Maria

vårblommor:                                                        
snödroppar - check
krokus - check
vintergäck - check
scilla - check
tussilago - check
blåsippor - check                                       sommarblommor:
vitsippor - check                                        tusenskönor - check
           

Solens strålar fyller luften och vårblommorna lyser upp den gröna gräsmattan. Den här tiden på året är det faktiskt helt okej att bo i Sverige...

Jag trivs med livet. Våren är på stadig frammarsch och jag är omgiven av underbara vänner. Lundalivet är fint.













Tack för att ni finns!

Två gånger om lät jag mig luras av solens strålar och vårblommornas skott. Båda gångerna fick jag dagen efter ta fram vinterjackan från dess undanhängda plats och ge mig ut på vita gator. Men nu, nu tror jag vårjackan dragit det längsta strået för de kommande månaderna. Långkalsongerna är undanstoppade långt in i garderoben och jag har numera bara ett par vantar då jag cyklar iväg hemifrån. Visst fryser man lite i vårvinden och visst har jag fortfarande dubbla filtar på täcket om nätterna – men jag har hopp om varmare tider. Solen lyser och värmer, backarna är fulla av vintergäck, snödroppar och krokus, trädens knoppar är sprickfärdiga och pollen fyller luften. Det är VÅR. Äntligen! Efter lång och kall och mörk vinter. Just det, ännu ett säkert vårtecken – det är så ljust på morgonen så man tror man försovit sig, och till helgen blir det sommartid. Vilken lång vinter det har varit och galet vad jag längtar till sommaren. Men jag njuter redan nu och i helgen fick jag lite försmak av vad som väntar då jag doppade huvudet i havet från solvärmda klippor på Orust och satt lutad mot kyrkans vägg och njöt av glass i solen som värmde mina bara armar. Underbart!

Äntligen har jag fått upp er på väggen så jag kan njuta av era vackra ansikten
så fort jag slår upp ögonen på morgonen. Jag ser in i era ögon och översköljs
av känslor. Samtidigt som jag blir alldeles varm inombords och känner ett
leende ta över ansiktet fylls ögonen med tårar och halsen blir tjock.
Så underbart, och så sorgligt - att minnas.
Minnas mina älskade underbara barn - det är det bästa och det värsta jag vet.
Oundvikligt dock, sen ni tagit över mitt hjärta. Jag saknar er!
Och jag kommer alltid alltid att minnas.

Den senaste veckan har det ramlat in lite nytt på mitt upplevelseCV.

Den första stora händelsen inträffade i torsdags i en biosalong i Malmö där jag för första gången såg en 3Dfilm. Sjukt coolt! Jag satt och gjorde små utrop och var helt fascinerad, medan resten av publiken skrattade gott åt mina små utrop och spontana skratt. Härligt.

Nästa stora upplevelse, som för övrigt nog ramlar in på en topp-tio-lista, var helgens skidåkning. Jag åkte för första gången slalom (mina tidigare skiderfarenheter har varit begränsade till Lunds stadsgator och mammas gamla träskidor), helt galet! Mina kära Finspångkusiner och vänner tyckte att jag skulle börja direkt i stora backen för "det är mycket lättare att lära sig om man har mer fart". Pyttsan! Jag åkte med full fart nerför barnbacken och kände att det var för väl att det fanns luckor mellan människorna där nere för jag kunde då för allt i världen inte stanna. Att det skulle vara så svårt att bromsa! Dagens hjälte Johan Baggman förbarmade sig över lilla rädda jag och lotsade mig via barnbacken upp till blåa backen, med oändligt tålamod och fantastisk övertalningsförmåga fick han mig både upp och ner. När vi väl kom ner hade de andra suttit i värmestugan minst en halvtimme och väntat på oss. Det krävdes ytterligare tre åk med plogning, mer eller mindre frivilliga ramlingar och Johans hålliminastavarteknik innan jag lyckades att själv ta mig ner för även det mer branta partiet - måste bara skryta med att jag faktiskt klarade hela backen helt själv utan att ramla en enda gång! Så sjukt stolt och nöjd jag var när jag kom ner! Upp till bevis sa de andra och självklart gick det inte lika strålande i andra åket, men då gjorde det ingenting för jag visste att jag kunde och kände mig inte lika spänd som tidigare. Sjukt härlig dag!! men ojoj vad träningsvärk jag haft idag... Om det blir skidor igen? Hmm, hade ni frågat mig vid lunch i lördags hade jag svarat "aldrig i livet", igårmorse "tveksamt", nu en dag senare med enbart de goda minnena aktiverade så "inte helt omöjligt, den som lever får se". En upplevelse väl värd sin plats på CVt.

