Watoto
I tisdags råkade jag halka in på en konsert med de här barnen:
från Watoto i Uganda
Och gissa om jag gick raka vägen hem för att kolla upp hur man kan engagera sig.
Kanske det kan bli några månader i Uganda till hösten?
livsbeslut
Mitt liv har präglats av en ovilja att bli större. Jag vet inte om det är en rädsla för det som jag inte vet nåt om, eller att jag trivts så bra med livet att jag inte velat att det ska förändras. Det började vid sexårsålder då jag bestämt proklamerade att jag aldrig skulle bli äldre. Sex, den ultimata åldern. Inget ansvar, inga beslut, mest bara lek hela dagarna. Det var fina tider för en person som inte tycker om beslut. För det är nog där skon klämmer ändå, alla dessa beslut som liksom bara ökar i antal och ödesmättnad. Ändå firade jag studenten med oväntad mycket glädje. Men visst kom baksmällan - vad skulle man nu göra med sitt liv? För nu låg ju allt i mina händer. Det är mitt ansvar att göra nåt meningsfullt och bra av varje dag och varje beslut. Inte utan att man får lite beslutsångest mellan varven.
Så vad har jag då tagit för beslut och vad är det för val som ligger framför och gör mig obekväm? Efter studenten föll valet på Strandhem där jag spenderade ett helt fantastiskt år, helt rätt. Jag lärde mig så mycket, fick vänner som idag ligger mig varmt om hjärtat, och utvecklades som människa. Sen två halvår i Etiopien. Läraryrket provades på och kändes så rätt. Jag var hemma bland mina etiopiska döva elever och ville inte lämna dem, ett ångestmättat beslut. Sen dess har jag slitits mellan Sverige och Etiopien, inte helt hemma nånstans och med en konstant längtan dit jag inte är. Efter etiopienåren påbörjades en lärarutbildning. Med halva medvetandet kvar i Nakamte kändes det, åtminstone till en början, så fantastiskt meningslös att plugga och jag hade länge dåligt samvete för att jag lämnat mina barn. För att rättfärdiga mitt beslut hävdade jag att jag pluggade för att en dag kunna åka tillbaka och göra mer.
Idag står jag med en examen runt hörnet. Något som länge skrämt mig. Jag är klar med det jag ägnat de senaste tre åren till. Så vad gör jag nu? vad blir nästa steg? Börjar det bli läge att rädda världen? Att åka till Etiopien och sätta igång att undervisa, utbilda lärare och organisera fungerande skolor för döva? Allt det där som jag drömt om och flytt till under sega lektioner och dryga inlämningsuppgifter. Det som jag inbillar mig skulle göra mitt liv meningsfullt.
Det är det där med att vara nöjd och samtidigt längta efter annat. Jag vet inte vad jag vill. Halva jag vill leva svenssonliv och undervisa på bekväm svenska. Den andra halvan vill ut, iväg, bort - göra skillnad. Där står jag och stampar och kan inte, eller vill inte, komma till beslut. För jag är ju så hemma här, och så hemma där. Och det är alltid grönare där jag inte är. Undras om det är något man kommer kämpa med hela livet. Om jag nånsin kommer komma till beslut. Om jag nånsin kommer va helt hemma.
Farfar
Älskad. Saknad.
topp tre tågluff
inte lätt men typ nåt sånt här...
