Auckland
Igår anlände jag alltså till Auckland. Gick smärtfritt genom kontroller och tull, kvinnan i disken undrade bara vad jag gjort i Etiopien så många gånger. Men annars gick allt smidigt och jag fick följe med Malin och Malin in till stan. Där vandrade jag runt i centrum ett tag innan jag gick upp till Albert Park och satte mig på en bänk för att invänta Johans skolslut. Jag var minst sagt trött, så när Johan gav sig av mot skolan för att skriva tenta klockan sex la jag mig på sängen och somnade omedelbums. Så gårdagen innehöll inte mycket mer av stan än själva centrum, som i sin tur består av typ en gata med olika asiatiska matställen och små halvexklusiva affärer.
Idag tog jag en chill morgon och förmiddag i lägenheten som Johan bor i, tittade på film och drack te och läste lite i deras vardagsrum. Sen knatade jag iväg mot stan. Det blev först en tur ner till hamnen där jag satte mig på en bänk i solen, fick solglasögonbränna och lyssnade på sommarprat. Gick sedan vidare längs vattnet västerut mot stadsdelen Ponsonby. Ponsonby visade sig vara full av vackra storslagna villor uppradade längs mäktiga alléer. I en av alla parker som kantade min väg slog jag mig ner för att äta lite lunch. Lagom till att Johan skulle sluta skolan kryssade jag mig genom parker och trafikfulla gator in mot stan igen. Känns som jag börjar få ett grepp om Auckland, eller de centrala delarna i alla fall. Inte den roligaste stad jag sett måste jag säga, centrum består mest av stora bilvägar och höga gråa opersonliga hus. Men längre ut mot kanterna tror jag på mer mysiga kvarter.
Imorgon blir det Mount Eden och kanske en tur i Parnell, som också ska va ett fint område om man kommer mer bort från centrum. Sen blir det kanske en tur längre norrut fredag-lördag innan min familj kommer ner och den stora rundresan börjar. Det bästa med Auckland är nog ändå att Johan bor här, blir en helt annan grej om man har nån att hälsa på och bo hos och liksom va hemma i staden med.
Hongkong
Jag ar i Hongkong! Eller ja, pa flygplatsen i alla fall. Och fran flyget kunde jag beskada en blandning av maktiga gronkladda berg, tatt staende skyskrapor och tungt lastade fartyg som sakta gled fram pa vattnet alldeles intill flygplatsen. Att det hade varit kul att aka ut en tur och uppleva lite mer Asien. Men det far bli en annan gang. Istallet ska jag strax sla mig ner i en soffa och lasa lite, ata min matsack och sova en liten stund. Det blir sa konstigt det har med somnen nar man reser i flera dygn och tiden andras hela tiden sa man knappt vet om det ar natt eller dag, eller vilken natt och dag man ska forsoka anpassa sin somnrytm till. Jag har i alla fall sovit lite pa flyget, krop ihop med fotterna pa satet och huvudet pa bordet. Det ar anda bra att va kort nar man flyger, sa manga fler stallningar man kan inta - kunde till exempel ha benen helt utstrackta upp motonstret snett framfor mig nar jag tittade pa film. Najs. Och bredvid mig hade jag trevliga svenska manniskor. Mycket svenskar, och alla jag pratat med har varit pa vag mot just Auckland. Hittills har allt gatt bra, forutom att jag lyckades halla ett halvt glas vatten i min ena sko pa flyget och att de gravde genom hela min vaska i sakerhetskontrollen har for en liten stund sen, men de hittade inte vad det nu var det spanat in. Nu ar det bara en sexton timmar resande kvar. Langtar sa mycket till att vara framme hos Johan i Auckland!
resefeber
Redan för flera veckor sen började mina kompisar ojja sig för att jag snart skulle åka och va borta jättelänge. Äh, det är ju långt kvar och så är det ju faktiskt bara fem veckor, har jag svarat lite lagom coolt sådär. Men den senaste veckan har jag faktiskt känt den komma smygande, resefebern alltså. Men eftersom jag haft så otroligt gott om tid på mig att förbereda så har väskan stått packad i flera dagar och den sista veckan har i huvudsak ägnats åt projekt ta avsked av de närmaste vännerna. För jag kommer ju sakna dem, en hel massa faktiskt. Men fem veckor går fort, och ska jag va ärlig ser jag nästan lite fram emot att komma hem igen. Att knata upp mot Gökboet till mina kära korridorare, cykla ut till herrgården, besöka Marias nya lägenhet, ta en tur till Kristianstad med omnejd, hänga in hos Sara och vara hemma i mitt Lund. Men innan dess - äventyr! Så väldigt mycket spännande äventyr. Det ser jag såklart fram emot. Även om det är lite läskigt också. Men om två dagar är jag på andra sidan jorden, coolt.
Och för er som då undrar hur plane ser ut för dessa veckor, för såklart har jag en plan.
- 23-27/9 Hänga i Auckland med Johan som pluggar där
- 28/9-8/10 Köra runt i en husbil på Nya Zealands Nord- och Sydö, tillsammans med föräldrar och lillebror. Sjukt mycket häftigt kommer att beses som berg, lysmaskgrottor, hobbitby,vulkaner, geysrar, glaciärer, fjordar, delfiner, koraller och får.
