Maria

Är det nåt som jag ogillar så är det yta. När människor fokuserar mer på det yttre än det inre och försöker visa upp en bild av sig själva som inte stämmer, bara för att andra ska tycka bättre om dem. Ju mer jag tänker på det ju mer obehagkänslor får jag. Och lust att göra revolt, att bryta mot alla onödiga sociala normer som vill placera oss i fack och avpersonifiera oss. Jag kan känna den där obstinata tonåringen komma smygandes inom mig. Klär mig i mjukis på jobbet och vägrar bry mig om att jag inte passar in på innebandyn - för jag tycker att alla ska få känna att de får klä sig som de vill och vara med oavsett hur bra de passar in rent objektivt. Tror faktiskt att jag tycker rätt bra om den där obstinata Maria. Hon har inte alltid fått lysa igenom, och många gånger är hon tyvärr mer ord än handling. För jag är ju inte den som sticker ut och går emot på några breda vägar direkt, jag protesterar gärna mot regler i teorin men följer dem likväl. Men jag vill inte bli placerad i fack och känna att jag måste vara på ett specifikt sätt för att passa in. Jag vill vara jag och inte bry mig om vad andra tänker. Jag vill ha min Nokia 3310 och mjukisbyxor, äta kräm till kvällsmat och ramla in mitt i gudstjänsten. För att jag inte bryr mig om vad andra tänker om min yta - för att jag vill fokusera på det om finns innanför. Se till människors hjärtan. Det som gör människor till dem de verkligen är, oavsett hur ytan ser ut.

 

Det är nog delvis därför jag trivs så bra med barn, för de bryr sig inte om yta. De är precis dem de är, rakt igenom. De är gråter när de är ledsna, skriker när de är arga, skrattar när de är glada och kramas när de känner för det. Du behöver inte förtjäna deras tillgivenhet på det sätt som vuxna kräver, det räcker med att finnas där. Och det är så jag önskar att det skulle kunna vara i vår vuxenvärld också. Okej, att man kanske kan ta sig över nivån där man lägger sig på hallgolvet och skriker för att ingen vill hjälpa en med att dra ner overallbenen utanför stövlarna. Men lite mer kan väl ändå känslorna få lysa igenom. Måste vi va så där präktigt "duktiga" och lagom jämt. Kan man inte bara få tycka om folk så där översvallande som barn gör? kan man inte få låta tårarna rinna när känslorna blir övermäktiga? kan man inte få gapskratta mitt i samlingar när nån säger nåt opassande? Kan man inte få vara den man är helt enkelt? Jag röstar för att vi skrapar bort ytan och delar innehållet med varandra, tror bestämt att världen skulle bli flera grader mer trivsam då.

Alltså mina fantastiskt barn. Ofta önskar man att man hade spelat in deras samtal.

 

"Det är lätt att leka kurragömma med Gud - för han finns överallt"

 

"Jag vill inte ha mina vantar, för de är busiga"

 

"Det var länge sen vi kramades nu"

 

"Kan inte du följa med till min farmor på lördag? Du kan sitta där bak i bilen med mig, så kan mamma och pappa sitta där fram. Det blir bra. Men du måste fråga din mamma om du får först"

 

"Om jag träffar dig på lördag så ska jag krama ihjäl dig"

 

Man kan ju inte annat än älska dem.

Varning för ett klyschigt inlägg. Fast livet är rätt klyschigt, det är liksom därför det finns klyschor. Jaja, dit jag vill komma är i alla fall att det här inlägget kommer att va just så där klyschigt som livet är, men inte desto mindre verkligt för det, kanske snarare desto mer verkligt just därför.

 

Så kärlek. Det är ju ändå vad livet handlar om. Vad som gör livet värt att leva. Att älska, och att älskas. Det är vad som ger mening i livet. De mest meningsfulla perioderna är de där jag fått både ge och ta emot kärlek som allra mest. Flera av dem är geografiskt orienterade till Etiopien, då etiopier är så fantastiskt mottagliga för just kärlek, och väldigt bra på att ge den vidare. Men kärlek finns över allt. Och människor som behöver kärlek finns minst lika mycket i Sverige som i Etiopien. Och det är då för väl, hur hade man annars kunna överleva i Sverige? Utan att dagligen få älska.

