunch. Latt att jag ska dit och traffa dem igen. Anda bra att det finns en sa latt losning pa mina deppdagar. Ge mig bara nagon att teckna med.

Hej! Jag ar vit. Om ni inte redan lagt marke till det. Om ni vill ha ytterligare information om mig sa ar jag lika harig som alla andra svenskar, jag ar inte gift och har ingen bra anledningt till varfor det rakar vara sa, dartill ar jag inte gjord av pengar aven om det kanske ser ut sa. Fragor pa det?

Mycket ar som det brukade vara, en del ar annorlunda.

 

Jag bor pa synoden, sover under myggnat, ater knackebrod och choklad och tittar pa Dawson's creek. Som vanligt.

Men jag har ingen Benedicte har, har alldeles for fullspackat program och ar ute sent om kvallarna. Inte som vanligt.

Nagra barn har kommit till, andra har forsvunnit. Gladje och saknad.

Fitsume skrattar lika gallt som vanligt, Eji ar gravid for forsta gangen (tredje manaden lyckades jag fa ur henne..)

En kille springer omkring i Mattias gamla roda snobbentroja, en tjej har Annas gamla kofta och jag sag en mekonomentroja springa forbi pa fotbollsplanen. Vi har satt vara spar.

Som vanligt var alla bollar i sonder eller undangomda pa nat kontor. Jag kopte nya som vanligt, men till ovanligt stor gladje.

Pingisbordet ar ovanligt helt och nyttjas flitigt. Habtamu regerar.

Solen gar som vanligt ner alldeles for tidigt och gassar ovanligt starkt mitt pa dagen.

Jag slass och kramas i vanlig ordning.

Spelade volleyboll som vanligt men fick ovanligt fa negativa kommentarer gallande mitt spel.

Tycker som vanligt att dagarna ar alldeles for korta och ar lika utmattad som vanligt pa kvallarna.

Dawit fortsatter med sina vanliga pysande ljud.

Lika underbart som vanligt att hora alla olika varianter pa "Maria", galler att va lyhord sa man inte missar nar nan ropar pa en.

Som vanligt kan man underhalla en hel hog barn bara genom att ta fram sina tjocka hariga armar, lika otroligt varje gang.

Gjorde fem ettor helt stumma genom att forevisa min stiftpenna, lika lattroade som alltid.

 

 

Det mesta ar nog anda som vanligt. och det ar val tur eftersom jag alskar vardagen har.

Jag tror minsann jag va valkommen till Nakamte. Hann inte ta manga steg innanfor grinden innan jag bokstavligen overfolls av barn. Barn som forsakrade hur mycket de saknat mig med bade kramar och tecken. Barn som jag alskar av hela mitt hjarta. Barn som jag kannt flera ar och barn som jag inte har en aning om vad de heter. De overfoll mig fran alla hall och jag trodde nastan jag skulle kvavas ett litet tag. Sa fantastiskt fint.

Svenska. Engelska. Amarinja. Teckensprak. Spraken snurrar runt mig och jag blandar friskt och okontrollerat. Pratar svenska mitt i ett hav av ickesvenska elever. Tar till teckensprak nar jag moter horande pa stan. Vet inte om jag ska halsa pa engelska eller amarinja. Slanger in amarinjauttryck nar helst jag tycker det kan passa. Det mest forvirrande ar nog mitt namn, jag vet knappt vad jag heter langre. Ska jag presentera mig som Maria, MAria, MaRIa eller M runt huvudet - olika pa alla fyra spraken. Men jag gillar sprakblandningen, onska bara att jag beharksade dem alla totalt. 

Dova ar konstiga pa manga satt. En sak jag inte forstar ar deras morgonvanor. Igarmorse tandes lysroret i vart rum 05.02, da var det dags att vakna, eller? Etiopier har en vana att sova med tacket over huvudet sa flera av mina rumskompisar reagerade inte alls medan jag lag dar halvt forblindad. 05.10 borjade en tjej att skura golvet och skramlade nat alldeles kolossalt med stalhinken, min granne sov lugnt vidare. 05.27 kom Chaltu in med mina skosnoren i hogsta hugg och gjorde klart att hon hade tvattat mina skor. 05.36 gav jag upp och kladde mig och gick ut for att leta efter nat lugnare stalle att sluta ogonen pa. Jag hamnade under en gran pa en traplanka dar jag vilade oronen en stund innan Habtom kom och forfarad undrade vad jag gjorde dar. Da fick jag komma upp pa benen och hanga med till tiornas klassrum dar jag halvsov ett tag pa nagra harda stolar.

Imorse holl sig tjejerna lugna anda till 05.47, delvis pa grund av att jag gjort klart att jag tycker om att sova pa morgonen. efter gardagens erfarenhet gav jag upp direkt och gick upp och latsades va pigg for min och allas basta. Men pigg ar jag val inte direkt. Ser nastan fram emot bussresan imorgon da jag planerar att ta igen nagra natters missad somn.