- 9/10 Flyg över från Christchurch till Sydney
- 9-12/10 Sydney med omnejd, med övrig familj
- 13-29/10 På egen hand upptäcka Australiens östkust från Sydney till Whitsundays + Melbourne och området runtomkring. Typ Brisbane, Frazer Island, Whitsundays, Noosa, Great ocean road och Philip Island
På sätt och vis känns det här som mitt största äventyr hittills. Jag menar att åka till Etiopien några månader är ju ingenting, det är ju typ lika hemma som Sverige. Och där känner jag tonvis av folk. Australien, det blir äventyr det.
avtalad date
"Då ses vi på tisdag halv fyra vid Sky Tower". Galet.
Etiopien sommaren 2014
Årets etiopiensommarresa gick av stapeln i juli och genomfördes i Evas fina sällskap. En månad blev det. En fantastiskt bra månad som spenderades i Nakamte, Hosaina, Asella med omnejd och lite smått i Addis. Mycket skumpig buss, mycket gött häng, mycket språkförbistring, mycket skratt, mycket kramar och mycket fina vänner.
Nakamte
Tre underbara dagar blev det i väst. Med besök hos Eji och Adanesh, häng med gänget i stan, mat på Eyobs nya ställe och lek på nya dövskolan. Så så bra.
Hosaina
Vi skulle på bröllop, men det bidde visst inte så. Istället hängde vi mest med Dagnachew och lite annat gött folk på skolan. Väldigt chill - promenader, schack, fika och uno typ.
Asella
Första campveckan blev inställd. Så det blev att vi mest hängde med coacherna från tidigare år, och campbarnen från förra året. Väldigt gött var det, så fina människor det där.
Camp 1
Årets första campvecka med barn från christian horizon i Asella. Vårt lag va rikt på känslor - ena stunden överpeppat och ande helt dött. Mycket kärlek, och mycket tårar då vi skildes åt.
Helghäng i Asella och Sodereutflykt
Helgen mellan campen blev en succé. Vi öppnade huset för coachgänget, drog med dem till Sodere och gick ut på utflykt med den gångna veckans campbarn. Sol och bad och vattenkrig och mat och spel och väldigt gött häng.
Camp 2
Andra veckans camp var mer av det ständigt livfulla slaget. Barnen var överallt hela tiden, och gick rakt in i mitt hjärta vartenda ett av dem. Så fina. Ser fram emot att träffa dem igen om nån månad.
Surprisefarväl
Gänget vi hängt med hela tiden i Asella ordnade ett farvälparty åt Eva och mig. Fin tårta och tal, som slutade i totalt kaos med tårta som vapen. Härliga galna gäng - vad jag saknar dem!
Hemsk film
Ikväll har vi sett en hemsk film. Det var död och blod och hämnd och svek och hat och nedvärdering om vartannat. Jag mår så dåligt av sådana filmer. Trots att jag blundade mest hela tiden och proppade igen öronen med fingrarna så kom illamåendet i jämna vågor och ögonen fylldes med tårar. Jag mår så dåligt av att se hur människor kan genomföra så hemska handlingar. Hur avundsjuka och bitterhet kan förstöra människor och få dem att känna sånt hat, eller resignation, eller vad det nu är som gör dem så hårda. Och hur människor kan se ner på andra och tänka att de inte är lika värda. Då mår jag illa, och gråter. Men jag är nog mest glad över att jag känner så. Att jag mår dåligt av ondska, och att jag inte har en hård vägg att sätta upp utan sitter med rinnande ögon. Det är något jag hoppas aldrig går över.
3800
Det är helt galet!! Kan man verkligen åka fram och tillbaka till Addis för ynka 3800 svenska kronor?! Och kan man säga nej till ett sådant pris? Nej, det kan man såklart inte. Frågan är bara hur länge jag ska stanna...
susannedagar
För två år sen lärde jag känna en spontan, eftertänksam, härlig tjej. Denna tjej bestämde sig hux flux förra påsken för att åka ner och hälsa på mig i Etiopien. Sagt och gjort, och vi som knappt kände varandra pratade plötsligt om precis allt. Dittills hade vi bara setts i en solig etiopisk kontext, men i våras bestämde jag mig för att läsa en kurs på Umeå universitet - så vidgades våra gemensamma vyer och uppleveser till att innehålla även snö och norrländska. Som kronan på verket kom Susanne ner och spenderade en somrig vecka i det som för mig är hemma och för henne "utomlands".
Susannedagar innebär ofta spännande strapatser som inte alltför sällan utmynnar i en rad anekdoter och citat som sedan kan göra samtalslistan ännu några snäpp längre än vad den redan är. För det är ändå samtal om allt mellan himmel och jord som hänger allra mest intimt samman med våra gemensamma dagar, och det som jag värderar absolut högst. Det, och att skratten aldrig är längre borta än några futtiga sekunder.
Ska bli spännande se vad mer vår gemensamma framtid kommer bära.
blåmärkta ben
I nuläget har jag tio blåmärken på benen.
Sju av dem kommer från rivningen på Strandhem. Från att jag gått in i saker.
Två från innebandyträningen i måndags. Från hårda skott jag stått i vägen för.
Jag har lätt för att bli blåprickig.
Jag har även lätt för att få träningsvärk.
I rygg, ben och högerarm. Fån rivningen på Strandhem.
I rygg och högerarm och hand. Från innebandyträningen.
ett gulteboläger
Den lätt mest somriga veckan på året
En vecka fylld av barn, andakter, lekar, fotboll, bad, vänner och för lite sömn.
Ungefär så somrigt som ett läger i Sverige kan bli.