I snart fyra år har jag minst en gång i veckan ägnat mig åt att springa efter en vit ihålig boll hållandes en röd klubba i händerna. Sprungit mig svettig, erhålligt x antal blå märken och med jämna mellanrum även svidande fläskläppar. Och hur går det då med utvecklingen, blir hon någe bättre? Nja. Jo, men lite högre nivå än för tre år sen är det väl ändå. Men den spikraka kurvan uppåt mattades snart och nu känns det mest som man springer runt runt och aldrig får tag på bollen, och får man det är det bara för att lika snabbt bli av med den igen. Suck. Okej, de va en dålig dag på planen idag. Andra dagar är jag mer positiv än så här. Men man blir ju så trött på att jämt va så dålig. Varför ägnar jag mig inte åt saker jag är bra på istället? Varför dras man till en gympahall med nätbeklädda mål och skrikande människor? För att jag gillar det, längst in måste det väl ändå vara så? Och så kan jag ju inte det där med att ge upp, det finns liksom inte i min värld. Och så är det nog lite för att jag vill visa att alla inte behöver vara så där superduktiga för att vara med, att alla kan vara med oavsett - vet dock inte vem det är jag ska visa det för, kanske mest mig själv.

 

Men ja, tänk om man hade varit så där fantastiskt bra på nånting. Inte så att jag menar att jag är dålig på allt. Men jag är liksom medel på det mesta, sådär tråkigt lagombra. Så har det alltid varit - inte dålig men heller inte särskilt bra. Typisk samhällare. Och typisk lågstadielärare. Men för all del, det finns sina fördelar med att vara medel på allt - typ som lågstadielärare.

kom visst in på ett sidospår...

 

 

 

 

 

Morgon och kväll dyker jag ner i min "Conceptual Integrated Science". Och pluggar fysik och kemi. Lär mig om krafter och ljus och acceleration och gravitation och fotoner och spektran och elektronnegativitet och lösningar och massa begrepp som jag inte riktigt vet hur jag ska översätta till svenska. Det är intressant, så pass intressant att jag omöjligt kan hålla det för mig själv. Så mina kompisar får stå ut med små föreläsningar med jämna mellanrum. För jag bara måste ju få berätta varför man halkar lättare när man är blöt, och hur det kommer sig att månen inte ramlar ner på jorden, eller varför det blir just en grön låga när man eldar koppar, och vad det är som gör att vatten kokar vid just 100 grader, för att inte tala om varför fiskar inte får tillräckligt med syre i varmt vatten, eller varför man upplever en viss temperatur varmare i fuktigt klimat än i torrt. Och så vidare. Det är faktiskt så intressant och roligt att jag har svårt för att slita mig från boken, oavsett vad som kallar. Fantastiskt när man känner att man lär sig något i skolan, något som man helt säkert kommer att ha användning av. Nu, tillbaka till boken...

Jag trivs på min korridor. Vill börja med att säga det en dag som idag, då det faktiskt känns så. Jag har varit hemma mycket på sistone, börjat lite med att plugga hemma mellan varven och även spenderat en del helgdagar här. Mycket för att jag trivs så bra på mitt rum, för att jag har ett piano att varva plugget med och för att jag har en skön soffa som man kan sitta i under en filt och titta på film eller prata med en kompis till tända ljus. Frukostarna de senaste helgerna har inte varit nåt att klaga på heller - till osskidor med eller mindre stora delar av korridorsfolket representerade. Men det bästa - människorna, såklart. Vänner som jag lärt känna bättre och bättre de senaste halvåret. Som gör mina dagar med muntra hejanden i köket (som jag för övrigt inte är det minsta rädd för att gå in i nuförtiden). Gustaf som rycker in när helst det kan behövas, om det så gäller att uppmuntra till mer sociala köksvanor som att byta proppar i ett mörkt rum. Och Cecilia - med smittande fotbollsentusiasm och delade mindre braiga manvanor, men framför allt med kvällsamtal om dagen och livet och allt det där som man behöver ha någon att prata med åtminstone nästan varje dag. Så tacksam att ha dig här.

I juni tar jag examen. Även om jag konstant de senaste fyra åren funderat hejvilt på vad jag ska ta mig för nästföljande termin så är det ett ännu större frågetecken nu. För nu finns plugga knappt som alternativ. Nu kan jag liksom inte fortsätta på en redan utstakad bana. Nu ligger framtiden där och bara väntar på ett beslut. Eller ja, så ödesdigert är det kanske inte, det är ju inte som att det här beslutet kommer avgöra hela min framtid... eller kanske kommer det just det.