3. Tågåkning, framförallt sträckan Budapest-Podgorica
2. Kvällarna i Budapest - god mat, slottsäventyr, fyrverkerier och vattenpipa
1. Montenegro. Biltur upp i bergen, bad i sjön, mysiga kvällar i Kotor och bestigning av berg
Slovenien förtjänar väl egentligen en plats på listan, konkurrensen var hård, men som en god:
4. Cykelturen upp i slovenska bergen och utförsåkning ner
tågluffen
En dagsförteckning av vår fantastiska tågluff - 18-30 augusti 2013
Dag 1 Lund - Köpenhamn - Prag
Förväntansfulla steg vi ombord på vårt första tåg och inledde årets resa
Dag 2 Prag
Första dagen och jag insåg att den här resan skulle handla mer om anpassning än jag anat, och att jag skulle vara tvungen att släppa på mitt perfekta sätt att turista - det vill säg att bocka av allt guideböckerna anser att man ska se. Vi satt i regnväder på café och åt glass och invigde kortspelandet (som skulle visa sig bli en följetång). Vi gick upp på slottshöjden för att lite flyktigt beskåda de imponerande byggnaderna och lägga betydligt mer tid på att ta panoramabilder. På kvällen passade vi på att äta middag med Sara, Sara och Jennie som ytterst lämpligt råkade befinna sig i Prag just denna dag, vi passade även på att turista lite med dessa tjejer som hade lite mer samma tankar som jag om vad man gör när man reser. Vid midnatt tog vi oss åter till tågstationen och kröp in i varsin koj för avfärd mot Budapest.
Dag 3 Budapest
Vi vaknade sega och hyfsat ofräscha efter två nätter på tåg, tog oss till hostellet efter lite biljettbokning och dumpade våra väskor där. Efter en del velande tog vi oss i kragen och stretade uppför ett mindre berg för att bocka av en första punkt på min vad-man-måste-se-i-Budapest-lista. Väl uppe tittade vi på utsikt, diskuterade nästa drag, åt glass och tog sats för att ta oss ner och till hostellet för en efterlängtad dusch. Rena och snygga gick vi en stund senare ut på "vår" gata för att beställa in nåt ungerskt till nytt kortspel. Folk började samlas vid Donau och vi följde strömmen bort mot slottet medvetna om att det var en stor ungersk högtid på gång. Det slutade med att vi dansade folkdans på torget och besåg magiskt fyrverkeri över den vackra nattupplysta staden innan vi stupade i säng.
Dag 4 Budapest
Jenny och jag kände att det var dags för lite kvalitetstid och begav oss ensamma ut för frukost. Då killarna inte var så sugna på loppis fortsatte tjejsnacket i stadsparken resten av förmiddagen, vi hittade visserligen inte några gamla loppor men väl ett maffigt torg, en borg och glass. Gänget sammanstålade för en snabb lunch innan vi gjorde det kanske mest ungerska man kan göra och badade i termalbadet Széchenyi. Lagom uppblötta och mätta på virvlar och värme tog vi oss in till centrum med tunnelbana och spårvagn. Kvällen blev en riktig hit med ytterligare lokal mat, äventyr på ett öde slott och kvällsfika på vår fina gata.
Dag 5 Budapest - Serbien
Efter att ha vinkat av Jenny, som tyvärr va tvungen att lämna oss för vidare resa mot Vietnam, gjorde jag snabbt stan för att hinna med de sista sakerna på min lista - Stefanskyrkan och gamla stan. Killarna som stannat på hostellet mötte mig halvvägs mot stationen och vi gick via konzum dit för avfärd söderut mot
outforskade trakter. Det var riktigt skönt att efter ett par dagars storstadsturistande göra sig hemmastadd i en mysig kupé tillsammans med ett slovakiskt par. Minst halva sträckan hängde vi ute i korridoren med huvudena ut genom fönstret och spanade in den serbiska landsbygden med alla dess solrosfält. Som en liten bonus fick vi gå av i Subotica, och jag kan därmed på riktigt hävda att jag varit i Serbien. Som ytterligare en bonus fick jag se den berömda blålysande bron i Belgrad. Somnade strax därefter och vaknade inte förrän i bergsklädda Montenegro.
