att vara fröken

”Ska du stanna länge idag?” - den frågan möter mig varje dag. Fyra av fem dagar i veckan får pojken till svar ”jag ska gå hem efter vilan och innan mellanmålet”, vilket alltid följs av en diskussion om när det egentligen är trots att schemat ser likadant ut varje dag. Men en dag i veckan kan jag svara ”jag ska stanna länge, ända tills du ska gå hem”. Då möts jag av jubel och kramar och ”då kan vi spela snigelspelet!”. Det är fint med barn. De är så självklart naturliga och förutsätter liksom att alla helhjärtat älskar dem, som när de backar in framför en och sätter sig i ens knä som om det var det mest självklara i världen. Tänk om man hade haft kvar det i äldre åldrar. Mycket kramar blir det, det är fint. Bästa stunden på dagen är typ när ett yrvaket litet barn kryper upp i knät och borrar in huvudet i bröstet på en. Där trivs jag. I allmänhet trivs jag väldigt bra på jobbet. Förutom att på arbetstid ha möjlighet att öva både bollkontroll och bilmärken så är det är fasta rutiner, trevlig personal och underbart fina barn. Barn som springer och kramar en när man ska gå på helg. Men det är klart att det inte alltid är kram och mys. Jag vet inte hur många timmar jag ägnat åt att övervaka kissning och snyta rinnande näsor. De underbara barnen är visserligen alltid lika underbara men inte alltid lika glada och mysiga utan kan få tvåårsutbrott och vägra somna hur mycket man än klappar dem på ryggen. Flera dagar har huvudet varit trött av allt ljud och halsen sliten efter allt tystande. Men så skönt att kunna lämna jobbet på jobbet och gå från ”fröken” till Maria då dörren slår igen bakom en. Som sagt så trivs jag, men ser ändå fram emot att i framtiden ha hand om aningen äldre barn och istället för blöjbyten ägna tid åt kognitiv utveckling.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0