 


Idag när jag satt på den lite sådär halvspännande lektionen om hjälpmedel inom matematiken och antecknade för fullt passade jag på att skriva ner en lista på andra upplevelser jag varit med om som kan passa in på "upplevelseCVt". Helt i oordning och halvt ogenomtänkt:

tre dygns flottåkning på mäktiga Klarälven
tio dagars vandring på landsbygden i Kroatien tillsammans med Isabella
segelturer i Stockholms vackra skärgård
känslofyllda konserter inför spontana amerikaner på körturnén med Canticum i USA
återseendet med mina älskade barn i Nakamte efter sex månaders längtan i Sverige
återseendet med de än mer efterlängtade barnen efter nio månaders separation
känslan första gången jag förstod en hel predikan på teckenspråk
första gången jag själv höll en predikan på teckenspråk
Derartus dop när jag fick ta emot mitt fadderbarn
safari i Ngorogoro med exotiska djur åt alla håll
stå med 27000 scouter och vråla lägersången för full hals och klappa in kungen
första turen i Balder på Liseberg i sällskap med livrädda lillsyster
manifestationståg för Jesus i Göteborg och Stockholm
lovsångskvällar på Frizon och OAS
kanotturer genom forsande vatten

              

det var bara de händelser som hoppade upp i min hjärna just nu.
Det fattas fortfarande en hel del på listan. Men det är väl för väl med tanke på att jag faktiskt bara är 22 och förhoppningsvis har en hel del tid att fortsätta upptäcka och förundras över världen. Jag vill vandra i fjällen, åka bil till Sydafrika, gå på kinesiska muren, uppleva Londons gator, vara i en öken, arbeta i Indien, starta en skola i Etiopien, cykla på Öland, ligga i gräset i flera dagar och bara titta på molnen och drömma.

Tillbaka i vanligheten, i vardagen, i verkligheten. Tre veckor gick snabbt, alltför snabbt. Hade ni frågat mig hur det kändes att vara hemma i söndags hade ni troligen fått ett smått deprimerat svar i stil: "vadå hemma? jag vill tillbaka till mina barn, jag fattar inte hur jag kunde lämna dem igen, varför ska man va här i kylan och plugga meningslöst flum när man kan göra skillnad för hundratals fina barn?". Det första jag gjorde när jag kom hem var att kolla upp nya biljetter ner i april, och de ligger på knappt 5000! Jag är sjukt sugen på att åka ner och va med på Phil och Birales bröllop, fatta fest! Jag beklagade avståndet till etiopiens fina människor för en kompis och blev påmind om att det faktiskt finns fina människor även här i Sverige. Och under den senaste veckan har jag förstått att det verkligen gör det. Jag har underbara kompisar här i Lund och jag trivs faktiskt grymt bra, det är bara att man glömmer bort det ibland. Och så finns ju alltid Etiopien med all sin charm där och lockar flera hundratals mil iväg. Och att ha 150 barn som man älskar grymt mycket är svårt att glömma. Och jag vill inte glömma, jag vill bara kunna förena mina två världar i en.
Här kommer lite bilder från vår fantastiska resa. Vi har sett hur mycket som helst och träffat underbara människor - 200 mil "väg", sevärdheter av alla de slag, 350 döva elever, 3xjulfirande, mat, teckenspråk, natur, vänner.


