Maria

Igar satt jag och pratade med en kompis. Vi pratade framtidsplaner. Och jag kom pa mig sjalv med att skammas over mina. Han uttryckte sin oro over att inte tjana tillrackligt med pengar for att fa mat pa bordet. En oro jag aldrig varit i narheten av, och troligtvis heller aldrig kommer att behova kanna av. Och allt bara for att jag haft tur och fotts in i en annan varld an hans. Och jag skams over att beratta vad jag ska gora i host. Over att jag kan lagga manga tusen pa att resa ivag bara for mitt eget sjalviska nojes skull. Nar dessa pengar skulle racka till att betala mat och husrum i for 80 barn pa dovskolan, i ett ar. Jag skams nar de fragar mig om hur mycket det kostade att aka hit till Sverige, och hur jag kan ha rad till det. Deras hogsta drom ar nat jag kan "unna" mig flera ganger om aret, en drom de aldrig kommer att se uppfyllas.

 

 

Tankar som nadde mig da jag idag satt pa bussen fran Nakamte. I en level tva buss, "som alla vanliga etiopier". Ingen lyx har inte, man ska va som alla andra. Som om jag nansin skulle va som en "vanlig etiopier". Det finns inte.