våren 2013

Man kan lugnt utan överdrifter säga att den gångna terminen innehållit mycket, kanske lite väl mycket mellan varven. Under tiden i Etiopien bloggades det friskt men sen har det varit mer skralt så jag tänkte så här på midsommaraftons sena timmar sy ihop säcken, som man av någon anledning brukar säga (undras om andra än svenskar använder det uttrycket,uttrycket den röda tråden funkade i vart fall inte bland amerikaner).

 

Inför Etiopien
Mycket plugg. Mycket fixande inför praktik och uppsatsskrivande. Och allt samtidigt. Känslan att lärarna ville pressa in så mycket som möjligt sista terminen slog oss alla. Samtalen vid lunchbordet handlade i princip uteslutande om hur jobbigt det kommer bli att börja jobba som lärare, sådär upplyftande.

 

Binghampraktiken
På många sätt fem av de jobbigaste veckorna i mitt liv. Så mycket engelska, så mycket ord och uttryck som skulle förstås och förmedlas. Mitt huvud var gång på gång överfullt, och huvud och mun sällan överens. Men det gick bättre och bättre och de sista veckorna kändes nästan bra. Jag fick ta över all Malissas undervisning och det var riktigt roligt och lärorikt att själv få planera, undervisa, bedöma, undervisa igen och se hur eleverna allt mer blev mina elever. Men jag grät inte min sista dag, trots att jag överöstes av komplimanger, presenter, kramar och färgglada kort med underbara ord på. Bingham är utan tvekan den bästa skola jag har varit på och den kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Så underbart fina människor som verkligen gjorde sitt bästa för att jag skulle trivas från det att jag första dagen kom in genom grindarna. Så mycket kärlek och engagemang. Fina vänner och förebilder. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag en gång får möjligheten att vara på en skola som Bingham. Just för tillfället klarar jag nog inte att undervisa på engelska utan mer språkkunskap och erfarenhet, men en dag kanske. Jag stänger inga dörrar.

 
 
Min taxichaufför
Måste ju avsluta följetongen. Tillahun var en trofast vän under mina praktikveckor. Stod i princip alltid på tå för att vid minsta signal från mig kasta sig i sin bil och köra mig vart jag ville vilken tid på dygnet som helst. Otroligt fint. Han blev förutom min chaufför även min språk- och kulturlärare. Det blev otaliga diskussioner om skillnader mellan Etiopien och Sverige. Oftast slutade det med att vi båda var nöjda med vårt ursprung. Något av det roligaste var ändå när han suckat över mina uttalsproblem och jag kontrade med svenskans "sju" -  där fick jag honom allt. I flera dagar var han helt fascinerad över detta ljud "seven in Swedish very dangerous I think".
 
Lediga veckor i Asella, Hosaina och Nakamte
Påsklov med Susanne och utbyte av känslor och tankar - något av det bästa nånsin. En fantastisk vän som kom precis i rätt tid efter jobbiga praktikveckor. Vi pratade, skrattade, hälsade på gemensamma vänner, myste och åkte på äventyr. När praktiken var klar åkte jag till Hosaina och fick fyra underbara dagar med goda vänner, fotboll, långa samtal och kramar. Teckenspråk och folk som förstår en och som kan dela vardagenpå ett helt naturligt sätt, där var jag på nästan samma villkor som dem, eller nja kanske inte men det kändes ändå lite så. Efter nån dag i Addis blev det Nakamte en vecka och återigen mycket teckenspråk. Dock uppblandat med intervjuer och häng med Eyob. Men såklart fantastiskt att få gå in på skolan som ändå är väldigt mycket hemma och överfallas av alla eleverna som jag bara älskar så mycket det går att älska. Fina dagar med döva vänner på skolan och döva vänner utanför skolan. Magiskt bra.
  
 
Att samla material till uppsats i Etiopien
Ingen hit direkt. Etiopier är, kanske inte helt otippat oorganiserade och ostrukturerade. Och svår att bestämma tid med. Med begränsad tid var det något frustrerande med frånvarande lärare, brist på tolkning och obefintliga kursplaner. Men det gick. Dock var mitt tålamod inte stort mot slutet. Ska jag nånsin göra nåt liknande igen ska jag ha tid, mycket tid. Och en sekreterare som kan transkibera intervjuerna, hjälp vilket arbete.
 

Skriva uppsats
Ytterligare något av det jobbigaste jag har gjort. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag kunde va så naiv att jag trodde att det skulle gå att skriva hela uppsatsen på tre veckor. Det gick visserligen, men man kan ju lugnt säga att jag har mått bättre. Sista veckan pluggade jag 80 timmar, vilket följdes upp med ett dygns skrivande, en kapitulation, styrkesamlande och en finish som räddade mitt sommarlov. Men usch vad jag aldrig ska göra om det. Som sagt, ska jag göra nåt liknande igen ska jag ha tid, mycket tid. Tid att tänka igenom och ligga ett steg före. Och inte göra allt i fel ordning som nu och tre dagar innan inlämning sitta tårögd hos handledaren och inte ha en aning om vad syftet med uppsatsen är, och höra handledaren säga "lämna in i höst, du hinner inte". Det är i såna stunder man inte vet om man ska va glad eller trött på sin envishet. För jag blev ju klar, och nu med lite perspektiv på det hela till och med nöjd. Men aldrig igen.

 

Gifta bort syster
Med uppsatsen inlämnad var det bara att sätta igång med nästa projekt - bröllopsförberedelser. Prova frisyr på syster, hämta brudklänning i Malmö, vika servetter, måla välkomstskylt, tillverka bordsplaceringsskyltar, plocka brudbukettsblommor och lämna in till florist, skriva tal, klippa film, göra blomsterarrangemang... Den 1 juni 2013. Vigseln var helt magisk. Man bara stod där och såg sin syster och hennes Jonatan lova att älska varandra för evigt, och inte förrän då tror jag att jag riktigt förstod vad som hände. Tårarna rann mer eller mindre konstant tills de tågat ut ur kyrkan och festen tog vid - så ofantligt fint. En fest senare åkte de nygifta hem till sitt och vi andra sopade undan spåren av en fantastiskt fin kväll.

 

Student
Efter att ha blivit godkänd på både opponering och försvar av uppsats, och firat det med fina kristianstadsvänner, var det dags för lillebrors student. Ytterligare en dag av ballonger och tält i trädgården, dock inte lika många tårar som på bröllopet.
 

 

På det hela taget en innehållsrik vår. Mycket skola, mycket Etiopien, mycket vänner, mycket familj. Mycket glädje, mycket stress och press, mycket kärlek.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0