 

När jag kom hem från Etiopien för snart fyra (fatta att det är fyra) år sen var det med stor ångest. Ångest över vad jag lämnat och ångest över vad som skulle komma. Ångesten har väl inte helt avtagit men ändå lindrats. Jag kan med perspektiv på tiden på dövskolan i Nakamte se att vi gjorde nåt bra där och då, och att det inte förstörde varken mitt eller elevernas liv att jag trots alla känslor lämnade dem. Och jag kan ändå se att jag lärt mig något av mina lärarstudier. Trots att det många gånger känts meningslöst, speciellt med åren i Nakamte i bakhuvudet.

 

Fatta att jag bytte en vardag så fullproppad med mening, glädje och kärlek mot plugg. För att motivera det meningslösa plugget påstod jag, inför andra och mig själv, att jag pluggade för att kunna åka tillbaka och kunna göra ännu mer skillnad än som outbildad. Att det skulle kunna ge mig en biljett ner till mitt Etiopien. Och nu är jag snart där. Snart står jag med mitt examensbevis i handen.

 

Blir det Etiopien till slut? Blir det undervisning och uppstartande av dövskola och lärarutbildande och allt det där jag drömt om de senaste åren? Eller är jag för bekväm och stannar i Sverige? Eller vilket är egentligen mest bekvämt?

 

Jag vill ju dit. Det är bara det att det är lite skrämmande. Trots mina 14 tidigare besök så vet man ju aldrig vad som kommer att vänta en. Av erfarenhet vet jag att etiopienvistelser har en förmåga att framkalla starka känslor hos mig, och inte alltid känslor av det positiva slaget. Jag vet att jag troligen kommer att känna mig ensam och övergiven, frustrerad över språkförbistring och att ingen förstår hur det är att vara svensk i en etiopisk kontext, och irriterad på etiopier som inte är formade av min kultur som såklart är den mest riktiga. Jag vet att det kommer att bli jobbigt. Frågan är bara om det är värt det ändå. För jag vet ju också att det kommer att bli alldeles alldeles underbart. Att jag kommer få träffa många älskade vänner, och lära känna massa nya. Att jag kommer få kramas, se dem växa och mogna och dela en fantastisk enkel och hjärtlig kultur som jag trots all irritation trivs förträffligt i. Men ja, är det värt det?

 

Och är det värt det att stanna i Sverige? Visst vore det bra att applicera sina nyvunna lärarskills i den kontext de var avsedda för. Visst kunde det va bra att komma in i det arbete jag utbildat mig för, jobba och känna in hur det är och plocka ut en legitimation om ett år. Samtidigt skrämmer även det mig. För att jobba som lärare i Sverige är inte heller det lätt.

 

Ja, jag skräms av framtiden. Har nog alltid gjort det men kommer förhoppningsvis inte alltid att göra det. Jag vill mycket, så är det. Och det är inget fel i det. Det är bara det att jag måste välja. Välja mellan två olika världar som jag på nåt märkligt sätt trivs så bra i båda två, trots att de så totalt olika. Etiopien eller Sverige - mitt livs stora fråga.

Jag sitter iklädd en arsenaltröja (visserligen en typisk b-variant utan namn på ryggen, men ändå) och har precis tittat på en match. Jag erkänner villigt att det var mycket för Cecilias skull. Nog för att jag gillar fotboll men premier league har just aldrig lockat. Det är väl mest landslagsmatcher jag sett, för där "känner" jag ju spelarna och det är liksom det som gör det roligt. Men det argumentet håller just inte längre, inte efter Cecilia och Gustafs kampanjer för att göra mig till en gooner. Så nu sitter jag här i arsenaltröja och kan efter intensivt pluggande namn, nummer och ursprungsland på Arsenals mesta spelare. Som en personlig favorit står den unge, ytterst lovande Zelalem. Med etiopiskt ursprung såklart. Arsenalprat blev lite av en följetong i Etiopien i julas. Vart vi gick dök det upp människor som det liksom bara föll sig så självklart att diskutera arsenalspelare med. För Arsenal är ju alla etiopiers stora favoritlag. Och trots att Zelalem kanske inte är så överdrivet känd i yttre kretsar så visst de såklart vem han var. Det var fint. Att liksom få dela ett nyvunnet intresse.