En gammal grottkyrka på vägen ner mot Hosaina


Så härligt att träffa våra fina vänner och se hur bra de har det.






Utanför dörren när vi vaknade i Bale



Sof'omar. Coola grottor i vilka vi vadade i vatten och fladdermusskit




En rejäl middag för sex pers, 20 kronor


Sötaste fadderbarnet Derartu


Fina killar i "Örkelljunga lantmän"-kepsar


Sara med bästisen Kibirom




ovan: Julfirande på dövskolan i Nakamte

nedan: julfirande i Georgis i Addis



Typsikt etiopiskt landskap,
så oförstört, så naturligt, så vackert.

Etiopien har tagit en stor del av mitt hjärta, och jag har en stark känsla
av att jag aldrig kommer att få tillbaka det. Fast för alltid. 
Ett fantastiskt land.

Om två veckor är jag äntligen äntligen där!

Det här ser jag fram emot:


att få träffa mina älskade underbara barn


och bli överfallen av dem


krama dem


och sitta i gräset och prata och bara umgås


att få återse mina fina etiopiska vänner


att åka på skumpiga vägar och se ut över det fantastiska landskapet


att äta den goda maten


att hålla mitt söta lilla fadderbarn Derartu


och prata med hennes underbara föräldrar Adanesh & Desalegn


att bara få vara i mitt favoritland och andas in dess luft, känna den
härliga avslappnade atmosfären och bara trivas. 

Jag har nog aldrig sett fram så mycket mot en resa som jag gjort de senaste åtta månaderna.
Och det kommer bli bra, det vet jag. Etiopien kan inte annat.  

Jag hade nog glömt bort hur vacker hösten faktiskt kan vara, de dagar solen lyser och man kan gå långa promenader i skogen och sitta i skenet på Strandhems brygga och bli helt tagen av hur vackert löven skiftar i färger och speglas i det stilla vattnet. 
Det har blivit så att jag har hängt mycket på Strandhem i höst. Men kan man låta bli denna helt underbart vackra plats som bara fyller en med måbrakänslor. Strandhem är nog det bästa stället som finns. Och fyllt med härliga människor. Men tillbaka till hösten så får jag väl erkänna för Benne som de senaste åren tjatat om att vi gått miste om den finaste årstiden att visst är det vackert, men regnet och blåsten och kylan kunde jag vara utan. Men vackert är det.





















Och så då anledningen till att jag varit så mycket på Strandhem:
Vilken tur att vi inte bor längre från varandra än att jag kan ta mig till dig på pendelkortet så vi kan ses varenda helg! Galet och underbart! Världens bästa lillasyster.

