Maria

Nu ar jag i Hosaina och pratar teckensprak allt jag kan. Att ta sig hit gick ungefar lika bra som att ta sig till Asella. Den har gangen kom jag visserligen till ratt busstation i god tid men nan biljett lyckades jag inte fa tag pa. Jag forsokte fa stalla mig i biljettkon men de skickade bara ivag mig och sa att jag skulle vanta pa bussen. Sa det gjorde jag, och vis av erfarenhet sag jag till att va ordentligt beredd och lyckades ta mig in till en bra plats pa vilken jag nojd satt och sag bussen fyllas pa i rekordfart. Da jag som bast satt dar och var nojd med min livet kom konduktoren och tyckte att jag skulle ha en biljett och nar jag inte hade det ville han skicka mig av bussen. Jag protesterade saklart och lyckades bli ordentligt arg innan jag sag mig besegrad och sur som ett bi gick av bussen och med beslutsamma steg banade vag mot biljetthuset dar de tidigare vagrat mig biljett. Aven denna gang hanvisade de mig till busskon och jag kande den dar frustrationen over att aldrig forsta och aldrig bli forstadd komma i rasande fart. Lange sen jag va sa arg. Kande nagra tarar komma smygande ner for kinderna dar jag stod utanfor bussen och stirrade argt framfor mig. Det tog skruv. X antal man kom fram till mig och fragade vad som var fel och forsakrade att de skulle hjalpa mig till Hosaina. Helt plotsligt fick man visst aka med bussen aven utan biljett. Jag fick platsen langst fram pa motorhuven precis intill busschaufforen som pa ytterst dalig engelska forklarade att jag inte skulle vara orolig utan bara sova tryggt sa skulle han se till sa jag kom fram sakert. Jag satt dar och hade hundra olika kanslor inom mig och just i den stunden var jag inte det stora fan av Etiopien som jag brukar va. Alla runtomkring mig forsokta va uppmuntrande pa sitt vanliga oforstaende satt. Tjejen som satt ungefar minus tio decimeter fran mig fragade om jag inte ville aka till Hosaina, da jag svarade jo kunde hon inte se nan anledning till att jag inte var sprudlande glad. I mitt oglada sinnesstand tanke jag att det var bast att sova och lugna ner mig lite, sa jag stoppade lugn musik i oronen och la mig pa min ryggsack och lyckades faktiskt slumra till en stund. Da jag vaknade igen var vi ute ur Addis pa vackra grona bergiga vagar. Mungiporna drog uppat till sin vanliga position och jag tankte spontant att ah, vad jag anda alskar det har landet. Manniskorna runt mig hade forvandlas till vanliga trevliga etiopier som bjod pa tuggummi och pratade pa knagglig engelska. Chaufforen tyckte inte att jag skulle behova betala resan och x antal etiopier erbjod sig att betala for mig, men jag kande att de i alla fall inte skulle kunna havda att jag inte betalat sa det gjorde jag och sov sen lugnt vidare. Det ena framhjulen lat misstanktsamt obra sa jag beslutade mig for att ett mindre medvetet tillstand vore battre for nerverna. Lunch i Butajira omgiven av jobbiga etiopier som bara sag min hudfarg och slangde ur sig dumma kommentarer till de forstod att jag forstod dem och situationen blev plotsligt betydligt trevligare for min del. En evighet senare ankom jag till Hosaina och blev mottagen av Dagnachew som kom springandes. Hundratals leende ansikten och halsningar senare andades jag ut ungefar fem minuter inne hos mamma Chaltu innan det blev fotboll med ett gang tjejer. Idag ar mina skor genomblota eftersom Chaltu efter mycket ojande tvattat dem at mig, sa smutsiga skor kan man ju bara inte ha... Kort sagt har jag det bra, men att resa buss ensam i Etiopien ar just inte min favoritsysselsattning. Att prata teckensprak ar dock en miljon ganger battre.