Maria

Om ett dygn är jag där. Igen. 
I tre veckor ska jag njuta - krama barn, värmas av solen, prata etiopisk engelska, mingla runt i mångmiljonstaden Addis, sitta på skumpiga bussar och se den vackra naturen åka förbi, låta händerna få tala, hålla mitt fadderbarn, skratta åt alla dåliga skämt, träffa etiopiensvenskar och ladda hela mig med så mycket värme som bara går.
Det känns galet och underbart. Ofattbart men samtidigt så fantastiskt naturligt.
Etiopien, här kommer jag!

På lördag är det julafton - känns väldigt avlägset.
På tisdag åker jag till Etiopien - känns avlägset även det
...fast inte riktigt lika långt bort. För i min värld är det ju trots allt mer normalt att åka till Etiopien än att fira jul i Sverige, om man ser till statistiken de senaste fyra åren i alla fall, för då leder det förstnämnda med 4-0. Galet.
Men på lördag är det alltså dags att fira jul i Sverige på gammalt traditionsenligt vis, för första gången på fyra år. Inte konstigt att man känner sig lite ringrostig och distansierad. Men det är kanske bra att prova på det gamla beprövade konceptet så man inte glömmer bort helt hur en sverigejul är. Saknar dock snön som tidigare idag föll över mig på  min väg mot Helsingör och en mysig dag med finaste Jenny. Sverige är ändå bra. Men vad mitt hjärta längtar söderut... 

Om en månad är jag i Nakamte!!!

Om en månad är jag i Hosaina!!!

I år är jag i Sverige under advent, precis som förra året. I år ska jag va i Sverige under julen, till skillnad från de tre senaste åren. Det känns lite konstigt. Jag vet inte om jag längtar eller inte. Men en sak vet jag, ska jag va i Sverige på julen så vill jag ha snö. Det här vädret passar i och för sig min pendling bra, men särskilt mycket vinterstämning ger det just inte.

Kan inte hjälpa att jag saknar adventsmyset vi hade i Nakamte för två år sen. Med ljus, sypress, lussekatter, pepparkakor, färska apelsiner och huset fullt av gäster och julmusik. Saknar!

Den sista tiden har jag haft väldigt mycket att stå i med praktik och plugg. Det i kombination med att dagarna blir kortare och kallare har gjort att jag kännt mig lite nere och gått omkring och undrat vad det är för fel på mig. För det är ju så att man borde vara glad och är man inte det är det något fel på en, eller? När jag låg i min säng härom kvällen och kände att tårarna helt utan för mig känd anledning tryckte på blev jag nästan orolig på riktigt. Så kom jag på vad det var för fel på mig - jag saknade mina barn. Så här länge har jag aldrig varit ifrån dem förut och det känns. Det känns något alldeles kolossalt och jag vill bara hoppa på ett flyg och åka ner och vara med dem och aldrig mer fundera över att lämna dem igen. De är ju trots allt mina barn och sina barn lämnar man inte bara sådär utan vidare många många mil iväg i flera månader. Nä, det är på tok mycket dags att åka ner och vara med dem igen, älska dem och krama dem.
Det är vad mitt hjärta mest av allt längtar efter.



Under min tid i Nakamte lärde jag mig att älska urskiljningslöst och helhjärtat. Varje dag fick jag ta emot så otroligt mycket kärlek från mina barn och jag hade alla möjligheter i världen att slösa tillbaka så mycket mer kärlek än någonsin förr. Mitt hjärta fick fullt flöde både in och ut och vande sig lite smått vid det. Nu värker det efter att få ge ut lika stort och mycket igen.





(Om två månader, då är det dags. Galet långt till dess..)

Förra året snöade det den 20 oktober. I år är frost det närmaste vi har kommit och det var flera veckor sen. Trots att jag är en motståndare till vinter och kyla så erkänner jag att det är vackert med klara morgnar då marken är täckt av rimfrost och dimman sakta lättar över fälten i takt med att solen stiger på himlen. Vi hade höstläger med scoutena för ett par veckor sen. Det var kallt men vackert när vi kom ut på morgonen, och under dagen värmde solen våra ansikten där vi gick omkring i skogen. Att komma ut i naturen är bland det bästa som finns.

I skolan lär jag eleverna om varför varm luft har lägre densitet än kall luft och idag pratade vi om varför det blir frost på morgonen. Ett aktuellt ämne då världen varit vit när jag vaknat upp de senaste mornarna. Imorse stod termometern på noll grader. Det är konstigt att man varje år glömmer hur kall vintern är. Okej, det är väl inte vinter riktigt än, men kallt är det. På våra naturvetenskapslektioner i Kristianstad har vi fått lära oss att definitionen av kyla är avsaknad av värme. och just det är vad jag gör - saknar värmen. Solen. För väl att man har tre varma veckor i Etiopien att se fram emot...

Några klick på datorn så har man återigen bokat - biljetter till Etiopien!!



Tre underbara veckor ska Benedicte och jag spendera i det finaste av länder. Åh vad jag längtar!
De senaste dagarna har jag hört många och intensiva rykten om en hel hög svenskar som tagit sitt förnuft till fånga och gjort upp liknande planer, så vår svenska lär vi inte glömma bort.. men ute i Nakamte och Hosaina får vi nog vara ifred från alla ferenjis och kan ägna oss hundra procent åt teckenspråket och våra underbara älskade döva vänner.



Kommer bli så galet bra!!