Egentligen hade jag tankt aka tillbaka till Addis igar men det ar sa svart att aka harifran sa det blev en dag till, och en dag till. Men imorgonbitti maste jag ta mig i kragen och ta en tidig buss mot huvudstaden och pa allvar borja skriva pa min uppsats. Visst ska det bli kul att borja intervjua och fordjupa sig i skrivandet, men det slar ju knappast teckensprak med varldens finaste manniskor. Onskar att jag bara kunde stanna har och inte behova tanka pa nagon utbildning och trakiga masten...

Igar var det finn tva fel som gallde pa fotbollsplanen:

1. en ferengi

2. en tjej

Det var jag.

 

Efter flera manader i exil fran fotboll spelade vi igar i flera timmar vilket resulterade i traningsvark och bla ben. Forst blev jag hanvisad till tjejernas fotbollsplan da jag ju gar alldeles for latt i sonder och darfor inte far spela med killar i det har landet. Da tjejerna gett upp och tagit med sin boll hem veknade dock killarna och jag fick vara med pa den riktiga fotbollsplanen med den riktiga fotbollen. Yey! Det borjade bra men nar domaren lmnade blev det kaos. det tog mig ett bra tag innan jag fattade monstret i kaoset, vi korde inte pa riktigt langre. Nu gallde det bara att sjalv fa ha bollen sa mycket som mojligt och passa runt till sina basta kompisar. Suck, jag ville ju spela fotboll. Dessutom fick flera av killarna nan knapp och fokuserad mer pa att bomba bollen pa mig eller komma i nartkmap och fa sparka lite pa ferengins vita tjocka ben. Men jag erkanner, det var anda kul. Och i eftermiddag blir det mer!

Nu ar jag i Hosaina och pratar teckensprak allt jag kan. Att ta sig hit gick ungefar lika bra som att ta sig till Asella. Den har gangen kom jag visserligen till ratt busstation i god tid men nan biljett lyckades jag inte fa tag pa. Jag forsokte fa stalla mig i biljettkon men de skickade bara ivag mig och sa att jag skulle vanta pa bussen. Sa det gjorde jag, och vis av erfarenhet sag jag till att va ordentligt beredd och lyckades ta mig in till en bra plats pa vilken jag nojd satt och sag bussen fyllas pa i rekordfart. Da jag som bast satt dar och var nojd med min livet kom konduktoren och tyckte att jag skulle ha en biljett och nar jag inte hade det ville han skicka mig av bussen. Jag protesterade saklart och lyckades bli ordentligt arg innan jag sag mig besegrad och sur som ett bi gick av bussen och med beslutsamma steg banade vag mot biljetthuset dar de tidigare vagrat mig biljett. Aven denna gang hanvisade de mig till busskon och jag kande den dar frustrationen over att aldrig forsta och aldrig bli forstadd komma i rasande fart. Lange sen jag va sa arg. Kande nagra tarar komma smygande ner for kinderna dar jag stod utanfor bussen och stirrade argt framfor mig. Det tog skruv. X antal man kom fram till mig och fragade vad som var fel och forsakrade att de skulle hjalpa mig till Hosaina. Helt plotsligt fick man visst aka med bussen aven utan biljett. Jag fick platsen langst fram pa motorhuven precis intill busschaufforen som pa ytterst dalig engelska forklarade att jag inte skulle vara orolig utan bara sova tryggt sa skulle han se till sa jag kom fram sakert. Jag satt dar och hade hundra olika kanslor inom mig och just i den stunden var jag inte det stora fan av Etiopien som jag brukar va. Alla runtomkring mig forsokta va uppmuntrande pa sitt vanliga oforstaende satt. Tjejen som satt ungefar minus tio decimeter fran mig fragade om jag inte ville aka till Hosaina, da jag svarade jo kunde hon inte se nan anledning till att jag inte var sprudlande glad. I mitt oglada sinnesstand tanke jag att det var bast att sova och lugna ner mig lite, sa jag stoppade lugn musik i oronen och la mig pa min ryggsack och lyckades faktiskt slumra till en stund. Da jag vaknade igen var vi ute ur Addis pa vackra grona bergiga vagar. Mungiporna drog uppat till sin vanliga position och jag tankte spontant att ah, vad jag anda alskar det har landet. Manniskorna runt mig hade forvandlas till vanliga trevliga etiopier som bjod pa tuggummi och pratade pa knagglig engelska. Chaufforen tyckte inte att jag skulle behova betala resan och x antal etiopier erbjod sig att betala for mig, men jag kande att de i alla fall inte skulle kunna havda att jag inte betalat sa det gjorde jag och sov sen lugnt vidare. Det ena framhjulen lat misstanktsamt obra sa jag beslutade mig for att ett mindre medvetet tillstand vore battre for nerverna. Lunch i Butajira omgiven av jobbiga etiopier som bara sag min hudfarg och slangde ur sig dumma kommentarer till de forstod att jag forstod dem och situationen blev plotsligt betydligt trevligare for min del. En evighet senare ankom jag till Hosaina och blev mottagen av Dagnachew som kom springandes. Hundratals leende ansikten och halsningar senare andades jag ut ungefar fem minuter inne hos mamma Chaltu innan det blev fotboll med ett gang tjejer. Idag ar mina skor genomblota eftersom Chaltu efter mycket ojande tvattat dem at mig, sa smutsiga skor kan man ju bara inte ha... Kort sagt har jag det bra, men att resa buss ensam i Etiopien ar just inte min favoritsysselsattning. Att prata teckensprak ar dock en miljon ganger battre.

