Maria

7.42-8.36 tåg till Kristianstad, läser om sociokulturella redskap (delprov 1)

9.00-12.00 examination utifrån en didaktisk analys (delprov 2)

12.00-16.00 grupparbete om läraryrkets komplexitet och specialpedagogik (delprov 4)

16.24-17.15 tåg till Lund, skriver på examensarbete (delprov 5)

17.30-18.50 letar material på biblioteket och förbereder inför praktiken (delprov 3)

19.00-20.40 kör på Filippi

21.00-22.30 skypemöte och förberedelser inför sportscampet i sommar

 

M: "Ja, och snart åker jag tillbaka igen"

F: "Men.. du kom väl just tillbaka?"

M: "Ja, men jag gillar att åka tillbaka"

 

Om en månad åker jag tillbaka!

I helgen var jag på bio för första gången på två år, och jag lyckades med en riktig fullträff - Les Miserables.

En så mäktig film. Fantastisk musik. Bra skådespelare. Tagande historia.

Några reflektioner:

Det bästa och det värsta är ändå att det har hänt på riktigt.

Jag blundar när det är hemskt - i filmen och i verkligheten.

Imponeras och förfäras av revolutionärernas övertygelse och mod - i synnerhet lille Gavroche.

Fastnade för: "Do you hear the people sing? Singing the song of angry men? It is the music of a people. Who will not be slaves again!"

Det vackraste och sorgligaste var när Éponine sjöng "On my own".

Det mäktigaste var när Enjolras ledde sina anhängare under trikoloren och "viva la France".

Och den stora frågan: dog de i onödan?

Komplexiteten i ont och gott - vem är ond och vem är god?

Något av det bästa jag har sett - vill igen!

 

Förra veckan var Benedicte i Etiopien, utan mig. Det plus omställningen från Etiopien till Sverige borde ha fyllt mig med dålig känsla. Den uppenbara orättvisan att Benne skulle vara där vi båda helst vill vara utan mig, Men den dåliga känslan infann sig faktiskt inte. Sverige tog emot mig med öppna armar; underbara vänner och vacker gnistrande natur. Veckan kantades av häng med vänner, skidturer i solen, spelkvälle, plugg på ub, skottlandskväll, lovisabesök, avslutning med klassen, skype och telefonsamtal, 25årsfest med dans, utflykt med lillasyster och bio.

En utormodentligt fin vecka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det känns lite som de bästa dagarna på året redan har varit. För vad ska kunna slå de oslagbara dagarna vi hade i Nakamte? De hade allt man kan önska sig. Vänner, sol, glädje och kärlek. Kramar och skratt. Efter Nakamte åkte vi till Hosaina. och fick fantastiskt fina dagar även där. Döva etiopier är nog de finaste människor man kan hitta. Så lätta att lära känna och älska. Man säger bara hej och sen kramas man.

Sista dagen i Hosaina gick vi på utflykt med några av de äldsta eleverna. De hade gjort upp värsta fina programmet och planerat andakt och lekar. Benne och jag introducerade hyena och varg (tyrannosaurius rex och lille pip eller ynk och varg eller vad man nu vill kalla den för), sen låg vi dubbelvikta och skrattade åt ständigt spexande Degefa och Daniel som då aldrig gör en besviken. Lekens omdöme: mycket mycket vacker. Ännu ett jobbigt adjö senare tog vi buss till Addis och senare samma dag satt jag på flygplatsen för avfärd norrut.

Avskedets smärta mildrades dock av att jag kunde säga "vi ses snart igen", då jag vänder åter i slutet på februari. Ändå fint att komma hem igen. Trots isande kyla var det gött att sova i sin egen rena säng efter att ha pratat med Jenny i telefon och hängt på lillasysters korridor. Hemma där och hemma här. Alltid lika klyvande.

Kom antligen antligen till nakamte i sondags. Valkomnades pa synoden av mina finaste hogt saknade vanner - Misganu, Mosisa, Samuel Getachew och Mamo - helt fantastiskt. Och nu har vi haft tva underbara dagar, formiddagearna pa skolan, eftermiddagarna pa besok hos vanner och kvallarna i stan med ytterligare kara vanner. Sa mycket karlek. Mitt hjarta ar fullt till gransen. Men hand i hand med de rosa molnen kommer aven de morka graa. Sa mycket svarigheter man stoter pa har. Jag har nara till tararna stup i ett och samvetet gnager - vad har jag for ratt att leva ett sadant liv som jag gor? Jag som fotts in i en varld med alla mojligheter i varlden sitter vid sidan av en van som tjanar 12 kr om dagen och inte har rad till utbildning. Sa fruktansvart orattvist. Sa vad gor jag at saken? Blundar och fortsatter ma daligt, for jag ar inte beredd att ge efter av mitt overflod till dem som inte har nat. Och forsatter att alska och leka med mina fina barn. En sa komplex verklighet.

Så står han plötsligt där. Med den vanliga glimten i ögat och finurlig min stod han som uppväxt ur marken. Mamo. Helt fantastiskt!

Jag ar i Nakamte! Har hunnit med ett kort underbart besok. Kramat hundratals barn, skamtat och svarat hundratals ganger pa varfor benedicte inte ar har, varfor sara inte ar har, varfor emma inte ar har, varfor jenny inte ar har osv. Imorgon blir det ett kortbesok till, sen en tur vasterut, och sen antligen en langre vistelse med dem jag alskar pa en plats dar jag ar sa valdigt hemma. Nakamte. Hemma. Langtar!

Jag vet att jag ar vit. Inte bara for att solen behagat emigrera fran Sverige. utan helt enkelt darfor att jag ar en ferengi. Och visst lagger aven jag marke till andra vita pa stan. Men jag stannar inte och skrattar. Eller faller forsta basta kommentar, eller helt enkelt det enda engelska ordet jag kan - strunt sama om det sa ar "yes". Det kommer aldrig sluta att forvana och irritera mig. Och ignorera alla killar far mig att kanna mig som en snobbig overklasstjej som tror hon ar sa mycket battre an alla etiopier tillsammans. Men sa ar det ju inte. Det ar bara det att jag varken kan eller vill gifta mig med varannan kille som passerar, oavsett hur sjalvklart och oproblematiskt han sjalv ser det. Taxichaufforen idag tyckte att eftersom jag inte hade nan "wife" sa kunde han bli det och sa kunde vi aka till Sverige tillsammans (jag orkade inte ens forsoka forklara for honom att han inte skulle vara wifen). Klappat och klart tyckte han och kunde for allt i varlden inte forsta min tveksamhet. Ja, det blev contract taxi till slut. Nar jag antligen insag att jag va sa pass fel att det skulle ta timmar att ga till Meskel square. och da hade jag redan gatt i x antal timmar, uppenbarligen en stor del av dem at fel hall. Suck. Tank om de haft vagskyltar, for etiopiska polisers vagvisning ska man da rakt inte lita pa, till och med mitt forvirrade lokalsinne ar palitligare. Och allt for att Etiopien firar nat jubileum till varen och for den sakens skull maste grava upp alla vagar for att gora staden presentabel. Nu sitter jag i alla fall till slut pa New York och vantar pa Martha. Tror nastan att jag ska ga in for har i skuggan ar det sa kallt att jag far gashud. Kanske ar det en reaktion efter mina mil i gassande sol. Solen och vackra lila chackarandorna som kantade vagen uppvagde latt trottheten i benen och svetten som rann langs ryggen. Och kanslan av att va ett med Etiopien igen. Att pa dammiga ojamna vagar sjalv fa ta sig fram genom storstaden. Jag gillart. (Och inbillar mig att jag ser ganska hemma ut anda, trots alla kommentar..).

Resan gick finfint. Sa skont att aka sjalv, rekommenderas varmt. Kunna gora som man vill och ta det i sin egen takt, istallet for att yra runt med elva forvirrade klasskompisar. Turkish har anda de skonaste planen, huvudstod pa sidorna och till och med fotstod vilket mina korta ben uppskattade. Dock inget storre filmutbud. Forsta strackan sov jag det mesta och missade sa nar maten. De sex timmarna i Istanbul lastes bort i en skon fatolj. Andra strackan satt jag bredvid tva spanjorer som inte kunde ett ord engelska, med gester och internationella ord som "mamma" hjalpte jag dem att fylla i immigration cardet. Ett barn skrek konstant sa det blev ingen somn, till slut gav jag upp och lyssnade pa narnia. Allt gick snabbt och smidigt pa Bole, forutom att vaskan tog en evighet pa sig att dyka upp och jag blev radd att den skulle va borta igen. Men den kom och jag gick ut till en Dawit som lyste upp morkret med sitt fina leende och valkomnande famn, trots att han statt dar ute i en timme och vantat. Nagra timmars somn senare var jag redo att ga ut i det efterlangtade Addis.

Efter att ha lämnat in tre skolarbeten gick jag på jullov. Och det inleddes med pulkaåkning på bästaste pulkabackarna (för de finns här i Lund och ingen annanstans..). Så underbart roligt! Lite fegare än när man va liten är man allt, men vi susade då nerför monti komposti i full fart i gamla oranga barnpulkan. Natten lystes upp av den vackra vita snön. Och jag kommer på mig själv att tycka riktigt bra om vintern. Imorgon blir det julkonsert med Canticum och på söndag firar vi jul. Livet kunde vara sämre. Jag trivs! 

Om en vecka är jag i Etiopien. Igen. Och ja, jag längtar. Det är dock inte samma panikartade längtan som för två år sen. Det är mer en stilla glädje över att snart få leva etiopienliv och älska barn igen. För det känns inte längre lika jobbigt att vara här och inte där. Det var länge sen mina ögon översköljdes av tårar och hjärtat höll på att brista av saknad och ångest över att jag lämnat mina barn. För jag trivs i Sverige. Jag trivs i Lund och har underbara vänner och vardag här. Men. Det jag saknar är Meningen (och såklart den avslappnade och kravlösa atmosfären). Den där meningen som jag kände så fort ögonen slogs upp på morgonen och visste att ännu en dag skulle få ägnas åt att älska barn. Den Meningen saknar jag. Men jag tror ändå att jag kan hitta en meningsfull plats här i Sverige. Här finns också barn som behöver älskas. Det känns bara som att allt är så mycket mer komplicerat här i norr. Men oavsett var jag hamnar så kommer jag alltid att bära Etiopien i mitt hjärta. Och jag kommer att åka dit igen. Och igen. Och igen.

I mitt huvud tampas tankar och viljor. Och det pendlar fantastiskt mycket fram och tillbaka. Ena stunden vill jag så mycket att jag för allt i världen inte kan förstå hur det ska gå att få ihop. Andra stunden vill jag ingenting. Vet inte riktigt vilken ytterlighet jag föredrar. Men det är ju lättare att göra nånting av allting än av ingenting...

Ikväll har jag åkt skidor. På en vit åker med orörd snö. Under en stjärnklar himmel. Snöklädda träd som glittrade i gatubelysningen. Tystnad. Så vackert. Mammas gamla träskidor gled fram fint. Från husen lyste stjärnor och ljus. Imorgon väntar träningsvärk, men det va det värt. Liksom äppelplockningen förra helgen som satt i benen i flera dagar. De få äpplen som hänger kvar har nu fått vita mössor och avnjuts av fåglarna. På tåget njöt jag av vitglimmande skog i solnedgången, till julmusik. Vintern har ändå sin charm.

Fick en gång höra att jag va "blond, naiv och blåögd".

Bättre än att va cynisk tänkte jag.

 

Efter att idag ha sett "Freedom Writers" är jag ännu mer nöjd med det omdömet.

Vintern ligger i antågande, så jag flyr in i sommarens underbara värld.

En summering av vad sommaren 2012 hade att erbjuda:

 

 

 

Jakob och Hanna blev herr och fru, och fina familjen Millings kom ner till Skåne

 

Något som präglar min tillvaro för tillfället och om jag försöker bli vän med. Det här att vara oplanerad, umgås med folk som är oplanerade och delta i så oplanerade fenomen som örebrodagar och gulteboåterträff. Det övar mitt tålamod och inställning till tillvaron. Hela jag bara vill planera. Jag tycker om att ha koll och kan liksom inte låta bli att tänka framåt och överväga olika alternativ, för att ta ett aktuellt exempel så började jag ju redan i våras att fundera på vilka kurser jag ska läsa nästa höst (2013) och ställde mig i bostadskö i x antal lämpliga orter. Det är jag i ett nötskal. Jag vet att det kan gå till överdrift ibland men jag kan inte stoppa tankarna från att springa iväg. Och det är ju så kul att planera. Allra helst när det är resor i antågande.

Så Örebro och Gulteboåterträff. Jag råkar va ledig en väldans massa nu förtiden och passar då givetvis på att resa och träffa vänner. Tre dagar i örebro blev det med Kalle, Henke och missionärsfamiljerna Hagströms och Olika. Chill och lek. Sen for vi ut i skogen till Malin och Magnus för än mer chill, och lek med finaste Agnes och Hilma. På lördageftermiddag ramlade övriga gulteboledare in och vi blandade seriös utvärdering med ytterst oseriösa ordvitsar. Mycket skratt och mycket närhet. På väg hem blev det film i Grytgöl, film i Finspång och pannkakor i Linköping. Smått död anlände jag i måndags till Lund och det blev just inte mer än vila resten av dagen. Det där med att träffa gultebofolk och inte sova hänger intimt samman. En finfin långhelg blev det i alla fall. Och när jag skulle lägga mig i måndagskväll saknade jag att inte ha nån att säga godnatt till, och att inte få en godnattkram av nåt litet barn i söt pyjamas.

Som sagt är jag mest ledig från skolan nu. Ambitionen är i botten och jag känner mig inte motiverad för fem öre. Det blir liksom så när det inte ställs några krav på en. Den här veckans skola består av två redovisningar. Den första va igår och då hade jag inte planerat nånting och sa kanske två meningar. Den andra är imorgon och inför den har jag bakat julgodis, själva innehållet i arbetet satte Jennie och jag ihop på en timme förra veckan. Visserligen skönt att kunna bocka av uppgifter så lätt men samtidigt så motivationsdödande. Får jag nåt ryck ska jag kommande lovvecka börja på min C-uppsats som ska va klar i maj. På tal om att planera.

Veckan i Holland gav mycket av kulturutbyte. Dels det uppenbara utbytet med den nederländska kulturen och skolsystemet vi kom för att studera. Där fanns skillnader i material och metoder, men framför allt i lärarrollen som inte är lika fri som i Sverige. Det var intressanta skolbesök från vilka jag tar med mig nya erfarenheter och inspiration till framtida undervisning.

Men det största kulturutbudet var nästan det inom gruppen. Än en gång fick jag uppenbarat för mig vilken bubbla jag lever i. Inte så att jag sticker ut på alla sätt och vis men jag kände mig ändå annorlunda, mina klasskompisars liv skiljer sig på många sätt från det liv jag och mina närmaste kompisar lever. Det finns dels de uppenbara skillnaderna i att vi inte svär, dricker oss fulla och skämtar om sex stup i kvarten, dels skillnader som är mer svårpåtagliga som hur man ser på relationer och vad som är viktigt i livet. Trots att jag för det mesta trivs väldigt bra i min lilla bubbla så tror jag att det är bra att komma ur den och uppleva verkligheten med jämna mellanrum.

Sen kände jag väl mig lite annorlunda då shopping inte är mitt absolut största intresse utan jag tröttnar ganska snabbt, så det blev en hel del kringvandrande på egen hand. Och i Amsterdam prioriterade jag kanaler och gamla hus framför stora shoppingstråket. Jag hade gärna haft fler skolbesök och hållt i aktiviteter för de holländska barnen. Men det va fint att hänga med klasskompisarna också. Känns bra att äntligen lärt känna dem lite bättre, och som vi har skrattat den här veckan. En bra resa.

En sån skön känsla som infann sig då jag kunde gå rakt förbi bagagebanden, ut från flygplatsen, trycka min egen biljett snabbt och smidigt och sen ner på spåret och ta första bästa tåg hem till Lund. Istället för att trängas med de andra vid väskorna och sen i sällskap med en hög yra höns springa till biljettautomaterna och fixa biljett i en lång kö. Efter en vecka i konstant sällskap med tretton tjejer och två förvirrade tanter är det skönt att äntligen få klara sig själv. Gruppresor är helt enkelt inte min grej. Ska bli så skönt att åka själv till Etiopien i jul. Inga förvirrade tanter eller yra klasskompisar som blir stirriga för minsta lilla. Bara lilla lugna jag med koll på läget.