Tänk att få gå genom dimman i dalen.
Tänk att få öppna den gnisslande plåtdörren.
Tänk att få gå in på den dammiga skolgården.
Tänk att få gå upp för sluttningen till kyrkan.
Tänk att få sträcka ut armarna till tillskyndande barn.
Tänk att få hälsa godmorgon och hålla fem barn i varje hand.
Tänk att få gnugga näsan med lillkillen...











...där jag helst av allt vill vara

En vecka kvar till termin nummer tre på lärarprogrammet sätter igång. Jag känner ett stort och stark ”Jag vill inte!”, som en treåring som envist stretar emot vinteroverallen ”vill inte!”. Jag har haft en underbart bra sommar och jag känner mig inte färdig med den. Jag har fler planer och drömmar att förverkliga, fler vänner att hälsa på och platser att se, men jag får väl stoppa undan dem till nästa år. När jag i måndags kom innanför dörren efter den senaste turen utanför Skåne kände jag en stark motvilja och längtan bort igen, och den sitter fortfarande i till viss del. Jag vill inte va hemma, jag vill inte att sommarlovet ska va slut, jag vill inte att hösten ska komma, jag vill inte se mörkret ta över dagsljuset, jag vill inte behöva ha jacka på mig, jag vill inte behöva gå i skolan, jag vill inte. Jag vill bestämma för var dag vad jag ska göra, jag vill resa och hälsa på vänner, jag vill va ute i shorts i solen, jag vill bada i varma sjöar, jag vill vara fri. Men det är väl bara att stoppa in sig själv i den vanliga vardagen, packa väskan och ge sig av till skolan nästa måndag. Gå upp när väckarklockan ringer, sitta på tåget och läsa pluggböcker, socialisera lite ytligt med klasskompisar, åka hem igen, göra det man måste och ska och sen lägga sig aningen för sent. Jag känner redan nu hur vinterångesten sträcker ut sina armar mot mig, frågan är om man ska falla i dem eller inte.
Ska man tro min kära vän Benedicte så finns det ju en tjusning med att löven färgas röda på träden och det blir märkbart mörkare om kvällarna. Och jo jag kan väl se den, men i jämförelse med sommarens värme och ljus... Men visst är det mysigt med tjocka kläder och att sitta inomhus med tända ljus och se snön singla ner utanför fönstret. Förra vintern var min första i Sverige på flera år och den var mörk och kall. Dock med den stora räddningen – tre soliga veckor i Etiopien, det kanske är ett måste även för kommande vinter. Jag längtar dit! Ovanför min säng har jag femtio kort på mina älskade döva barn, de är de första jag ser när jag slår upp ögonen på morgonen och de sista jag säger godnatt till innan jag släcker lampan på kvällen. Varje gång jag ser dem gör det ont i mig, det är ju där jag ska va! eller? så svårt. Jag saknar dem så det gör ont. Och i en vardag där jag många gånger kan känna mig obetydligt längtar jag efter att få göra skillnad, att få undervisa kunskapstörstande barn och älska dem av hela mitt hjärta. Att längta till jobbet varje morgon och bli överfallen av kärleksfulla barn när man kommer fram – jag saknar det så galet mycket!
Men jag ska ta mig genom ännu en mörk period i Sverige. Jag ska plugga och lära mig och för varje dag komma närmare en utbildning som kan ge mig en biljett till Etiopien, på riktigt. Och på vägen dit ska jag njuta av alla ljusa ögonblick som erbjuds. För jag trivs ju faktiskt i Lund - jag har fina vänner här och jag känner mig hemma, det är bara så lätt att glömma bort i mörker och etioipenlängtan...

De senaste veckorna har läger avlöst läger och jag har åkt upp och ner i Sveriges vackra land.
Ett liv jag trivs så bra med - fullt med aktivitet, underbara vänner, sol och bad - SOMMARLOV när det är som bäst. En liten bildkavalkad ska få ge uttryck för årets senaste sommarveckor:


Familjebilsemester,                                                                       
en solig dag i folkvimlande Prag tillsammans med Jenny blev toppen 


Läger med härliga sångglada barn på finaste Strandhem


Sverigeturné med Canticum, en riktigt härlig vecka
kantad av sköna människor och känslofylld sång


Sara och jag fick under några dagar ansvar för en hög härliga
schweiziska scouter som vi guidade runt på Malmös gator


Gultebo. Sommarens soligaste och lägrigaste läger. Galet fina och
härliga människor, vacker natur och ja.. grymt bra helt enkelt


En kortis på Puls på underbara Strandhem, fantastiska fina vänner
och en svårslagen stämning - prat, skratt och lovsång


Örebronatt med smällarsugna Kalle och Sara


Frizon med sin härliga atmosfär och sköna hamburgerihäng
 fick runda av den fullspäckade sommaren

Jag längtar redan till nästa sommarlov!

Det finns inget bättre än sommarlov. Jag har sagt det förr och kommer att säga det igen, denna kombination av årets bästa tid och det bästa man kan ha i form av lov - den är helt enkelt oslagbar. Och jag ska ha sommarlov hela livet! underbart. Lite bilder från lovet så här långt:


 
Häng i Rögnaröd - hattjakt i solen och promenad bland blommorna

 
Picknick och grill med vänner

 
Bröllop i Småland som följdes av marydagar i Blekinge med ridning och mys

  
Traditionellt midsommarfirande i Eket - kransar, mat, dans, lekar, spel


Sommarlov = sol, bad, blommor, vänner, läger, tid, chill, böcker,
               festivaler, camping, resor...   och ja, jag njuter.