Maria

Igar satt jag och pratade med en kompis. Vi pratade framtidsplaner. Och jag kom pa mig sjalv med att skammas over mina. Han uttryckte sin oro over att inte tjana tillrackligt med pengar for att fa mat pa bordet. En oro jag aldrig varit i narheten av, och troligtvis heller aldrig kommer att behova kanna av. Och allt bara for att jag haft tur och fotts in i en annan varld an hans. Och jag skams over att beratta vad jag ska gora i host. Over att jag kan lagga manga tusen pa att resa ivag bara for mitt eget sjalviska nojes skull. Nar dessa pengar skulle racka till att betala mat och husrum i for 80 barn pa dovskolan, i ett ar. Jag skams nar de fragar mig om hur mycket det kostade att aka hit till Sverige, och hur jag kan ha rad till det. Deras hogsta drom ar nat jag kan "unna" mig flera ganger om aret, en drom de aldrig kommer att se uppfyllas.

 

 

Tankar som nadde mig da jag idag satt pa bussen fran Nakamte. I en level tva buss, "som alla vanliga etiopier". Ingen lyx har inte, man ska va som alla andra. Som om jag nansin skulle va som en "vanlig etiopier". Det finns inte. 

Jag blir mobbad for mitt operfekta teckensprak.

Spelar fornarmad men klarar inte att halla skrattet borta manga sekunder.

For jag njuter ju av varje litet tecken.

 

Tre dagar i Nakamte.

Tre dagar fulla av vanner och teckensprak.

Mobbningen kanns som ett underpris. 

Två systrar. Två interrailkort. Två ryggsäckar.

Tio lediga dagar. Fem huvudstäder.

Sol. Turkisk mat. Baklavi. Pappas kollegas frus kusins barn. Bergig landsbygd. Glass.

Konstant prat och fnitter. En solklar hit.

 

På väg mot nya äventyr

 

Som ett nystan utan garn,

som en leksak utan barn.
Som ett ångtåg utan lok,

som en bokstav utan bok.

Som en tomte utan skägg,

som en höna utan ägg.

 

Är en korridor utan korridorare

På sistone har jag fått höra flera gånger om att jag har bra humor. Oftast har komplimangen kommit efter att undertecknad brustit ut i ett klingande gapskratt åt något den kommenterande personen ifråga yttrat. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Men jag tänker att det är bra om folk får känna att det finns någon som uppskattar deras skämt, och själv får jag ju skratta.

Jag lever i tidtabellernas och guidetipsens värld. Varje ledig stund sitter jag och filar på resplaner, frågar vänner om tips och surfar runt för att hitta billiga färdalternativ. Och ja, jag älskar det. Det är nästan så att planeringen är lika stor del av resan som själva resan. Eller ja.. kanske inte riktigt. Men en stor och rolig del är det i alla fall. Så till resorna som snurrar runt i mitt huvud:

 

Först ut är tågluffen med lillasyster 15-25 juni (fatta att det bara är några veckor kvar, bara en tenta och fyra inlämningar kvar innan dess... Och en examensfest(!)). Den något intensiva resplanen ser ut som följande:
15 juni 18.46 Köpenhamn-Roskilde, Roskilde-Budapest 16 juni 16.35,
17 juni 13.14 Budapest-Belgrad 20.50
19 juni 18.45 Belgrad-Skopje 20 juni 04.44
20 juni 20.10 Skopje-Sofia 21 juni 08.13, 18.45-Istanbul 22 juni 07.50
25 juni flyg Istanbul-Köpenhamn
Kommer bli helt galet najs!

 

Tätt efter tågluffen väntar sommarens etiopienresa med Nakamtebesök och tre veckors Asella sports camp på agendan. I år hänger kusin Eva med och ska förhoppningsvis få återse Desi och co. De senaste dagarna har ett bröllop dykt upp i Hosaina vilket vi ska försöka klämma in (det är fantastiska Degefa som går och gifter sig) mellan Nakamte och Asella (att det alltid ska vara så ont om tid när man åker till detta land...). Ja, inte mycket man behöver planera i alla fall, här är man ju som hemma. Och orolig för att det inte ska bli en succé behöver man inte heller vara, det är ju ändå Etiopien vi talar om...

