hjärtats längtan
Den sista tiden har jag haft väldigt mycket att stå i med praktik och plugg. Det i kombination med att dagarna blir kortare och kallare har gjort att jag kännt mig lite nere och gått omkring och undrat vad det är för fel på mig. För det är ju så att man borde vara glad och är man inte det är det något fel på en, eller? När jag låg i min säng härom kvällen och kände att tårarna helt utan för mig känd anledning tryckte på blev jag nästan orolig på riktigt. Så kom jag på vad det var för fel på mig - jag saknade mina barn. Så här länge har jag aldrig varit ifrån dem förut och det känns. Det känns något alldeles kolossalt och jag vill bara hoppa på ett flyg och åka ner och vara med dem och aldrig mer fundera över att lämna dem igen. De är ju trots allt mina barn och sina barn lämnar man inte bara sådär utan vidare många många mil iväg i flera månader. Nä, det är på tok mycket dags att åka ner och vara med dem igen, älska dem och krama dem.
Det är vad mitt hjärta mest av allt längtar efter. 
Under min tid i Nakamte lärde jag mig att älska urskiljningslöst och helhjärtat. Varje dag fick jag ta emot så otroligt mycket kärlek från mina barn och jag hade alla möjligheter i världen att slösa tillbaka så mycket mer kärlek än någonsin förr. Mitt hjärta fick fullt flöde både in och ut och vande sig lite smått vid det. Nu värker det efter att få ge ut lika stort och mycket igen.
(Om två månader, då är det dags. Galet långt till dess..)