Tågluff 2.0
Dag 1 Lund-Köpenhamn-Prag
Första etappen Lund-Köpenhamn gick smärtfritt, likaså andra sträckan med nattåget till Prag. En snabb runda runt Tivoli var vad vi hann med i Köpenhamn, efter att ha fyllt i de småkluriga inter rail-passen. På tåget söderut fick vi sällskap av en märklig tysk kvinna och två japanska tjejer som allesammans behagade gå ut och in mitt i natten så en lättväckt maria kände sig manad att agera så väl inbrottsvakt som kupévärd.
Dag 2 Prag-Budapest
Luffens först heldag ägnades åt tågåkande, från Prag till Budapest. Den mesta delen av tiden fylldes av prat, men även backgammon, korsord och sommarprat. Samt matsäcksätande. Väl framme i Budapest fixade vi med nya biljetter och tog oss sedan in till centrum i jakt på mat och en skärm visandes Tysklands VM-match. Vi fann båda två och nöjda med resultatet gick vi sedan vidare till vårt hostel där vi checkade in och öste in våra saker på vår lilla avdelning. Visserligen var vi aningen trötta, men vi tog oss ändå ut på en liten kvällspromenad i omgivningen, och avslutade dagen framför ytterligare fotboll med varsin milkshake i handen.
Dag 3 Budapest
Budapest är en så fantastiskt vacker stad. Jag föll på förra årets tågluff och den visade sig hålla måtten även i år. Vi gick en guidad tur och lärde oss massa om såväl Ungern som Budapests historia, tyvärr är väl det mesta glömt nu men det var intressant då och vi fick en bra överblick av stan. Lunchen intogs i gamla stan på en mysig restaurang där maten kom uppåkandes genom en liten hiss, något av det bästa på hela dan. Då magen var full och mest skrek på glass tog vi oss till en gräsmatta vid en musikspelande fontän på Margaretaön, och åt just glass och chillade i solen. Lite rosglass lyckades vi också få i oss vid St Stefansbasilikan. Kvällsmat intogs efter att ha hämtat packningen på hostellet på väg ut mot tågstationen och bestod för min del av utsökt lasagne. Det njöts även av vmfotboll, god dricka och tärningsspel. Efter en snabb gångtur till stationen kröp vi till kojs på nattåget mot Belgrad, till sällskap i kupén hade vi denna gången en trevlig holländare som vi delade erarenheter med och som gjorde denna sträcka betydligt mer lättsovd än den förra.
Dag 4 Belgrad
Belgrad tog ett tag på sig att vinna våra hjärtan. Himlen var grå och likaså den del av staden vi först mötte. Men det fantastiskt trevliga hostel som vi lyckades finna högt upp i ett hus gav oss en försmak på serbernas gästvänlighet. Vi gav oss ut på stan för att leta frukost och sevärdheter. Frukosten fann vi i en mysig gränd hos en trevlig kvinna vi inte kunna byta många ord med, men gott var det. Någorlunda mätta begav vi oss så söderut mot den mer moderna delen av staden. På grund av regn sökte vi skydd i diverse klädaffärer och ryktet om Belgrad som "staden med bäst shopping" tog start. Regnet upphörde dock till slut och vi tittade på en rad kyrkor, som till exempel världens största ortodoxa kyrka. Det var dock ingen sommarvärme och våra ben under shortsen ville ha mer skydd, så vi gick inom hostellet då vi var klara med den södra delen av stan. Den norra föll åtminstone mig mer i smaken. Där fans ett stort gammal slott med fantastisk utsikt, en gågata fullproppad med turiststånd, gamla hus och bohemiska kvarter med mysiga små restauranger. Där slog vi oss ner och tittade på fotboll och pratade med en översocial servitör.
Dag 5 Belgrad-Skopje
Nästa dag spenderades i huvudsak på ett tåg mot Skopje. Den här gången hamnade vi i en full kupé där man pratade nåt obegripligt språk. Så vi ägnade oss mest åt varsin bok och tog även igen lite förlorad sömn. När folk droppat av lite var det bara vi och en söt gubbe med mustasch kvar, han berättade för oss om landskapet vi åkte igenom och lite om de kringliggande ländernas historia och relation till varandra, mycket intressant. Väl framme i Skopje mötte pappas kollegas frus kusin med barn upp oss på en sunkig tågstation. De körde oss till den lägenhet vi fick låna under vår vistelse i Makedonien, helt galet bra. Dottern Mia och hennes pojkvän Matej tog oss med till en lokal pub där vi fick smaka utsökt makedonsk mat och höra mer om Makedonien. En fantastiskt trevlig kväll trots att vi var trötta efter resan, dagen slutade hemma i en soffa framför ytterligare fotboll.
Dag 6 Skopje
Dagen i Skopje bjöd på hyfsat väder och utforskande av en stad fylld av nybyggda statyer i barock stil. Något av det bästa var att ströva omkring i de mysiga små kvarteren i den turkiska delen av stan, där fanns fullt av turistaffärer med antika ting och små pubar som bjöd på bland annat glass. I den nyare delen av stan, det mesta är ju nytt sen hela Skopje ödelades i ruiner efter en jordbävning 1963, tog Sara kort på varenda nybyggd staty. Det här med statyerna är en stor snackis, i alla fall om man lyssnar på Mia som totalogillar dem. I vilket fall är de rätt fina och så är det ju lite kul att de står med en meters mellanrum över hela centrum. Vi hade i alla fall klarat av det mesta av stan till lunch då Mia kom och gjorde oss sällskap. Tillsammans tittade vi på modertheresahuset, en utställning om jordbävningen och en stor park. Sen lämnade Mia oss och vi slog oss ner på ett cafe intill parken och drack varm choklad. På kvällen åt vi först kvällsmat med Mia inne i de turkiska kvarteren (lika god mat denna kväll) och sen slog vi oss samman med Matej och hans kompis på ett uteställe i närheten.