Dag 6 Podgorica - Kotor
Min del av resan var avklarad och Johans del tog sin start, och jag erkänner - det var en bra idé att hyra bil. Dagen inleddes med en mäktig vy över de montenegriska bergen innan vi anlände till huvudstaden Podgorica som var den minst huvudstadiga huvudstad jag varit i, kändes typ som en by på landet. Frukost på en gräsmatta mellan höghus och så fick vi till slut tag på en bil (ledsen Johan, jag har ingen aning om varken märke eller modell). Vi styrde söderut och hamnade på en fantastiskt vacker slingrig väg som tog oss upp över ett berg och ner till en klarblå sjö full med ormar som vi glatt badade tillsammans med. Lite etiopienkänsla med getter och torra träd, exotiska frukter och hyfsad värme. Då det började skymma körde vi ytterligare söderut och kom ner till solnedgången över kusten. Men vi stannade inte där utan tog oss vidare till Kotorbukten och ett hostel som ägdes av en före detta fotollsspelare som spelat ihop med Henke i Celtic. Ett dopp i havet och en tur till gamla stan senare installerade vi oss i våra nya rum och somnade till fläktens brummande.
Dag 7 Kotor
Ytterligare afrikakänsla då vi fick vänta ett bra tag för att lämna tillbaka bilen, men som vanligt var inte kortleken långt borta och resans spel räddade vår förmiddag som egentligen var ämnad åt bergsbestigning. Nu kom vi inte iväg förrän vid lunchtid och med aningen för lite mat i magen påbörjade vi vandringen upp genom murarna och vidare mot toppen. Riktigt najs utsikt och vandring off road upp till det som vi bestämde var toppen (berget fortsatte visserligen en bit till men det kändes just inte som det fanns nån rimlig ände på det...). Sen var den stora frågan hur vi skulle komma ner - blev till slut så att vi tog samma väg ner, men eftersom vi just inte gått på vägen i uppåtriktning blev den nästan som ny och med regnskurar där till blev det ännu ett äventyr att ta sig ner och ta skydd i ett gammalt kapell. Väl nere var vi hungriga och blöta och jag tog mig hem för mat i lugn och ro på hostellet, och bad i det härliga saltvattnet. Kvällen blev riktigt festlig inne i Kotors charmiga gamla stadskärna.
Dag 8 Kotor - Dubrovnik
Kanske lite av en dippdag som inleddes med avsked av vår fotbollsfamij och buss från Kotor till Dubrovnik, sega gränskontroller och fuktig värme. Jag ville mest bara känna havsvågor skölja över mig och låta det klibbiga lagret rinna bort. Det visade sig dock lättare sagt än gjort att ta sig ner från vårt hostel till ett lämpligt badställe, vi gick på oändliga slingriga vägar och såg det lockande havet på höger sida men hittade inte nån väg ner. Det blev en klättertur ner till vattnet på ett inbjudande ställe men väl nere visade det sig olämpligt för bad och vi fick ta oss upp igen. Till slut hamnade vi i gamla staden som var precis proppfull med turister. Det som vi hört skulle vara en av världens vackraste städer blev just inte vår favorit, visserligen var den vacker men vi var liksom mätta på gamla stenbyggnader och trötta av värme och folkvimmel. Jag fick mitt bad till slut i alla fall, och killarna hittade några småpojkar att kicka fotboll med. Så vi var alla nöjda då vi efter att ha sett solen gå ner över havet tog oss hem i mörkret vid åttatiden, resten av kvällen hängde vi på rummet.
Dag 9 Dubrovnik - Split
En stekvarm buss till Split och ännu en svettig dag i ett turistigt Kroatien. Vi åkte förresten en bit in i Bosnien så där ramlade ett tredje nytt land in. Jag lyckades få med mig killarna ner till havet i vilket jag låg en bra stund och njöt medan de låg i skuggan på stranden. När solen sjunkit något gick vi in i den gamla stadskärnan och tittade runt, åt pannkakor och chillade innan det va dags att gå på nattåget norrut mot Ljubljana via Zagreb. Vi kurade ihop oss i vår kupé, spelade alfapet och satte på mysmusik medan vi tågade iväg i mörkret.
Dag 10 Ljubljana - Bled
Lite häng i Ljubljana på morgonen innan vi tog bussen från storstaden ut till Bled som låg fantastiskt vackert vid en sjö omgiven av berg och skog. Vi gjorde just inte så mycket vår första dag i Slovenien - åt mat och gick ett varv runt sjön, slappade på rummet och kände in stämningen. Skönt med en lugnare dag i svalare väder.