Jag saknar teamet Beni och Mariam. Jag saknar livet i Etiopien. Jag saknar enkelheten. Jag saknar atmosfären. Jag saknar barnen. Jag saknar friheten. Jag saknar begränsningarna. Jag saknar vardagen. Jag saknar nakamtelivet.
Jag saknar att vakna med solen och utvilad och motiverad stiga ur sängen till en ny dag. Jag saknar att borsta tänderna på gräsmattan och spotta tandkräm bakom muren. Jag saknar att gå genom dalen i morgondiset. Jag saknar att komma fram till skolan med bruna fötter. Jag saknar att bli emottagen med öppna armar. Jag saknar att sitta på de rangliga gnisslande bänkarna i aulan och dra sjalen tajtare om mig i morgonkylan. Jag saknar att följa ”predikantens” händer. Jag saknar att sjunga tillsammans med inlevelsefulla barn. Jag saknar att teckna fader vår. Jag saknar att hälsa på lärarna efter morgonbönen. Jag saknar att gå ner till syslöjdsalen och lämna av mig väskan. Jag saknar att hålla i en improviserad engelsklektion i engagerat samspel med treorna. Jag saknar att springa till åttorna för att få tecken förklarade. Jag saknar att beklaga mig över de andra lärarna tillsammans med Benedicte. Jag saknar att rulla runt i gräset med lillkillen på rasten. Jag saknar att retas med Ararsa. Jag saknar tjejernas viskande och killarnas slagsmål. Jag saknar de djupa samtalen med Samuel. Jag saknar åttornas spelade ointresse på bibellektionerna. Jag saknar att sitta i skuggan och svettas med överaktiva ettor som verkligen inte kan förstå hur korsstygn går till och som försnillar nålar på löpande band. Jag saknar till och med bildlektionerna i tvåan. Jag saknar att sitta och virka tillsammans med tjejerna i fyran. Jag saknar Firomsas ständiga prat. Jag saknar att vara helt slut efter en lång skoldag och sakta känna energin komma tillbaka genom häng och prat med världens finaste barn. Jag saknar alla smittande skratt. Jag saknar att känna mig behövd och älskad. Jag saknar att låta kärleken bara flöda fram. Jag saknar att sitta på dammiga mörka elevrum och prata hemlisar. Jag saknar att spela volleyboll och slåss om att få röra bollen. Jag saknar att bråka med Mosisa. Jag saknar att inte bry mig om utseende och komplicerade relationer hit och dit. Jag saknar Jemberes ”marika”. Jag saknar alla kramar. Jag saknar att bara vara. Jag saknar att skynda genom stan i takt med att mörkret lägger sig. Jag saknar att köpa mat vid vägkanten. Jag saknar att skaka äggen. Jag saknar att förklara på blandade språk och med mycket gester. Jag saknar att strömmen går på bikilas. Jag saknar att störa mig på alla jobbiga killar på stan. Jag saknar att tränga in mig i en full bajaje från rondellen. Jag saknar att komma hem till vårt mysiga hus. Jag saknar att duscha med uppkokat vatten i en balja. Jag saknar att laga mat i vårt ofräscha kök. Jag saknar att sitta i Bennes säng och titta på film och äta choklad. Jag saknar att bara göra ingenting en hel dag. Jag saknar att tvätta mina kläder för hand. Jag saknar de lugna lördagsfrukostarna i solen innan Benne vaknat. Jag saknar att skrämma bort nyfikna apor. Jag saknar att hellre vara i skuggan än solen. Jag saknar våra öppna och enkla döva vänner. Jag saknar mysiga pratiga kvällar till stearinljussken. Jag saknar att krypa in under myggnätet på kvällen och läsa i ficklampsskenet.
Jag saknar så det gör ont i hela mig och saknaden blir bara större.

När mörker och kyla ligger kring vårt hus... Ja, så kändes det igårmorse. Den siste september. Som jag minns höstarna förr om åren så blev det varmt på riktigt precis när skolan började och sen höll det i sig men hyfsad värme till mitten av oktober i alla fall, fast jag kanske idealiserar lite... Igår var det september, och frost på marken. Jag gick ut genom dörren alldeles förskräckligt tidigt för att hinna med sjutåget och vände direkt för att hämta en till tröja. Men det är vackert att titta ut genom tågfönstren på den vita marken och dimman som släpper genom allt mer ljus i takt med att solen går upp. Det att det är mörkt när man går upp tycker jag dock inte om, och att lysena på cykeln behövs både när man cyklar hemifrån på morgonen och när man kommer hem på kvällen. Med kylan och mörkret, och dessutom vetskapen om att det bara kommer gå utför de kommande veckorna, är det för väl att man har nåt ljust och varmt att se fram emot... Med flygbiljetter till Etiopien i byrålådan når kylan och mörkret inte riktigt in i det innersta utan de finns där och värmer redan nu. 79 dagar kvar till jag äntligen får andas etiopisk luft igen. Som jag längtar! Först nu förstår jag pappas uttalanden om att det inte är meningen att man ska bo i Sverige på vintern. Förutom mörkret och kylan försöker jag återanpassa mig till det svenska stressade och prestationsfixerade samhället, det går sådär... Jag saknar så det enkla nakamtelivet där en stressig dag innebar att man var tvungen att skicka mer än ett mail. En så enkel och kravlös vardag. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle sakna det så mycket, men tomheten bara växer. Hur tre veckor ska räcka till för allt jag vill göra förstår jag inte, men det är bättre än inget och jag är så tacksam för att jag får möjlighet att åka ner till mina älskade barn i det finaste landet.