 

Första av tre. Och nej, jag ångrar inte på något sätt att jag valt att läsa en kurs i Umeå. Trots de tolv timmarnas tågresa skulle jag inte vilja byta ut den här veckan på något sätt. Den har liksom varit lite smått perfekt. Och det tackar jag Susanne för. Och Johannes, och Rakel, och min klasskompis (ja, singular..), och mina lärare, och snön. Det är magiskt att bara kunna ta en paus i vardagslivet, lämna jobb och korridor för en vecka och åka till en annan del av vårt vackra land - och känna sig hemma där. Sitta på privatföreläsningar om molekylers egenskaper och Newtons tre lagar, åka skidor bland snötyngda granar, hänga med vänner, prata livet och skratta så man inte får luft.

 

Vissa människor har förmågan att gå rakt in i ens hjärta, maka lite på det som redan finns där och göra sig en egen plats. Susanne, du är en sådan människa. Du får mig att öppna mig som få andra, du håller min mage full och får min överplanerade hjärna att lämna allt till ditt likasinnade exemplar. Och du får mig att vika mig av skratt, igen och igen - och det är gött.

 

Jag har nu fått smaka på längskidåkningens charm. I jämförelse med utförs, som jag provade på för tre år sen, var veckans upplevelse betydligt mer av det behagliga slaget. 

Året inleddes storartat.

 

 

 

 

 

 

 

Jag erkanner att jag var lite tvek infor denna asellaresa, speciellt som den prioriterade bort hosaina. Men, det blev bra, det blev faktiskt valdigt valdigt bra. Vi kom hit halvt oanmalda och hade nojet att overraska vara fina vanner fran de senaste tva somrarna. Det som lockat mst med Asella for min del var barnen fran det forsta lagret i somras. Och vi hittade dem! Vi bara gick upp till planen dar de brukar spela fotboll och sa kom de fran alla hall. Lycka. Natnael och Robel tog oss till en biopark, de betalade till och med for oss de underabara finisarna. Guidade oss runt pa knagglig engelska blandat med var lilla amarinja. Aschallau dok upp bland alla trad. Minnen fran i somras aktiverades och ja, det va precis som da. Vi kramades och skamtade och delade livet med barn som vi kommit att alska pa nagra fa dagar och fortfarande alskar sadar underbart forutsattningslost. Efter fika hos Natnael och Robel samt Aschallaus familjer gick vi hemat med armarna om varandra. Och fler och fler barn dok upp ur morkret och sallade sig till oss. Sraudink stod plotsligt som uppvuxen ur marken framfor mig och tittade storogt ner i mitt ansikte "Maria?????". Ashenafis lysande ogon dansade ut ur skuggorna, han lyfte som vanligt upp mig hogt i luften och vi snurrade runt till "waka waka". Bruk log sitt sota underbettsleende och smog in sin hand i min. Allt var som det skulle och jag kunde inte annat an att utbrista i ett helhjartat "I am so happy!!".

 

 

Igar hangde vi med Desta mest hela dagen - spelade biljard, tittade pa vattenfall och at pa en nyoppnad restaurang precis vid compoundet. Efter lunch knackade Aschallau pa porten och han tog oss med upp till ovriga campbarn och vi hangde med dem resten av eftermiddagen. Spelade fotboll och basket och umgicks sadar kravlost som man sa naturligt gor har. Pa kvallen kom Tamir, Blen och Desta hem till oss och vi spelade uno till svenskt julgodis och mangder av gapskratt. Sa galet roliga och fina manniskor. Jag ar numera inte ett dugg tvek till hang i Asella. Tvartom funderar jag pa om det inte kan bli en langre tid har snart.

Sa har vi skiljts at. Igen. Och det gjorde lika ont som alltid.

Jag lever. Och det skriver jag inte for att markera att resan hit till Nakamte inte tog kal pa mig. Utan for att jag verkligen LEVER. For att jag kanner mig sa dar rakt igenom hellycklig. For att jag far prata och skratta tillsammans med mina underbara dova vanner, och far kanna karleken annu en gang floda i en sa stor strom att man nastan far se upp for att inte drunkna. Eller fastna for alltid, om det nu inte ar det som ar meningen...