Dag 11 Bled
Dagen inleddes med en fantastisk hotellfrukost. Sen var det dags för resans äventyr - mountainbike i bergen. Killarna fick välja sträcka, vilket vår privata guide kände ett behov av att förklara för mig (som inte närvarade vid vägvalet) - uppenbarligen ansåg han att det inte var det mest lämpliga för mig. I vilket fall tog jag mig efter mycket möda upp för världens brantaste och längsta backe bara för se nerför ett stup och tänka "aldrig i livet att jag cyklar ner här", så det var bara att börja ta sig ner till fots. Efter ett tag jämnade stigen ut sig något och jag vågade mig på att susa nerför, en härlig känsla. Väl nere tog vi ett dopp i sjön, åt lite mat och gick hem för att vila lite. När jag tröttnat på att inte göra nånting gick jag ut för att beskåda slottet. Då vi en stund senare samlats alla tre igen satte vi oss vid sjön en stund - jag analyserade som vanligt resan och sällskapet medan mina mindre aktivt tänkande resekompanjoner iakttog fåglarnas färd genom luften. På kvällen gick vi en promenad till andra delen av byn och hamnade till slut på ett fik där vi åt glass och kakor och spelade kort.
Dag 12 Bled - Ljubljana
Vi slog oss ihop med några andra turister och tog en taxi till huvudstaden som blev vårt sista mål på resan. Utan egentlig koll på vad som fanns att se gick vi med våra kära ryggsäckar in mot centrum, tog en glass och hittade en mysig väg upp mot slottet. Väl uppe spelade vi lite kort i gräset innan vi gick ner igen för att äta lunch. Mätta och belåtna strosade vi sedan genom mysiga gränder och hamnade till slut på rygg vid en staty, vi spelade bilspelet och kände oss rätt mätta på att turista. Ännu lite mer kort blev det, kvällsmat vid floden och till slut fika på en uteservering med live musik. Vår sista kväll på resan. Till slut blev det dags att påbörja den långa vägen hem mot Skandinavien. Vi lyckades inte få plats i en liggvagn utan fick sitta upp det mesta av resan vilket resulterade i en smått irriterad maria som provade alla tänkbara ställningar och till slut flyttade ut i korridoren bara för att efter några minuter ge upp och gå in i kupén igen - vår sista kupé.
Dag 13 Ljubljana - Köpenhamn
Tåg, tåg, tåg. Seg hemresa som livades upp med filip & fredrik, färjetur och landstadsjöberg. Lite utvärdering och topp tre av resan. Jag lämnade killarna i Köpenhamn och åkte mot nya äventyr i Danmark medan övrigt sällskap tog sig över bron till Sverige. Sa hejdå med blandade känslor, skönt på ett sätt att va hemma och att få träffa annat folk samtidigt som vi haft det väldans bra ihop och samlat ihop många fina minnen. På det hela taget en ytterst bra resa.
Tack Jenny, Johan och Kalle för en fantastisk tågluff!!
etiopiennörd
Etiopien. Asså är jag nördig på nåt så är det Etiopien. Etiopiennörd. Det är jag rätt nöjd med.
Idag hade vi söndagsskolan på Filippi och berättade om vår resa i somras och Asella Sports Camp. Vi kom inhoppandes sjungandes på "Tarike Tarike Sosabaj Tarike". Och jag kände den där välbekanta energin och glädjen välla upp. Ändå fantastiskt att man kan bli så glad bara av att prata om Etiopien och allt man varit med om där. Benedicte - det är fantastiskt att du finns. Att det finns någon mer som är precis lika nördig som jag på samma sak som jag. Någon som delar min längtan och saknad, mina minnen och drömmar. Nu ska jag bara lyckas övertyga dig om att du visst kommer klara de där kompletteringarna i jul och göra mig sällskap i vårt kära Etiopien. Jag kan just inte komma på någon annanstans jag hellre skulle spendera mitt kanske sista jullov.
etiopienresefrekvens
De senaste åren har det blivit en och annan resa till Etiopien, närmare bestämt 13 stycken. Och man kan tydligt se hur frekvensen ökat. Detta land. Det går bara inte att motstå frestelsen att ta alla chanser att åka ner och trivas.