Tack Susanne...

..for en fantastiskt fin vecka!

..for allt fnissande och E:spanande

..for langa kvallssamtal om allt livet bjuder

..for att du kom och gjorde mitt pasklov till det basta nagonsin

..for myskvallar med film och choklad

..for att du trotsade kanslan av galenhet och reste manga manga mil till nagon du knappt kande

..for att skurade mitt rum i mandags och mitt i alltihop kunde skratta at det

..for kontakt utan ord

..for att du knatade runt i x antal affarer for att leta efter klanning

..for att du lurade upp mig pa Entottoberget och vidgade mina vyer av Addis

..for smor och ost

..for att du forgyllde mitt paskfirande

..for att du kan skamta mitt i allt allvar och fa mig att vika mig dubbel i de mest olampliga situationer

..for att du kom in med sang, ljus och paket pa min fodelsedag

..for att du bjod mig pa lyxglass pa samma dag

..for kramar och narhet

..for att du kom och delade min vardag pa skolan

..for att du stod ut med pluggdagar under din semester

..for spanande efter chokladtjuven

..for fina dagar i Asella med gemensamma vanner och minnen

..for skrattiga bussturer mot okanda mal

..for att Du ar Du och att jag far ha dig som van.

Saknar dig!

Att kopa agg i det har landet ar lika roligt varje gang, eller vad sager du Benne? jag minns vara aggkompisar fran Sheromeda som borjade skratta sa fort de fick syn pa oss. Den hare gangen var Susanne och jag pa matjakt tillsammans med Muluken och kom till ett litet stand dar de bland annat hade agg i en stor korg. Jag borjade vanan trogen att kolla om aggen var bra genom att halla upp dem mot solen. De andra i standet hangde pa och snart stod det fem personer och skakade agg och lyssnade for att forsakra att vi fick de absolut basta aggen hem. Susanne och jag skrattade sa vi fick ont i magen och tarar i ogonen. Fantastiskt att nagot sa enkelt och vardagligt som att kopa agg kan bli dagens hojdpunkt. An sa lange har aggen hallt mattet.

Igar kom Susanne! Hon konstaterade att vi knappt kanner varandra sa gardagens mission var att lara kanna varandra, det kanns som lyckades ratt bra med det.Det ar skont att ha nagon har att dela alla tankar med, nagon att skratta tillsammans med och att diskutera varldens orattvisor med. Vi fick sallskap av Dawit nagon timme igarkvall och vi skrattade tills vi somnade ungefar. Han ar bara for skon.

Idag har vi mest tagit det lugnt och nu aker vi snart till Asella. Ska bli spannnande att traffa alla vanner fran i somras.

Och, nu har jag posklov!!

Relationen mellan min chaufför och mig har utvecklats drastiskt den senaste veckan. Från att ha hållt sig til fraserna "good morning", "no problem", "thank you", "call you later", "I am finished here", "I come" har vi nu kommit till djupa samtal om skillnader mellan Sverige och Etiopien. Hans stora favorit är att påpeka att vi svenskar alla har samma hudfärg, och vi är sååå vita. Och så skrattar han högt, som om han just vunnit en storvinst på lotto. Igår pratade vi om skillnader i matpriser. Han blev helt chockad då han insåg att en hamburgare i Sverige kostar lika mycket som sju här. Jag försökte förklara att vi i allmänhet har lite högre lön också. Men han var så nöjd med att bo i Etiopien där de har så bra priser. Det var fint att höra en etiopier försäkra att han då aldrig skulle flytta till Sverige eftersom det är så mycket bättre att bo i Etiopien.

Jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv som jag var förra veckan. Stressen blev lite väl stor helt enkelt. I lördags låg jag i sängen till fyra och orkade inte göra nånting annat än blunda. Inatt bodde jag i princip på toaletten och var tveksam till om jag skulle orka en hel skoldag. Men skam den som ger sig, jag har idag klarat av min första full time teaching. Det gick väl helt okej. Imorgon har jag bara två lektioner. Ute åskar det och jag ska snart ringa min taxi. Ikväll blir det avskedsmiddag för Sture och Elsie hemma hos Dawit. Jag kommer sakna mina extraföräldrar. Imorgon flyttar jag in i stora huset och får börja ta ansvar för min egen matlagning. På fredag kommer Susanne och jag ¨får påsklov, längtar!

Lite bilder från förra helgen. En riktigt fin turisthelg tillsammans med Patricia, Alexander, Marie-Louise och Chipo. En dags chillande i Wolisso, bad, sol, fina hyddor, vacker natur, varmbad, god mat och biljard. En resa genom fantastiskt landskap till Ambo och bad där. Till slut middag hos Chipos syster då jag äntligen fick träffa lilla Simon.

 

 

 

 

Idag, efter två och en halv vecka, har jag äntligen hittat personaltoan. Skönt.