 

Så till sist den resa jag lagt absolut mest krut på de senaste veckorna. Nya Zeeland och Australien. Efter många om och men har jag nu en biljett bokad 21 september - 31 oktober. Yay, så galet roligt det ska bli! Ju mer jag kollar upp om dessa länder på andra sidan jorden, ju mer såld blir jag. Så väldigt mycket fint det finns att se. Som tankarna går nu blir det först några dagar hos Johan i Auckland innan delar av familjen kommer ner och vi kör iväg i en husbil. På Nya Zeeland ska bla följande bockas av: Waitomo Caves, Rotorua med vulkaner, Matamatas hobbitby från sagan om ringen, varma källor i Pauanu, båttur på Taupo, Tongariro national park, Wellinton, Pictos skärgård, pannkaksklipporna, Queenstown, Milfors sound om tid finns, Mt Cook, Lake Tekapu, Tasma glacier, Christchurch och djurspaning i Akaroa eller Kaikoura. Magnifika vyer och fantastiskt natur- och djurliv. Tio dagar ska vi hinna den där rutten på, och sen flyger vi från Christchurch till Sydney. Lite storstadsturistande och en tur till Blue Mountain innan jag säger hejdå till familjen och inleder tre veckors rundresande i Australien. Som det ser ut nu blir det först en tur upp längs östkusten via Brisbane, Noosa, sanön Fraser Island och Whitsundays med dykning/snorklin i stora barriärrevet. Sen ner till Sydney igen för vidare resa till Melbourne. I Melbournetrakterna vill jag åka great ocean road och se pingviner på phillip Island. Typ så. Så taggad!

 

Men ja, innan dess är det två veckors plugg kvar. Och vårläger, och examinationer i Växjö, och hejdå till korridorsvännerna, och examensfest och jag vet inte allt. Men det är typ sommar och jag älskar sommar!

I höst vill jag:

Examen öppnar dörrar. Alldeles för många dörrar.

I påskas befann jag mig i Berlin

 

Behöver jag säga att det var bra?

(och att jag såklart började fundera på om inte Berlin

skulle kunna vara ett alternativ för ett år eller så...?)

Lämnade just Linköping efter en kväll i sällskap med Eva, Patricia, Gustav, Johan, Maja, David och Marcus - en härlig blandning av gamla och nya vänner, släkt och nästan släkt och folk från olika sammanhang som ändå på nåt märkvärdigt sätt hade så mycket gemensamt. Vi pratade minnen, skrattade, lekte lappleken, gick promenad, fikade, åt för mycket chips, satt på golvet och åt direkt ur glasspaketet, analyserade tågluff och pratade till mitt i natten.

Jag har nyligen, för första gången i mitt liv, fått höra att jag är en känslosam person, och ja.. jag börjar tro på det själv. För det var med tårar i ögonen jag på bussen mellan Uppsala och Gävle konstaterade att jag är så fantastiskt tacksam över livet. För att jag kan dimpa ner i en stad och umgås med kusin, bibelskolevän, tågluffskompanjon och massa annat trevligt folk.

Och för att jag har det så ofattbart bra i allmänhet. Med...

bästa jobbet,

intressant plugg,

härliga sommarplaner,

etiopienvänner att chatta med,

fotbollsmärkta ben,

etiopienbiljett bokad,

världens finaste korridorsvänner,

examen för dörren,

solbrända kinder,

spännande planer för hösten

och så vidare i all oändlighet.

Och nu närmast väntar ytterligare en svensk stad med kusin och vänner från olika håll. En vecka av Umeå med privatlektioner och susannesamboskap - kommer sitta fint.

Ikväll är en sån kväll när man inte vill gå och lägga sig för att man inte vill att dagen ska ta slut för att det har varit en så bra dag. Igårkväll var också en sån kväll. Och förrgårkväll.... Jag är bara så tacksam för att jag får ha såna kvällar.

Ikväll har vi lekt på lekplats. Det var kul. Det var lek och trams och kramar och djupa samtal och stjärnklart och klättrande och allt om vartannat, och det med fina fina vänner. Dagen inleddes förresten med dans och efterfest på korridoren. Och ovanpå allt så har Jenny varit här och solen har skinit och vi har hängt i park och knappt pluggat nåt alls. Bättre kan det knappt bli.

Då tar vi långhelg och påskfirande i Berlin. Lyx. Åter på måndag.