- februari 2000: min första resa till Etiopien med familjen. Vi hann med Addis, Bako, Langano, Awash, Sodere, Lalibela och Bahir Dar på mindre än två veckor. Det va mycket att ta in och jag var nog inte så där totalt tagen som jag nu i efterhand kan inbilla mig.
- årsskiftet 2002/2003: en andra resa i sällskap med familjen och Martin. Vi åkte ner till Wondo Genet och Awasa via Langano och Sodere, samt ut till Bako. Den här gången får jag ändå säga att jag hittade hem, längtan var född.
- årsskiftet 2004/2005: tredje resan med familjen, denna gången inklusive Anna och Anna. Vi tog det lite lugnare och hängde mest i Addis och Langano. Jag var fast och övertygad om att här skulle jag en dag bo.
- januari 2007: efter en tur till Tanzania och Kenya landade vi i Etiopien på vägen hem. Blev mest Addis och Langano.
- januari/februari 2008: missionsresa med bibelskoleklassen, första gången i Etiopien utan familjen och jag var totalt såld på detta underbara land, drömmar och planer började smidas på en längre tid i landet. Nya platser besöktes: Soddo, Shashemenne, Qersa, Asella, Harrar, Diredawa och Nakamte.
- 2008/2009: Benedicte och mitt första halvår som volontärer i Etiopien. Jag blev på allvar fast och har sen dess två hemländer mitt hjärta och hjärna slits mellan. Halvåret inkluderade jobb på tre olika skolor i Addis och Nakamte men till slut fastnade jag på dövskolan i Nakamte. Julen firades med familj och kusiner i Addis efter att vi avverkat "den historiska rutten" norrut - Debre Birhan, Lalibela, Mekele, Adwa, Axum, Gondar och Bahir Dar.
- 2009/2010: en andra halvårig volontärperiod då Benne och jag jobbade tillsammans på dövskolan i Nakamte. Några turer till Addis då vi fick besök och ett julfirande i Aira, men annars höll vi oss i vår favoritstad.
- årsskiftet 2010/2011: efter snökaos och ångest kom vi till ett högt efterlängtat Etiopien. Sara och jag åkte direkt till Hosaina innan julen firades i Addis med familjen. Nya områden i öst utforskades, Bale och Sofomar. Besök i Langano och Nakamte gjorde våra fullspäckade veckor kompletta.
- årsskiftet 2011/2012: Benedicte och jag kunde inte hålla oss utan åkte ner för att hälsa på våra döva vänner i Hosaina och Nakamte.
- augusti 2012: missionsresa med ELM på vilken Benedicte och jag var reseledare och fick visa upp vårt kära Etiopien och delta i Asella Sports Camp. Kunde lägga Arba Minch till listan på besökta städer.
- 2012/2013: kombinerad resa med familjen och Benedicte. Åkte ner med familjen för julfirande i Aira och en tur till Gambela vi Dembidolo och Metu, vi passade även på att besöka missionsstationerna i Bodji, Nedjo och Mendi. Då familjen åkte söderut sammanstrålade jag med Benne i Nakamte där vi hängde med våra döva vänner innan vi åkte till Hosaina och gjorde det samma där.
- februari-mars 2013: åkte söderut i skolärenden och klarade av fem veckors praktik på Bingham Academy i Addis samt uppsatsskrivane i Addis och Nakamte. Hade påsklov tillsammans med Susanne i Asella och Addis, och besökte givetvis dövskolorna i Hosaina och Nakamte. Första gången jag spenderade flera
veckor utan svenskt sällskap, känslan av utanförskap var stor och jag längtade faktiskt hem till Sverige. - juni-juli 2013: två veckor med Benne i Hosaina och Nakamte samt tre veckors missionsresa med ELM - en perfekt kombination. Asella gick denna gång rakt in i hjärtat.
- årsskiftet 2013/2014 ?? Jag vill!!
undras...
