Maria

Igår drog fotbollssäsongen igång med två timmars spel på Smörlyckan. Idag är benen blåa och musklerna värker. Underbart! Ser fram emot mer spel i takt med att luften blir varmare och solskenet långvarigare. Som alltid taggad på fotboll.

Och jag är taggad på sportläger i Etiopien i sommar. Idag var jag i Stångby och hämtade 24 fotbollar som de skänkt till lägret. Efter en hel del meckande fick jag upp alla bollarna på cykeln och lyckades ta mig hem, även om det inte direkt gick i samma hastighet som på ditvägen.

Vi var såklart pepp! Även om Sara lyckats få en panikstart på det hela då hon upptäckte att den verkliga tiden inte riktigt stämde överens med hennes egen.. Men det gick fint och vi fick nytta av våra marginaler. Vi hann shoppa och spela tärning innan flyget lyfte och vi började planera våra resdagar. Väl framme försökte vi vara smarta och ta en vanlig buss istället för flygbussen men det gick stöpet och vi fick vänat in en chaufför som tillät vår stora väska. I mörkret åkte vi in mot centrum och slogs av den avckra staden med dess kullersten i olika mönster, de immponerande gatorna som kantades av välskötta plantager och vattenspel.

     
Visst visste vi att vårt hotell skulle ligga centralt men ändå blev vi förvånade när vi befann oss mitt i mitten, i det så kallade navet Rossio. Gick vi några steg ut på torget kunde vi se hissen, karmeliterkyrkan, triumfbågen och slottet. Vi var nöjda.


Första dagen slogs vi av dimma och inte alls den värme vi hoppats på, så det blev att vända direkt in på hotellet och ta på tjocktröja och leggings. Allt efter att timmarna gick lyckades solen mota bort molnen och vi kunde ta av oss de yttersta lagren kläder och njöt av att känna våra vita ansikten värmas.

   
Vi beslöt oss för att gå den långa vägen till Belém, utan karta då förståss, det är för amatörer.. Vi snirklade oss genom återvändsgränder och backar ner mot vattnet. På vägen kunde vi njuta av vackra hus smyckade med kakel.
  

Dagens största mål var klostret, en minst sagt pampig byggnad.  

   

Belém bjöd även på columbustorget med världskarta, ett upptäckarmonument och ett torn. Dagens promenad hade tagit så lång tid att det blev en liten kamp mot tiden, och även hungern. Vi åt lite nere vid havet och letade sen efter en lämplig spårvagn hemåt. Vi hoppade på första bästa och lyckligtvis visade den sig stanna helt nära vårt hotell och först då förstod vi hur centralt vi faktiskt bodde. Sara var sugen på pasta så vi letade runt i centrum för att hitta nåt av den varan, vilket visade sig inte var det lättaste.


Rutinerade efter en dag i staden beslöt vi att göra ett besök på världens näst största ocenarie under onsdagens förmiddag. Vi tog tunnelbanan ut och letade genom dimman oss ut till den märkliga byggnaden. I tre timmar umgicks vi med bamsesköldpaddor, hajar, rockor, sjöhästar, nemos, pingviner, plattfiskar, lysögonfiskar och alla möjliga olika arter som jag inte har en aning om vad de heter. Rekommenadationsvärd upplevelse.
När vi kom ut hade solen kommit fram och vi åt lunch på en solfylld terass.

  

Resten av dagen spenderades i Alfarma där vi gick runt i snirkliga gränder. Katedralens Sé besöktes liksom ett antal andra gamla kyrkor. Men toppen var nog glass på en kakelklädd terass där solen gassade och man hade utsikt över Alfarma tättstående hus med Tejo i bakgrunden. Den varma kvällen bjöd på fiskmiddag och en långpromenad på en vackert utsmyckad aveny, jag älskar att gå omkring på levande upplysta folkflyllda gator ljumna kvällar. 

 
Sista dagen tog vi igen de "måsten" vi missat, det pampiga comercicatorget med omkringliggande gamla palats och triumfbåge in mot stadens stora gågata. Sen tog vi oss upp i Alfarma igen för ett besök på det stora slottet. Där hade man utsikt över hela Lissabon och vi spatserade runt på slottskrönen och njöt av sol och den vackra vyn.
Det sista vi gjorde innan vi sprang till flygbussen var att fika makaroner på vårt torg, vi söp in den sista lissabonstämningen och fyllde oss med sol och liv.



