oforstaeligt

Hur ska man kunna begara att nagon ska forsta hur fantastiskt bra jag trivs har, nar jag sjalv knappt forstar det? I Sverige langtar jag konstant efter Etiopien och mina dova vanner har, anda ar verkligheten over alla forvantningar. Dessa barn (eller man kanske skulle saga ungdomar, eller vuxna..). Jag vet inte vad de gor med mig men jag trivs sa ofantligt bra med dem. Jag kan va jag och hoppa pa stenar, leka titt-ut och blinkleken, jaga runt och slass och kramas om vartannat och genom allt bara alska sa mycket det bara gar. Djupa samtal och daliga skamt, tarar och skratt. Och detta teckensprak kompletterat med mimik som fa horande ager. Finns inte ord som kan beskriva hur mycket jag tycker om det. Att fa vara omgiven av dova etiopiska barn - kanske det finaste som finns. Som vanligt maler tankarna; vad gor jag egentligen i Sverige nar jag sa tydligt kanner att det ar har jag hor hemma? Det finns mycket man inte forstar av det har landet och dess manniskor, men det konstigaste ar nog anda hur hemma jag ar har och hur mycket jag anda tycker om etiopier och deras konstigheter aven om jag ibland blir sa trott pa att alltid vara annorlunda och aldrig riktigt smalta in. Pa dovskolan i Hosaina kande jag dock att jag visst smalte in, jag kunde prata med alla och kande mig hemma, levde pa elevernas vilkor i deras sovsalar och matsal. Och glomde nastan mellan varven att jag bara var pa besok... Sa oforstaeligt fint. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0