Undras om det alltid kommer vara så att när jag funderar över när jag var riktigt lycklig senast, alltså så där så det riktigt bubblade inom en och man knappt visste vart man skulle ta vägen, så hamnar jag i Etiopien.
att vara fröken
”Ska du stanna länge idag?” - den frågan möter mig varje dag. Fyra av fem dagar i veckan får pojken till svar ”jag ska gå hem efter vilan och innan mellanmålet”, vilket alltid följs av en diskussion om när det egentligen är trots att schemat ser likadant ut varje dag. Men en dag i veckan kan jag svara ”jag ska stanna länge, ända tills du ska gå hem”. Då möts jag av jubel och kramar och ”då kan vi spela snigelspelet!”. Det är fint med barn. De är så självklart naturliga och förutsätter liksom att alla helhjärtat älskar dem, som när de backar in framför en och sätter sig i ens knä som om det var det mest självklara i världen. Tänk om man hade haft kvar det i äldre åldrar. Mycket kramar blir det, det är fint. Bästa stunden på dagen är typ när ett yrvaket litet barn kryper upp i knät och borrar in huvudet i bröstet på en. Där trivs jag. I allmänhet trivs jag väldigt bra på jobbet. Förutom att på arbetstid ha möjlighet att öva både bollkontroll och bilmärken så är det är fasta rutiner, trevlig personal och underbart fina barn. Barn som springer och kramar en när man ska gå på helg. Men det är klart att det inte alltid är kram och mys. Jag vet inte hur många timmar jag ägnat åt att övervaka kissning och snyta rinnande näsor. De underbara barnen är visserligen alltid lika underbara men inte alltid lika glada och mysiga utan kan få tvåårsutbrott och vägra somna hur mycket man än klappar dem på ryggen. Flera dagar har huvudet varit trött av allt ljud och halsen sliten efter allt tystande. Men så skönt att kunna lämna jobbet på jobbet och gå från ”fröken” till Maria då dörren slår igen bakom en. Som sagt så trivs jag, men ser ändå fram emot att i framtiden ha hand om aningen äldre barn och istället för blöjbyten ägna tid åt kognitiv utveckling.
Asella Sports Camp
Visst var det en hit redan förra året, men så mycket bättre i år. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde det så otroligt bra, kanske att man redan hade koll på hur det funkade och kände de etiopiska coacherna så man liksom inte behövde den där invänjningsperioden utan kunde gå direkt på att lära känna barnen. Och det satsade jag verkligen allt på första veckan, lärde mig alla namn och trivdes så ofantligt bra i gruppen. Hoppade raster och gick upp tidigare på mornarna för att utnyttja alla tillfällen som gavs åt att hänga med de sköna deltagarna. Och ju mer vi lärde känna varandra ju mer öppnades hjärtan och i slutet på veckan kände jag verkligen att jag älskade dem. Det var inte tomma ord utan mer känslor än jag kanske någonsin utvecklat på så kort tid. Sista dagen på campet var så ofattbart jobbig. Barnen grät, jag grät. Hjärtat brast lite smått och jag ville minst av allt ta farväl av mina nyvunna barn. Det var svårt att släppa. Dock försvann de ju inte för gott, som jag smått fruktat, utan dök upp lite här och var den kommande helgen och jag fick utlopp för all kärlek de manat fram i mig. Kramar, tenafikenyale och wudehallow.
Andra campveckans barn framkallade kanske inte samma översvallande känslor. Kanske för att första campets barn redan tog upp en så stor del av hjärtat och med dagliga besök även en del av den uppmärksamhet som kanske borde ha lagts på de aktuella campbarnen, samtidigt som det kändes viktigt att visa att vi fortfarande älskade de ”gamla” barnen. Kanske för att den andra gruppen inte var lika entusiastiska och uppmärksamhetspockande. Men visst väckte de känslor. Det var en ”svagare” grupp med stor andel HIV-smittade. När vi pratade om deras familjer visade det sig att det bara var ett fåtal som hade kvar sina föräldrar. Under torsdagen började tårarna trycka på, vad skulle barnen möta då de kom hem till sin by igen? Jag kunde inte släppa tanken. Det var speciellt den lilla killen i min grupp som så ofta bara kom och ställde sig bredvid mig och ville hålla mig i handen, utan att säga nåt och utan att egentligen vilja nåt mer än att få lite närhet och kärlek. Det kändes så tungt att skicka hem dem på fredagen. Efter ett ordentligt gråtanfall under lälgerbålet på torsdagskvällen hade jag bestämt att inte gråta på fredagen, det gick såklart inte.
Jag har sagt det förr, och kommer troligen säga det igen. Det är fantastiskt att känna så mycket, både fantastiskt fint och fantastiskt jobbigt. Men genom allt så värt. Jag vill lätt tillbaka nästa år.
gardagens hojdpunkt
Igar nar vi akte hem fran stan satt jag tankte pa hur mycket jag saknade att halla om vara fina campbarn. Men vi hann bara ta nagra steg ur bajajen innan vi horde barn som ropade och sag dem komma springande fran olika hall. Sa stod man dar med armarna om Jonny och Binyam och var sa dar fantastiskt lycklig igen. Vad mer kan man begara? Latt gardagens hojdpuunkt.
kanslor
Idag har vi tagit farval av barnen. Tararna rann och hjartat gjorde ont. Markligt hur mycket man kommit att alska dessa barn som vi bara kannt fyra dagar. Det ar det har med etiopier, de har en formaga att oppna upp hjartan och visa kanslor som fa andra. Igar flylldes ogonen av gladjetarar, idag har tararna varit mer av det sorgsna slaget. Det ar svart att forklara vad det ar som orsakar sana kanslostormar, det ar nagot som maste upplevas. Att alska och att skiljas at; det ar gladje och skratt men ocksa sorg och tarar. Kanslor som visar att man lever. Har med etiopiska barn som kramas och skrattar och grater och delar kanslor, har kanner jag att jag lever.
lycka
Har ni nagonsin upplevt att mungiporna drar sa mycket uppat att det kanns som att de aldrig komme ratt ramla tillbaka till ursprungslaget? Den kanslan hade jag igar. Efter fotbollsforlust, volleybollforlust och fonsterputsning drog festen igang. Vi var ett litet gang som borjade sjunga och dansa mitt i allt stadande. Allt fler sallade sig till oss, sangen blev hogre och dansen vildare. En gladje sa stor att ord inte racker till for att uttrycka den, helt magiskt. Jag var bara sa lycklig man kan bli. Nar vi borjade bli trotta i halsar och fotter samlade Coach ihop oss och drog igang en talangtavling. Lilla forvirrade Binyam var forst ut, han visste som vanligt inte vad han gett sig in i men var nojd med godisen som han fick efter att ha sjungit en liten stump. Nast ut var Josef, vars imitationer av en tupp och en asna fick hela salen att eka av skratt. Sjalv lag jag dubbelvikt. Mitt i allt det roliga da man trodde att det inte kunde bli battre sa Coach at oss att ga ner till matsalen och duka. Jaha, da va det slut pa det roliga tankte vi. Men vi hann inte ta mer an ett steg ut genom dorren innan vi brast ut i nya skratt. Dar ute lekte namligen coacherna en galen kuddlek och sprang omkring och slog varandra i huvudena. Efter en festmiddag med kott och lask spelade coacherna upp ett drama om den forlorande sonen. Stamningen var pataglig och flera av barnen grat. Vi sjong sanger och stod med armarna om varandra. Dans och tjoande kring en lagereld fick avsluta en fantastisk dag.
sanningen
"Av barn och darar far man hora sanningen", brukar man saga. Jag skulle vilja havda att det ar av etiopier man far hora sannignen. Som nar ett av barnen pa campet forklarade varfor jag alltid blev tagen pa tre klapp i hand. "It is because you are so fat that you can't run".
nokia3310
Folk far saga vad de vill men dova etiopier har fattat grejen: nokia 3310 ar en fantastiskt smart telefon. Den har en vibrator som slar det mesta och tal att tappas i golv och vatten utan att paverkas markbart. Dessutom har den maskspelet - vilket kan underhalla vem som helst i flera timmar, till exempel killen bredvid mig pa bussen fran Nakamte idag.