Dag 7 Skopje-Sofia
Istället för att ta tåget som skulle ta en hel massa timmar hoppade vi på en buss till Sofia. Landskapet utanför fönstret var magiskt vackert med böljande berg och en blandning av stora skogar och öppna fält. I Sofia hade vi till att börja med lite problem med att hitta ett hostel, men till slut fann vi ett med en sur gubbe som inte ville lyfta många fingrar för vår skull. Men varsin säng fick vi till slut och till och med en tv på rummet. Där satt vi dock inte och segade länge utan tog oss ut på Sofias gator. Det visade sig vara en stad med varierad trevlighetsgrad. Vissa kvarter kände vi att vi gärna undvek medan andra var supermysiga med vackra gamla hus, glasstånd och otaliga bröllopsföljen. Vi besåg parker, kyrkor, stadshus, teaterscen, demonstrationståg, japanska turistföljen, poserande bröllopspar, polisekorteger, vaktavbyten och ett förvånande litet utbud av restauranger. Det senare blev lite av ett problem då vi på kvällen var ute efter ett ställe som fyllde två krav, nämligen att de visade tysklandsmatchen och serverade någon annan mat än soppa. Men vi fann vad vi letade efter och var mer än nöjda då vi tog oss hem till hostellet och såg andra halvlek på rummet.
Dag 8 Sofia-Kostenets-Plovdiv-Kapikule-Istanbul
Lite smått trötta på storstäder och sugna på att röra oss lite mer fritt tog vi tåget till hålan Kostenets. Den visade sig verkligen leva upp till sina förväntningar som håla och hade absolut ingenting turistigt, på gott och ont. Vi knatade i alla fall ut ur stan och gick på en stig ut på fälten, så vackert och så gött att göra nåt annat än att turista huvudstäder. Dock kom ett gäng hundar och störde vår stilla vandring, så vi tog oss relativt snabbt tillbaka mot centrum. Men innan vi gick in bland husen låg vi i solen och åt chips och njöt av tystnaden. På grund av viss språkförbistring och halvbra lokasinne missade vi tåget vidare mot Plovdiv och fick således ytterligare några timmar i hålan på K. Dessa timmar slogs ihjäl genom långt letande efter ett ställe med mat, slutade med att vi provianterade på ett köpcenter, förtäring av den hittade maten och väntan på tåget, i solen med Martina Haag i öronen. Som små förvirrade resenärer vi var utan gemensamt språk med konduktören som inte ville annat än att göra resan bättre för oss hamnade vi i en egen lyxig kupé i det annars överfulla tåget österut. Inte oss emot, vi njöt av vacker utsikt med sorosfyllda fält framförimponerande berg. Med ytterligare sommarprat i öronen och godis i munnen förflöt timmarna snabbt. Resten av resan mot Istanbul blev mer av det meckiga slaget med ersättningsbussar och timmeslånga gränskontroller. Men fram kom vi.
Dag 9 Istanbul
Tidigt på morgonen kom vi in i den magiska staden Istanbul. Vi tog farväl av ett gäng svenska killar som var ännu mer lost än vi. Vi hade ju i alla fall en karta och ett hostel att leta efter. Snabbt blev vi klara över att det här med engelska är inget istanbulianerna är särskilt haj på. Men vi fann vårt hostel och väckte Mattias och Syk som sovit tolv timmar och, åtminstone enligt oss, var redo att ge sig ut i storstan. Vi började med Blå moskén som var ofantligt imponerande och full av vacker mosaik. Sen följde vi historienördarna ut till nån gammal borg med en stadsmur som det var nåt särskilt med, minns inte riktigt detaljerna. Själv var jag vid det här laget mest sugen på mat, vilket vi till slut fann i nya stan uppe vid Taksim. Kvällens mål var rummikubb på Ali baba. Men innan dess tog vi oss igenom x antal turistaffärer längs stora shoppingstråket, dessutom hann vi med crepes och en fotbollsmatch innan vi slog oss ner i sofforna på Ali babas. Omgivna av gubbar som spelade kort och rökte vattenpipa. Riktigt najs.
Dag 10 Istanbul
Förmiddagen denna istanbuldag ägnades retligt nog åt att leta efter en lämplig båt som ville ta oss uppför Bosporen, låt oss säga att vi var smått irriterad på turkarnas obefintliga engelska. Till slut hittade vi en i alla fall, men då hade vi precis missat avgång och fick några timmar extra att slå ihjäl. Men när vi väl kylt oss med kall läsk och vänt den nedåtgående blodsockerspiralen kunde vi faktiskt glädjas åt en promenad bland marknaderna vid suleymaniyemosken samt en vegetarisk kebab serverad av en söt kypare som verkligen gjorde sitt bästa för att tillgodose våra konstiga önskemål. Båtturen var grymt bra, så värd. Med fantastisk utsikt och sol. Ett av dagens stora mål var att få bada i havet. När vi gått av båten på den asiatiska sidan av vattnet frågade vi första bästa turk om var närmaste badställe fanns, han visade oss till en privat uteplats vid vattnet och sa att där brukade han simma så det gick säkert bra att vi också tog oss ett dopp där. Så det gjorde vi, och njöt av det svalkande saltiga vattnet. Vi solade oss torra och gick sedan in till den lilla byns centrum och åt en glass innan vi gick på båten igen för att åka tillbaka till Istanbul, denna gång med utsikt mot de asiatiska sidan av sundet. Kvällen var fortfarande ung när vi kom fram så vi gick en runda bland de mysiga kvarteren på nya sidan av stan och slog oss sedan ner på en turkisk restaurang i sällskap med massa män som även där rökte vattenpipa och åt kebab. Kvällens fotbollsmatch besågs dels på restaurangen, dels på rummet.