Om jag är nöjd med resan? Så sjukt nöjd! men hur skulla det kunna bli nåt annat med världens bästa lillasyster i sällskap och en outforskad gammal stad att ta sig an.
Jag älskar verkligen att resa. Vill ha mer!

Väskan är packad. Uppsatsen inskickad. Biljetterna utskrivna. Kamerabatteriet laddat. Pengar växlade. Mp3n nyladdad. Låneböckerna återlämnade. Breven skickade. Läget under kontroll. (om det inte varit för den där strejken i Frankfurt...).
Nu ska bara magen fyllas lite så är allt klart för avfärd. En snabb titt på sydsvenskans väderkarta gör att det känns ännu lite bättre; en ny köldknäpp över Skåne medan Portugals avlånga land är idelt orange, helt rätt.
Ses på fredag Sverige!

Imorgon åker lillasyster och jag till Lissabon! det känns ungefär helt galet och galet roligt!!
Häromdan hade vi peppmöte och tillverkade ett häfte inför resan, i vilket vi hade med: Viktiga fraser på portugiskiska, till exempel "Får vi slå upp vårt tält i er trädgård? Se olharmos a nossa tenda no seu jardim?" (alltså sånt man brukar använda när man är utomlands..). Väderprognos med mycket solar på. Saker som vi ska fota i vår fototävling, exempelvis en blå hoppande gubbe och en randig servitris. Vad man inte får missa vid ett lissabonbesök: Klostret, Jesusstatyn, Centrumtorget, Kakelplattor, Loppis, Fadoklubb, Se, Hissen, Borgen/Slottet, Trädgårdar, Columbustorget, Belemtornet, Oceanariet. Bilder på portugiskiska fotbollsspelare och ett uppslag om Vasco da Gama. Portugisiska ordspråk som “Lev för att lära så lär du dig att leva.“ Omdömen om vårt hotel från tidigare gäster. Alltså typiskt sånt man behöver ha koll på när man är iväg i utlandet. Avslutningsvis ritade vi någrade bilder på oss själva och satte in. 


Med ett häfte i bakfickan känns det som att det inte kan bli annat än bra. Och hur skulle det kunna bli nåt annat med ekvationen Sara + Maria + resa? Nu gäller det bara att strejken i Frankfurt upphävs, att vi har ett rum på hotellet, att jag får väskan färdigpackad, att Sara lyckas växla pengar, att vår uppsats hinner bli lite mer klar och jag får kontakt med skolorna vi ska intervjua på fredag, att Sara inte råkar riva sönder sitt pass i sista minuten. Ja ni vet allt det där man inte kan få ur huvudet när man lägger sig kvällen innan flygfärd.

Avslutar med några bilder från systrarnas tidigare strapatser:

  

En så underbart vacker morgon!! Jag glömde alldeles bort att vara irriterad på de inställda tågen under min cykeltur till bussen, istället var jag fängslad av de vackert snöklädda träden och den snöflingsklädda marken och var tvungen att stanna var och varannan meter för att fånga vinternaturen på foto. En busstur till Kristianstad genom det magiskt gnistrande landskapet. Lugnt satt jag och tittade ut genom fönstret, läste lite i en icke skolrelaterad bok, stickade på en mössa, lyssnade på musik och kopplade bort mina ständigt klagande klasskompisar. En sådan här dag är det bara att kasta en blick ut genom fönstret för att alla negativa tankar ska fly och ersättas av lycka. Tog en promenad till skolan och njöt av solen. Stod stilla på knarrande snö och kände solen strålar värma mitt ansikte, strålar som också fick marken att gnistra. Jag fylldes av glädje och frid och kände att jag är så glad att jag är jag. En så underbar dag!

   

I helgen var jag på kårstämma utanför Svedala. Kombinationen av ute och inne var oslagbar. Ut i det isande klara vädret; lek på isen, snöbollskastning, samarbetsbana, curling, eldning i natten, bus och skratt. In i den mysiga stugan; space beans-spel, kuddkrig, hemlisprat, god mat, ledarsamtal, morotsscones. Toppen blev söndagens utelek där vi i flera timmar underhöll oss själva och de yngre scouterna i det vackra vinetrlandskapet. En scouthelg. Och jag slogs ännu en gång av hur hemma jag är på scouterna, hur bra jag trivs och hur naturligt det känns. 

 

 

Tre galna små souter har jag, som nödvändigtvis skulle sova ute under bar himmel. Klockan tre på natten kom de in och väckte mig eftersom "vi är så pigga så vi inte kan sova, och nu vill vi spela kort resten av natten". Yrvaken som jag var visste jag inte om jag skulle bli glad för att de inte frysit ihjäl eller arg för att de väckt mig mitt i natten. Resultatet blev att jag sa att de fick gå ner och spela kort eller göra vad de ville så länge de inte väckte alla andra. Två minuter senare sov de på golvet i stora salen. Jag gillar mina scouter!

Jag åkte hem och var beredd på att som vanligt skriva ett deprimerande inlägg och svara undvikande på allas frågor om hur det känns att vara i sverige igen. Men så kändes det inte så jobbigt som det brukar göra. Jag kände mig hemma direkt och kastade mig in i alla skoluppgifter, tittade på handboll på filippikorridoren och berättade glatt att det faktiskt kändes bra att vara tillbaka i vardagen. Men samtidigt väntade jag lite smått på att klubbslaget skulle komma... Och javisst, som väntat. Jag vill tillbaka! Men det är inte samma paniktillbakalängtan som sist då jag direkt satte mig vid datorn och letade efter billiga biljetter, utan en mer malande inre längtan som i och för sig funnits där konstant de senaste åren men som med jämna mellanrum och just nu ökat i intensitet. Det är inte det att jag inte trivs i sverige. Jag har fantastiskt fina vänner, familj, ren luft och bra skola. Det är bara det att det inte riktigt räcker. När vi gick omkring i Hosaina och Nakamte och tecknade för fulla muggar, undervisade med alla tänkbara medel för att förklara nåt som knappt går att förklara med ord, kramades som om det gällde livet och älskade så hjärtat blev varmt. Då, då kände jag mig hemma. Då kände jag att här, här ska jag vara. Ändå vill jag vara i Sverige, för jag tror att det är min plats just nu.
Att det ska vara så svårt att veta var man hör hemma. Etiopien eller Sverige. Två så olika länder och, ändå känner jag mig så hemma i båda.

Jag trivs har. Trivs med dygnsrytmen, folklivet pa gatorna, alla skona manniskor, etiopiensvenskvanner, enkelheten, injeran, farskpressad juice, sol, blandningen av sprak, hakuna matata, ta dagen som den kommer, alla laga krav, okonstlade etiopier. Ja ni vet, allt det som en gang var min vardag och jag sa garna vill ha som vardag igen.

Dagarna i Hosaina var magiskt bra. Vi hangde mest och pratade texkensprak allt vad vi kunde for att riktigt suga ut allt som gick ur de dagar vi fick tillsammans med vara fina vanner. Jag fick ocksa tillfalle att undervisa lite och nar tavlan fylldes med energins flodeslopp kande jag att hogskolan anda gett mig en hel del i kunskap. Jag vet inte vad det ar med dova manniskor men de ar sa latta och skona att umgas med. Jag har nu lart kanna annu en underbar hog med manniskor - pratat om allt mellan himmel och jord, mjolkat kor, serverat kaffe pa etiopiskt vis, spelat fotboll, forklarat newtons andra teori (som jag sjalv knappt har koll pa), gungat gungbrada, uppfostrat, busat och uppmanat dem alla att skriva brev. Hoppas hoppas hoppas att vi kan ses nan gang mer! De ar for fina for att tappas bort.

Nu ar vi i Addis och lever ett nagot mer fullbokat liv. Fast nar klockan ar sju samlas vi hemma pa Gullale och spelar spel med Anna och Thomas och leker med Mose och Judit. Sa kul att de ar har! Dagarna fylls med manniskor vi vill traffa. Igar var det lunch hos Chipo och jag fick halla hans fina Nahum, sa underbart att han fatt bli pappa och man. Sen till Bole och juice med Eden och Martha, sana fina okonstlade manniskor som man kan prata om allt som om man setts senast igar och inte for ett ar sen. Idag blir det Sheraton med Hectors och Sukis, ser fram emot lek pa lekplatsen och prat i skuggan. Men innan dess ska vi inhandla biljetter till nakamtebussen imorgon. Langtar till att komma hem dit och krama om alla mina fina barn.

Om det skulle vara sa att nagon har missat det sa kan jag tillagga att jag trivs har. Trivs sa galet bra!

Ps till Sara: klart jag har brev fran Samuel, och vi ska gora vart basta for att hitta dem nasta ar, och kul att man far brev fran dem nar man ar har…