mognad
Nagot av det basta med att komma tillbaka till Nakamte ar efter ar ar att fa se sina vanner mogna. Att fa se hur vilsna barn som forut utan sprak att uttrycka sig pa sprang omkring helvilda nu lugnat ner sig och kan delta i langa samtal eller lugnt sta och halla en i handen. Att fa se att Ebisa som forut sprang och gomde sig sa fort man tog upp en kamera nu star kvar och ler och kan erkanna att han saknar sina syskon och lite smatt langtar hem till sin familij. Att fa se Ararsa vaxa till sig och hur han och Mosisas relation gatt fran en dar storebror tog till vald for att uppfostra lillebror till en djup vanskap med omsesidig karlek. Att fa se hur Meskerem som forut yrade runt och nops tar hand om sin syskonskara. Att fa se lilla Lelise ga fran arskurs tre till sju. Att fa se Samuel med de stora visionerna ta tag i dem med stort engagemang och kampa for sina drommar i en varld som inte direkt talar for dova ungdomar. Det ar fantastiskt.
besok
Tillbaka i Nakamte. Hanger med gamla vanner och ater god mat. Gor hembesok och skrattar och roliga historier. Fotas tillsammans med foraldrar och minns den gamla goda tiden. Och forsoker att inte lova att komma tillbaka i jul.
oforstaeligt
Hur ska man kunna begara att nagon ska forsta hur fantastiskt bra jag trivs har, nar jag sjalv knappt forstar det? I Sverige langtar jag konstant efter Etiopien och mina dova vanner har, anda ar verkligheten over alla forvantningar. Dessa barn (eller man kanske skulle saga ungdomar, eller vuxna..). Jag vet inte vad de gor med mig men jag trivs sa ofantligt bra med dem. Jag kan va jag och hoppa pa stenar, leka titt-ut och blinkleken, jaga runt och slass och kramas om vartannat och genom allt bara alska sa mycket det bara gar. Djupa samtal och daliga skamt, tarar och skratt. Och detta teckensprak kompletterat med mimik som fa horande ager. Finns inte ord som kan beskriva hur mycket jag tycker om det. Att fa vara omgiven av dova etiopiska barn - kanske det finaste som finns. Som vanligt maler tankarna; vad gor jag egentligen i Sverige nar jag sa tydligt kanner att det ar har jag hor hemma? Det finns mycket man inte forstar av det har landet och dess manniskor, men det konstigaste ar nog anda hur hemma jag ar har och hur mycket jag anda tycker om etiopier och deras konstigheter aven om jag ibland blir sa trott pa att alltid vara annorlunda och aldrig riktigt smalta in. Pa dovskolan i Hosaina kande jag dock att jag visst smalte in, jag kunde prata med alla och kande mig hemma, levde pa elevernas vilkor i deras sovsalar och matsal. Och glomde nastan mellan varven att jag bara var pa besok... Sa oforstaeligt fint.
trivs
Tecknar etiopiskt teckensprak, kramas, skrattar och trivs sa dar fantastiskt bra som man alltid gor nar man umgas med dova etiopier.
sommarlov
De senaste veckorna har jag haft sommarlov. Rätt oplanerade dagar som spontant fått fyllas på av utflykter, dans i stadsparken, sommarstuga, kvällspromenader, fotboll, läsning i hammocken, rabarberpaj, städning, frukost i trädgården... Fina dagar.
Nu är den oplanerade chilla delen av sommaren över och den mer fullspäckade delen tar vid. Båda delarna är så väldigt välkomna, och tas tacksamt emot av en pluggtrött Maria. Ikväll sätter Benedicte och jag oss på flyget till Etiopien där vi ska vara fem veckor - träffa vänner och vara på sports camp. I rask följd väntar sen Gulteboläger och Frizon. Några dagars paus i Lund och sen den efterlängtade tågluffen. Känns som en smått perfekt sommar.