Jag är nog rätt bra på att känna mig hemma. Jag har ett hem på Kvarnkroken, ett hem i Nakamte, ett hem hos Susanne i Ume, ett hem på Gullale i Addis, och såklart ett hem här hemma på Gökboet på Larran. När jag närmade mig Lund i lördags efter en vecka i Umeå funderade jag lite smått på att cykla hem till Norr för att få berätta om hur jag haft det för någon som bryr sig, men så bestämde jag mig för att ändå ta mig hem till Larran. Och minsann, fanns det inte människor där med öppna famnar och frågor om hur min vecka varit. De där öppna famnarna alltså. De betyder så mycket, kanske ändå en stor del av vad som gör en plats till ett hem. Fatta då hur mycket hem Nakamte är, där hundra barn står och bara väntar på att få krama en. Jag är så tacksam över alla mina hem.

Den här bilden möter mig varje gång jag sätter på datorn:

 

Börjar kanske bli lite tröttsamt att höra om mina braiga dagar och hur jag lovsjunger mina korridorare. Men det har ju varit en så fantastiskt bra dag. Den inleddes med sovmorgon till åtta och sen lite kul fysikplugg innan det var dags att cykla iväg till jobbet. På jobbet hade jag som vanligt det stora nöjet att umgås med världens sötaste barn i fem timmar, asså jag har vekligen världens bästa jobb - att älska barn. Cyklade glad i hågen hemåt efter en avklarad arbetsvecka och hann prata en stund med Cecilia innan hon åkte hem till Örkel. Sen kom dagens höjdpunkt. Utflykt till Lomma tillsammans med Andrea, Jossan, Gustaf och Erik. Jag vet inte riktigt vad som gjorde det så fantastiskt bra egentligen men jag va liksom så där överlycklig redan från start. Kände hur jag blev fem år yngre och spontan och fnissig och hoppig i benen. Så gött. Satt i baksätet med övriga tjejer och dansade ikapp till musiken. Vi tog en liten sväng om Åkarp på ditvägen och kollade in Erikshjälpen. Så till huvudmålet: Lomma beach. Kubb, picknick, übergod pepparkakskladdkaka, fotboll och insupande av det vackra havet. Såg solen gå ner och fyren blinka ut i mörkret. Sen hög musik på hemvägen. Flashback till bibelskoleåret (vi satt till och med i bilen och övervägde spontantripp till Västkusten). Och så nu ikväll har jag hängt med Sara och Noomi. Asså, som sagt, mitt liv känns så grymt bra nu. Så bra att jag funderar på om jag verkligen ska åka söderut i höst. Jag trivs ju här.

 

..gör det ont i benen, ryggen, pannan, fötterna, rumpan, armarna, låren, ja till och med mellan revbenen. Men det är gött. Allra helst när man delar det med två korridorare, och kan beklaga sig tillsammans över ett helt lass våfflor i ett nedsläckt kök upplyst med enbart värmeljus. Då försvinner liksom tröttheten efter en lång skoldag i Växjö, nedstämdheten efter en pinsam match mot Swansea och irritationen över att komma hem blöt och kall efter en cykeltur i värsta höstrusket. Livet är allt bra mellan varven. Och fotboll kommer det bli massa mer av.

Asså jag älskar den. Känslan efter årets första fotbollsspel i vårsolen. Den ovana känslan av fotbollsskor som snabbt går över till att kännas som en naturlig påbyggnad av fötterna. Springet i benen som aldrig vil gå över. Det varma ansiktet och skratten som slåss med frustrerande utrop. High five och nya tag. Skott som bara sitter så rätt, och tåfjuttar som går åt pipsvängen. Men framför allt, den där euforiska glädjen som tar över hela mig. Jag vill ha mer!

 

Men nu ska jag försöka ta mig i kragen och fokusera på skolverkets råd om åtgärdsprogram. Känns som att det kan bli en kamp...

 

För övrigt trivs jag så galet bra med allt just nu. Kurslitteraturen är riktigt intressant och jag ser fram emot varenda träff i skolan. På jobbet springer barnen mot en med öppna famnar på morgonen och med solens återkomst kan vi njuta av fina utflykter, man kan inte annat än trivas. Men framför allt. Min korridor. Jag trivs så sjukt bra. Tjejkvällar med bästa tjejgänget, fotboll på innergården, sport i tvrummet, häng i köket, knack på dörren, djupa samtal i mitt hemtrevliga rum som numera jämt är städat och fyllt med vårblommor. Jag njuter.

En bra dag på jobbet. Lek i sandlådan i strålande sol på förmiddagen och så bästa leken på eftermiddagen. Den lek som innebär att Maria lägger sig på rygg på mattan och sen är det fritt fram för alla barn att hoppa på henne. Jag vet just inte vem som njöt mest, men faktum är att alla ansikten lyste ikapp med solen där ute.