 

Häng på Gustafs rum precis i början av terminen

 

Cecilia, Alfred och jag på årets kräftskiva, tema: huvudbonad

 

I höst har vuxenpoängen trillat in i strid ström, eller i alla fall under en vecka i september då jag både flyttade till Laurentii och påbörjade min visstidsanställning på Duvkullans förskola. Javisst, jag har både flyttat hemifrån och börjat jobba - och ja, det känns faktiskt bra. Därtill har jag burkar fyllda med skorpor och pepparnötter och i frysen ligger hembakat bröd, rabarber och äpplen redo att förvandlas till kräm. I övrigt ska vi väl inte utveckla mina matvanor alltför mycket för då försvinner snabb mina vuxenpoäng igen, men låt oss säga så här att det är för väl att jag får mat på jobbet varje dag. Hösten har även burit med sig ett gerdakort som utnyttjats flitigt, även det kan jag tycka kassar in några vuxenpoäng. Där till har jag ropat in en cykel på auktion, gett bort blommor och ost i julklapp och varit på kurs med jobbet. Så vad har jag då lärt mig av det här nosandet på vuxenvärlden? Att jag aldrig vill bo mer ensamt än man gör på en korridor. Att det inte är så farligt att jobba utan rent av roligt och stimulerande och meningsfullt och att föräldrar inte är så farliga som man kan tro. Att träning är bra och rolig. Att jag trivs väldigt bra i Lund men troligen aldrig kommer sluta längta nån annanstans. I allt det är vuxenfierandet så kan jag ju avslöja att jag känner mig precis lika ovuxen som tidigare och att jag trivs ganska bra med det.

När Etiopiens utrikesdepartement och etiopiska ambassaden i Stockholm uttrycker sig med bland annat följande stora ord: The people of Ethiopia will never forget his love and contribution to the people of Ethiopia. 

...då har man inte mer än rätt att lite smått spricka av stolthet.

 

Men ändå, genom allt är han framför allt min högt älskade farfar. För några veckor sen hade vi begravning med minnesstund, då hölls följande tal av undertecknad:

 

 

 

 

 

 

 

Jag bara älskar barn. Det finns inget annat som lika uteslutet får mig på bra humör och fyller den där kvoten av meningsfullhet. Den här hösten har jag som bekant jobbat på en förskola - och ja, jag älskar det. Älskar att höra barnens hälsningar på morgonen, känna deras armar klamra sig fast runt halsen, höra deras spontana kommentarer och känna hur de helt och fullt förlitar sig på att jag vill deras bästa. Eller ja, förutom när jag tvingar dem att sova fast de inte vill, eller när jag envisas med att de ska ta av sig stövlarna själva - men det är snabbt glömt och snart kramas vi igen. Den bästa stunden på dagen, det är utan tvekan efter vilan då jag får väcka barnen i tur och ordning efter föräldrarnas önskemål på sovtid. Det är det mysigaste som finns att ha ett halvvaket barn i knät och jag kan glatt erkänna att det inte är sällan som jag inte arbetar alltför effektivt med att få dem ur det mindre vakna tillståndet. Visst är man trött på fredagseftermiddagen men när söndagen infinner sig känner jag alltid en längtan tillbaka till mina fina barn, och något av det bästa med att gå till Filippi på söndagarna är att jag har några av mina barn där. Min anställning går ut på torsdag, men planer finns på att förlänga den och jag hoppas det går att få ihop med mina studier. För jag vill gärna va kvar hos mina barn; se dem utvecklas och lära känna dem ännu mer. Jag hade nog fått för mig att jag inte skulle älska mina svenska förskolebarn på samma sätt som de etiopiska elever jag haft, men jo det kan man. Skillnaden är bara att när jag lämnar den här förskolan, när det nu blir, så vet jag att barnen är i goda händer och jag behöver inte oroa mig för dem eller ha dåligt samvete på samma sätt som jag kan ha dåligt samvete för de etiopiska barn som jag lärt känna och sedan lämnat. För som några av föräldrarna på förskolan brukar säga så har deras barn "de bästa fröknarna i världen" - det står det på ett av alla de paket jag fått som tack för den här terminen. Det är roligt att få blommor och känna sig som en riktig fröken. Men det jag tar med mig allra mest är barnens tillit och självklara kärlek.

Är jag här: