Maria

Om en vecka är jag i Etiopien. Igen. Och ja, jag längtar. Det är dock inte samma panikartade längtan som för två år sen. Det är mer en stilla glädje över att snart få leva etiopienliv och älska barn igen. För det känns inte längre lika jobbigt att vara här och inte där. Det var länge sen mina ögon översköljdes av tårar och hjärtat höll på att brista av saknad och ångest över att jag lämnat mina barn. För jag trivs i Sverige. Jag trivs i Lund och har underbara vänner och vardag här. Men. Det jag saknar är Meningen (och såklart den avslappnade och kravlösa atmosfären). Den där meningen som jag kände så fort ögonen slogs upp på morgonen och visste att ännu en dag skulle få ägnas åt att älska barn. Den Meningen saknar jag. Men jag tror ändå att jag kan hitta en meningsfull plats här i Sverige. Här finns också barn som behöver älskas. Det känns bara som att allt är så mycket mer komplicerat här i norr. Men oavsett var jag hamnar så kommer jag alltid att bära Etiopien i mitt hjärta. Och jag kommer att åka dit igen. Och igen. Och igen.