Dag 11 Istanbul
Sista dagen på resan. Vi trotsade den stekande solen och promenerade från hostellet bort till Sultanhmet via den magnifika Suleymaniyemoskén. När vi stod i kön för biljetter till Topkapipalatset rann svetten längs ryggen och vi höll tummarna för att besöket skulle vara värt mödan. Och det var det. Vilket storslaget palats kantat av skattkammare och mosaikklädda rum, prunkande trädgårdar och mäktig historia. Efter välbehövlig lunch och än mer välbehövlig dricka tog vi oss an nästa sevärdhet, nämligen Hagia Sofia - en byggnad som tjänat både som kyrka och moské och idag som museum. Ytterligare en drickpaus senare började vi dra oss tillbaka till hostellet en sista gång. Men på vägen dit beskådade vi hippodromens mäktiga obelisker och stora basarens proppfull stånd med färgglada prylar och affärsidkande människor. Ett litet tag såg det lite kritiskt ut då vi gick smått vilse och hade problem med att både hitta rätt spårvagn och köpa biljett till denna. Men det löste sig och resulterade i att vi slapp dryg väntetid på flygplatsen. Så lämnade vi landet och återvände till Sverige.
Tågluff 2.0 var till ända, en enastående bra resa
året på Gökboet
Jag sitter i mitt kära rum på Gökboet. Ljuset är tänt på bordet framför mig och det ryker från temuggen som jag fick i inflyttningspresent av Jenny. Benen är uppdragna i den sköna soffan och fötterna ligger varma under en gabi med fantastiskt mönster. Vart jag vänder mig möts jag av leende etiopiska barn som värmer mitt hjärta och får mina läppar att le. Rakt framför mig står mitt lilla piano som gett mycket glädje under året, inte minst för mina grannar en våning under. I fönstret mellan mina zebragardiner hänger en virkad lampa som jag fyndade på en av mina lördagsturer till esplanadenloppisen. Ljusslingan från i julas sprider ett hemtrevligt ljus och jag bara njuter av att ha några dagar kvar här på denna korridor som jag kommit att trivas mycket bra på. Visst tog det ett tag innan jag kände mig hemma här, nära nog fyra månader. I november förra året var jag beredd att flytta hem till Norra Fäladen igen. Men så vände det och lagom till att vi skulle skiljas för julen så började jag känna mig varm i kläderna. Det tog inte längre emot att gå in i köket och jag kunde känna en glädje i att vända cykeln söderut när det var dags att ta sig hemåt.
Mitt rum på Gökboet
Sen under våren blev det bara bättre och bättre. Jag lärde känna ett gäng på korridoren och de blev mina vänner på riktigt. Inte bara så att jag kunde fördriva lite tid med dem i köket för att få den mängd social stimulans som jag behövde, utan så att jag saknade dem när de inte var här och så pass att jag många gånger la i en extra växel för att få komma hem och dela dagens händelse. En höjdpunkt var när jag kom hem från en av mina umeåturer och möttes av öppna famnar hos människor som undrade hur jag haft det, människor som under veckan till och med skickat sms och frågat hur jag hade det där uppe i norr - det betydde så oerhört mycket för mig. De gjorde att Gökboet blev mitt hem på riktigt. Vi hade mång höjdpunkter under våren - tjejkvällar på mitt rum, fotbollsmatcher på sportbarer, utflykt till Lomma, fotbollsspel vid Eoshallen, prat i köket, lek på lekplats, promenader, födelsedagsfiranden, häng i Rögnaröd, basketspel, prat på balkongen, sittningar, utgång och ja, en hel rad trevliga påhitt som jag kommer bära med mig med glädje.
Lommautflyk i mars med Eric, Gustaf, Andrea och Jossan
Fotbollsfest till Cecilias ära
Stora delar av korridorens tjejer, på valborgssittningen
Valborgssittning
Häng i stadsparken med Jossan och Andrea, dagen efter valborg
Promenad i Skäralid på väg ut till Rögnaröd
Cecilia och Jossan brottas med en dammsugare
För nu lämnar jag snart min kära korridor. Efter ett år är detta rum det jag sovit flest nätter i efter de på Kvarnkroken. Och det har blivit hemma. Jag kommer sakna det. Men vem vet, jag kanske återvänder till våren. Och i vilket fall kommer det bli mer häng på Gökis. För mina vänner finns kvar. Nu ska jag njuta av mitt rum några dagar till, och sedan bär det av på nya äventyr.
En särskilt stor eloge till tjejen ovan som fick mig att slita mig från Kvarnis och slå mig ner i detta rum på Gökboet, det var dessutom hon som fick mig att stanna kvar när jag mest av allt ville fly. Och som betytt så oerhört mycket for mig det senaste året. TACK för att du är du Cecilia!!
sommarlov 2014
Sommaren har gått snabbt. Inte för att jag skulle vilja hävda att den nödvändigtvis är helt över, men höstterminen närmar sig oundvikligen. Nu har jag visserligen inte direkt nån termin som börjar, så nåt direkt slut på sommarlovet (som man kanske också kan ifrågasätta om jag egentligen har nåt) är svårt att sätta. Men jag tänker att när andra börjar skola igen, då är mitt lov slut och ja.. ingenting tar vid.
Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan hur sommaren mitt 26e levnadsår tett sig. Det har varit intensivt. Den 14e juni lämnade jag in sista skolarbetet och tog därmed examen efter fyra års plugg. Detta firades med ett gäng vänner kvällen innan lillasyster och jag drog iväg på en minnesvärd tågluff. Efter en dags paus åkte jag sedan norrut ett par dagar på väg mot flyget betydligt längre söderut. En månad i Etiopien, med teckenspråkshäng och sports camp - magiskt som alltid och jag ville givetvis inte åka hem. Väl i Sverige bearbetade jag etiopienbaksmällan samtidigt som ännu ett gulteboläger inleddes med sol, bad, härligt ledargäng och fina barn. De senaste dagarna har jag just inte gjort mycket alls, chillat i gräset med en bra bok och träffat lundavänner. Men jag trivs nästan bäst på resande fot och mitt i lägerlivets mest intensiva puls.
Det blir för mycket tid att analysera och fundera och oroa sig inför framtiden annars. Denna morgon, sittandes i herrgårdens kök i väntan på att Benedicte ska pallra sig upp ur sängen, har jag i alla fall tagit tag i ansökan av såväl amarinjakurs som examensbevis. Vuxenpoäng som bara den. Men sommarlov tänker jag nog ha nästa år också. Och än är det några veckor kvar av årets, det ska bli puls på strandhem, häng med umeåsusanne och återseenden av mina kära korridorare.
två i en
Igår landade vi på Arlanda och tog oss med effektivt, tyst och bekvämt tåg till Norrköping. För visst finns det fördelar med Sverige, som välfungerande kollektivtrafik till exempel. Och visst är det skönt att dricka kranvatten, äta grönsaker, gå anonym på stan, träffa släkt och vänner, sova i en ren säng med riktiga lakan och täcke. Framför allt kanske det där att passa in, och att kunna prata svenska med folk. Att förstå och bli förstådd. Men. Visst längtar jag tillbaka. Av hela mitt hjärta, så ofantligt mycket. Men jag ska ju tillbaka, snart. Fram till dess ska jag försöka fokusera på fördelarna med Sverige - dricka mjölk och prata svenska, och träffa alla mina fantastiska vänner. Och lite parallellt titta på bilder från Etiopien och chatta med mina fina vänner där. Två världar i en helt enkelt, de måste bara få plats båda två.
det basta
Nu ar Eva och jag pa vag hem efter ytterligare ett fantastiskt etiopienaventyr. Efter tartkrig, hogtravande tal, presenter, kramar och tarar i mangder slet vi oss fran vara alskade vanner i Asella. Saknar dem sa det gor ont. Men jag kommer tillbaka. For val det, vet inte om jag kommit med kvallens plan annars. Sa mycket karlek.
ufo
Utan amarinja ar det i detta land oundvikligt att man med jamna mellanrum forvandlas till ett ufo. Jag gillar inte att kanna mig som ett ufo. Finns tva satt att undvika det - lara sig amarinja eller glomma Etiopien. Kanns inte som sa mycket till val...
gott och ont
Det gar hand i hand. Kanslorna aker bergochdalbana. Som alltid i Etiopien. Ena minuten ar man sa otroligt frustrerad och irriterad pa att aldrig helt forsta och aldrig helt bli forstadd. Andra minuten ar man helt sakert klar pa att etiopier anda ar de finaste manniskorna som finns. De tva senaste dygnen har bjudit pa mycket kanslor. Vi har skrattat och gratit om vartannat, och kramats. Sa fina fina barn. Det ar som att nar man oppnar sig for kanslor sa kommer det en hel flod, av alla de slag. Trottnande men ack sa harligt.
aselladagar
Vi anlande till Asella i tisdags eftermiddag. Efter en lang, seg och stundtals svettig bussresa fran Hosaina tog vi oss med bajaje till Derartu hotel for pizza och stora mangder dricka, toalett och vila. Pa vagen hem till compoundet kopte vi fornodenheter som pasta, noutella och bananer. Vi lyckades aven ga pa Melkamu, Kasu och Yohannes som foljde oss hem, lagade mina skor och muntrade upp oss en smula. Val hemma va vi trotta och orkade inte mer an att ta en varm (!) dusch, ata kvallsmat bestaende av knackebrod och choklad samt ta emot besok av Eyob ganger tva.
Onsdagen blev en ganska seg dag. Jag ar inte sa bra pa att gora ingenting och blir snabbt rastlos. Grejen var att det regnade anda till typ elva sa man ville just inte ga ut heller. Till slut upphorde dock regnet och vi begav oss till stan ikladda stovlar. I stan gick vi omkring och letade kors, mjol och agg. Vi at lunch med Coach och satt pa ett internetcafe. En bit in pa eftermiddagen akte vi hem i en gari och lastade av oss all mat hemma. Sen gick vi ut pa promenad i Coach sallskap. Vi besokte en sjuk Bruk som troligen ar pa battringsvagen efter fem manaders magproblem. Vi chockade Nebeyo med att dyka upp vid hans dorr och fann till slut en valtranad Melesse utanfor hans hem. Pa knapphandig engelska nar det gallde Nebeyu och obefintlig engelska nar det kom till Melesse hangde vi med Coach som oversattare. Dagens avslut gjorde en til borjan seg dag till en riktigt fin dag.