 

Höstsolen lyser. Visserligen kallt i skuggan men absolut tillräckligt varmt i solen. Var kan man då hellre vara en härlig hösthelg än i mysigast huset i Rögnaröd. Vi drog dit syster och jag med Maria Ax och Linus, som för övrigt var helt förundrade över pappas ombyggda buss och tyckte vi skulle sova i den istället för i huset... Väl framme mitt i natten efter Canticum på Strandhem hittade vi till vår stora glädje Hattjakten - äntligen! efter alla dessa år av abstinens. Så det blev jakt på hattar och chokladmuffins till sent på natten. Jag vaknade som vanligt tidigt dagen därpå och åt frukost i morgonsolen på dörrtrappan. Bakade scones för att dryga ut frukosten lite och väckte de andra till lukt av hembakat. Fortsatt frukost i solen och vi njöt av att ta det lugnt och jobbade på att lägga upp ett sollager inför vintern. Men man får ju inte ligga på latsidan hela dagen så efter att ha letat genom huset på korgar och svampböcker gick vi med våra fynd ut i skogen. Kantareller var väl vårt största mål men det blev mest odefinierbara grå-bruna svampar, men det bekymrade oss inte utan vi plockade glatt på längre och längre in i skogen. Ja, inte helt otippat var vi till slut ganska vilse... Sara hade vid det laget bara en sko på då den andra fastnat i leran. Vi beslöt oss för att återvända hem, men åt vilket håll..? 

  

Efter inte alls långt irrande hittade vi vår ursprungsstig och så småningom var vi tillbaka vid huset. Efter lite mer hattjaktande försökte Maria och jag att hittade svamparna i svampböckerna men det va då lättare sagt än gjort, flera passade ju in på flera ställen eller fanns inte med alls... Till slut blev det en kantarell och en liten bit karl-johan som blev stekta tillsammans med falukorven. Väldans nöjda med den soliga svampdagen körde vi från stugan glada i hågen i den puttrande bussen. Tåls minsann att göra om!

Årets bästa köp, lätt! De tre första veckorna på sommarlovet har gått., och det i flygande fart. Så vad har jag då gjort? Utnyttjat sommarkortet såklart! Åkt hit och dit och överallt och hälsat på vänner i Skånes alla hörn. Levt livet på landet och kört traktor, ridit, gått långa skogspromenader, firat klassisk midsommar med blommor och dans, badat och spelat fotboll. Sitter nu hemma i Lund med värkande fötter och blåa stela ben efter gårdagens skotträning, och med en pannkakstårta på full gång åt lilla systern som snart kommer hem från Spanien. På tisdag inleds den fullspäckade delen av sommarlovet med traditionsenlig segling i Stockholms skärgård, ska bli riktigt najs! Sen händer allt i ett och jag är inte hemma en dag förrän den 16 augusti då lundalivet ska återupptas och ordnas upp i en vardag. Men innan skolan och vardagen börjar är det många veckors sommarlov kvar. Sommarlov! finns inget skönare ord – sommar och lov i ett, kan inte bli bättre. Jag njuter!

 
Utflykt till Smygehuk tillsammans med David och Betty


Paddling i Rönne å. Fantastiskt roliga forsar, och ja.. emellanå satt vi ordentligt fast...


Blekinge! Maria fick till slut upp mig på hästryggen, galet högt och galet roligt!

                                             
Midsommarfirande i Ljungaskog                                         

                            
              - lek, dans, mat, spel, jordgubbstårta, blommor och sol!

SOMMAR är verkligen det bästa som finns!                                                   
och det i kombination med LOV är helt enkelt oslagbart!