Aven torsdagmorgon blev lite seg. Det blir latt sa nar man gar och lagger sig vid tio och saledes vaknar vid sex. Efter att ha suttit forsjunken i varsin bok i vart vardagsrum lamnade jag Eva till sitt ode och gick ut en svang. Malet var fotbollsplanen dar vara kids fran forra aret brukar hanga, men jag hann aldrig sa lang da jag motte Dereje som var pa vag ner till campet for att forbereda infor nasta vecka. Jag hangde pa. Vi blev ett stort gang som stadade, stallde i ordning och pyntade lagerplatsen. Nar allt var klart hamtade jag Eva dar hemma och vi gick ut for att leta campbarn och hanga med dem, vi lyckades hitta ett gang som vi hangde lite med innan vi gick till "the club" for att ata lunch. Desta joinade oss, vi spelade en omgang biljard och gick sen tillbaka till barnen. Vi traffade Jonny, Amanuel, Robel, Busche, Aschallow och lite annat folk, det borjade regna sa det blev att vi hangde under nagra affarers tak. Vi pratade film, dansade och at kokta potatisar. Nar regnet upphort gick Eva och jag ner till campet dar vi tillsammans med ovriga coacher ovade "Lord I lift" infor sondagens gudstjanst. Sen borjade det regna igen sa det blev att vi hangde kvar i coachrummet ett bra tag, pratade och sjong, spelade gitarr och hade det gott. Eva, Seifu, Desta, Tamr, Kaleb och jag. De foljde oss hem sen och vi bjod spontant in dem pa middag. Inte for att vi direkt hade sa mycket mat hemma men for att det var trevligt och vi lyckades till slut skrapa ihop tillrackligt med pasta och improviserad sas sa att det rackte till och med till Kaleb som sjalv sagt sig vara en "good eater". Sen spelade vi en yr omgang uno och sa god natt.
Igar, fredag, kom Tamr, Seifu, Kaleb och Desta hem till oss vid tiotiden. Eftersom det enligt Tamr var en "fogday" chillade vi lite hemma innan vi gick ut; spelade spel och delade bibelverser, sjong och forsokte kommunicera. Seifu som inte sett oss spela biljard dan innan talade for nagra omgangar i ett skjul pa vagen mot stan. Nar vi var matta pa att putta bollar i hal gick vi till tehuset precis intill lutherska compoundet och at lunch, beaynet. Knagglade vidare pa en blandning av engelska och amarinja, lekte lekar och gick sen hem for "a short second rest" som Seifu uttryckte det. Det blev flera sekunders vila for bade Eva och jag fastnade i vara bocker. Desta kom dock och gjorde oss sallskap efter ett litet tag, vi pratade livet och drommar och vara skiljda varldar. Nar samtalsamnena tagit slut tog vi oss uppfor kullen till basketplanen dar ett gang vantade pa att dra igang. X antal timmar senare var vi hyfsat trotta och svettiga. Efter ett snabbt besok hos Bruk och en tur till kyrkan kom vi hem halvt utsvultna. Vi at rester fran foregaende dag och bjod kvallens gaster Desta, Tamr och Blen pa te och scones. Sen satt vi runt soffbordet och lyssnade pa lovsang tills halften av oss sov och vi insag att vi varit uppe langre an pa lange, klockan var halv elva.
Idag har vi spelat fotboll med ett gang barn utanfor vart hus. Nu sitter vi i stan med vara pasar fyllda av varor fran marknaden. Malet ar att inte behova komma tillbaka hit till stan pa ett bra tag, vi trivs betydligt battre pa kyrkans grona omrade, omgivna av vanner. I eftermiddag blir det nog lite mer basket, troligen foljt av hang hos oss. Det blir bra. Jag gillar Asella.
att aka buss i Etiopien
En dag med bussakande i Etiopien borjar tidigt. Ska man ga efter etiopiernas rad sa maste man vara pa busstationen redan klockan fem for att komma med en nagorlunda bra buss. Fragar man biljettkillen vilken tid bussen gar fran Nakamte svarar han alltid halv sex. Hittills har jag dock aldrig varit med om att bussen gatt fore halv sju. Sa fragan ar - varfor envisas etiopierna med att vara dar sa valdigt tidigt? Det resulterar ju bara i att man far sitta pa en kall avgasfylld buss och vanta i timmar. En annan grej med att aka buss i Etiopien ar namligen att de borjar varma upp motorn sa dar en halvtimme innan avfard, lite lagom trevligt. Men om vi tar det fran borjan sa gar det till som sa att man behover en biljett for att aka med bussen. Denna biljett koper man antingen i en liten biljettlucka eller ombord pa bussen, det ar lite olika vad som galler beroende pa destination och biljettkillarnas valvillighet vilket kan orsaka viss forvirring men det brukar losa sig forr eller senare. Pa nakamtebussarna har man numera platsnummer pa sin biljett som man inte under nagra omstandigheter far avvika fran. I ovrigt galler forst i kvarn pa de flesta bussar. Nar man da har hittat sin plats, eller krigat sig fram till den, gor man sig bekvam pa den lilla sittytan; knolar upp knana mot satesryggen framfor, stoppar horlurarna i oronen och sluter ogonen. Har man varit forutseende nog att ladda ner lite sommarprat kan man satta pa det, eller sa fordriver man tiden med en bra bok. Snart satts det pa oronbedovande etiopisk musik som glatt skralar samma slitna slinga gang pa gang ur spruckna hogtalare. Nastan heltbombsakert kommer killen pa andra sidan gangen att borja prata med dig pa knagglig engelska, detta kan du antingen ignorera eller sa far du helt enkelt fora en knapphandig dialog resten av resan. Fran satet framfor dig kacklar en hona och ur en dunk pa bagagehyllan over dig droppar olja. Bussen kommer snabbt upp i hisnande fart och slingrar sig fram pa grusvagarna, eller kor slalom mellan halen i asfalten. Utanfor fonstren ar det akacia och hyddor som galler. Kuperat gronklatt landskap med frodiga falt i gront, gult och rott eller torrt gult landskap med kaktusar i forgrunden. Det ar vackert och levande. Bonderna gar med sina plogar bakom oxarna. Kvinnor sitter langs vagen och saljer majs och apelsiner. Bussen stannar kanske till tjugo minuter i nan stad for att resenarerna ska fa slanga i sig en lunch och kanske hinna ga pa toa, nagra andra toamojligheter ges namligen inte under farden. Efter pausen borjar varmen bli smatt olidlig, hittills har morgonkylan fatt dig att ta pa alla klader och trycka dig tatt till grannen. Nu vill du daremot iget annat an att fa lite avstand till personen bredvid och garna oppna ett fonster for att kunna dra atminstone nagra snabba andetag. Men inte da. Du hinner knappt oppna fonstret innan personen bakom stanger det. Du oppnar igen, varpa ett dussin mindre glada ansikten vands mot dig, du latsas som ingenting och fortsatetr kampen for frisk luft i bussen. Behover jag saga att jag haft ett antal sadana duster? Val frammer kastar sig alla av bussen. Jag vet inte riktigt vad det ar som orsakar den plotsliga hasten, men det ar som att alla ar overens om att en minut till i bussen ar en minut for mycket helt enkelt. Nio ganger av tio ar jag sist av. Utanfor dorren ar trangsen stor. Alla vill hjalpa en med bagaget, visa en till narmaste taxi eller salja brod. Oftast tackar jag nej till samtliga erbjudanden, vilket ibland leder till en samling bistra miner och mindre trevliga utrop. Att aka buss i Etiopien ar kanske inte det roligaste man kan gora. Men en upplevelse ar det, och man kommer ofrankomligen nara lokalbefolkningen.
det har med afrika
Igar morse stod vi i en och en halv timme i osregnet pa Merkatos mindre trevliga busstation. Vi vantade pa buss nummer 4201 som forhoppningsvis skulle ta oss till Hosaina, en buss som vi och x antal andra hade finkammat busstaionen efter men som inte behagade infinna sig forran narmre halv atta-snaret. Men eftersom det brollop som vi amnade bevittna i just Hosaina plotsligt var framflyttat en vecka sa hade vi just inte sa brattom utan stod lugnt i regnet och kande hur vara vaskor blev mindre och mindre torra. Men sa va vi til slut ute ur avgasfyllda Addis och pa vag soderut. Forutom en dryg kille pa andra sidan gangen sa forflot resan bra med Martina Haags sommarprat som en hojdpunkt. Val framme hittade vi en mysig och (hor och hapna) servicevillig restaurang som tjanade vara behov och gjorde oss redo att mota vara dova vanner pa skolan. Manga kara aterseenden.
Idag har vi mest chillat. Tanken var val att vi skulle ta oss till Asella men eftersom campet den har veckan anda ar installt sa skjuter vi nasta resa till imorgon. Dessutom fick Eva idag en efterlangtad mojlighet att besoka ett sjukhus. Jag holl mig darifran. Istallet fylldes min formiddag med boklasning, muggdiskande och shackspelande. Skont med en chill dag efter tva dagars resande.
Nakamtevistelsen var saklart lika bra som alltid, men vad kunde man annars vanta sig? Fantastiskt att traffa Adanesh och Ejis familjer. Att hanga med Eyob. Att dela gamla anekdoter och nya framtidsplaner med vara gamla elever. Att busa med Aschallow och ganget pa nya skolan. Att bara fa vara hemma i Nakamte igen - ga pa de gamla valkanda vagarna, halsa pa valkanda manniskor, ata vallkand mat och rora sig sa dar sjalvklart hemtamt. Det ar anda den plats efter Lund som jag spenderat mest tid pa. Nar vi skulle lamna Nakamte oste regnet ner, och da menar jag verkligen oste, inget mesigt svenskt duggande har inte... Och taxin kom inte. Sa det var bara till att borja traska genom den morka livlosa stan. Men vi kom till bussen innan den gick i alla fall. Regnet oste storre delen av vagen sa det gick inte sa snabbt, dimman lag tat och delar av resan kunde chaufforen inte se mer an nagra meter framfor sig. Det tog betydligt langre tid an pa ditvagen sa vi hann inte till Hosaina samma dag som vi tankt, utan chillade pa missionsstationen med nagra praster istallet.
Ja, ingenting blir ju som man tankt sig har. Och det ar ju en del av Etiopiens charm, det tycker jag anda nanstans. Men det ar ju ingen hemlighet att jag ar mer at det smatt overplanerande hallet, och da ar det ju lite jobbigt nar det inte blir som man tankt. Nar bussar inte gar som de ska, nar taxin inte kommer, nar camp stalls in och brollop senarelaggs. Men ja, det ar afrika och jag gillar ju afrika.
