Maria

I Nakamte igen. For attonde gangen sen vi lamnade varen 2010. Da lamnade jag med argumentet att jag behovde utbilda mig for att kunna komma tillbaka och jobba mer pa riktigt. Jag minns planerna, aven om jag allt som oftast forsoker fortranga dem. Dessvarre minns aven barnen dem. Och de tycker inte att det faktum att Benne inte ar klar med sin utbildning fungerar som skal for att jag inte flyttat hit. Sa mycket motstridiga kanslor. Jag menar, jag alskar ju dem. Och jag alskar att undervisa dem, att krama dem, att visa att det ar varda all karlek jag bara kan forma att ge dem. Nakamte ar valdigt mycket hemma. Men assa, kan jag bo har nar jag sa uppenbart inte ar valkommen av toppen pa skolan? Tveksamt. Och orkar jag hora om alla problem? Just nu kanner jag mest for att tappa till oron och ogon och fly hem till Sverige, dar varldsproblemen kanns mer abstrakta. Samtidigt som jag inte vill annat an att ta itu med dem och gora skillnad for dessa barn som just inte fatt mycket serverat i livet. Tankar som verkligen kan fa ner mungiporna. Nu ska jag dock tvinga upp dem och ta vagen mot nya skolan och ge mer av den dar karleken, och jag vet att sa fort jag ser barnen sa kommer leendet alldeles av sig sjalv. Raddningen i allt det jobbiga.

Jag kommer sakna det. For jag har kommit att trivas valdigt bra har i Addis sydvastra horn. Har ar lugnt och tryggt, och precis lagom med folk att umgas med. Den dar skona vardagen har infunnit sig med en perfekt mix av rutiner och spontanitet. Skola pa formiddagen. Folje med don bosco-ganget hem och sen lunch hemma pa altanen. Plugg, eller hang pa seminariet, eller fika med Eden, eller promenad i kvarteret, eller besok hos Thornells, eller piano pa musikskolan, eller prat med Bereket, eller en tur till mina dova vanner vid arat kilo, eller bara chill hemma med bok eller film. Plugg och film pa kvallarna i mitt mysiga rum pa gasthemmet, och langa telefonsamtal till Asella. Och sa helgerna spenderade med vanner i Addis eller Asella. Det har liksom blivit smatt perfekt och jag har verkligen njutit av min tid har. Hade alternativet att stanna och fortsatta plugga amarinja i var funnit som ett reellt alternativ hade jag med 90 procents sakerhet tagit det. Men allt har sin tid. Och min tid har ar over for den har gangen. Sa nar som pa tre skoldagar i januari innan jag reser tillbaka till Sverige. Da ska jag suga ut det sista ur Mekanissas godheter.

Forra helgen spenderade jag i Asella. Det var en fantastisk bra helg och jag blev aterigen taggad pa att flytta dit till nasta host. Det gamla skona hanget fran i somras infann sig i stora huset, pa fredagen hade vi julparty och pa lordagen luciaceremoni. Julopartyt bestod av stamningsfull belysning, julte och julkakor. Jag hann knappt satta fram burken med pepparnotter innan den va tom, och lussekatterna gick lika snabbt at de. Abichas fel va alla overens om. Pa lordagen drog vi pa heldasutflykt till Kersa. Malet var att halsa pa familjen Abdela och bestiga narliggande berg. Destas mamma och jag fann varandra direkt, sa himla sot kvinna full av energi och flodande sprak som jag till orden inte forstod mycket av - inneborden va dock glasklar. "Varfor hade inte sonerna forvarnat ordentligt sa hon kunnat forbereda sin beromda doro wot, och hur skulle vi orka ga upp pa berget utan att ata forst?". Det senare holl jag med henne om. Men det gick, och det va en otroligt vacker vandring. Trevligt sallskap dessutom. Innan vi akte tillbaka till Asella hallde vi i oss nagra liter vatten och delade pa x antal portioner pasta och injera. Pa busstationen va det kaos. For manga passagerare pa for fa fordon, sa det va kamp om platserna. Det vill saga killarna kampade om platserna medan Gabriella och jag blev utstirrade av en hog folk som samlats i en ring runt oss, lange sen jag kande mig sa exotisk. Sara (Seifu och Destas mamma) sag till sa vi kom ordentligt med. Det va morkt nar vi kom tillbaka till Asella och vandrade ner till vart hem. En stund senare skingrades dock morkret av vart magnifika hogst improviserade luciatag. Ganska mycket fniss och mindre tajmad sang, men var mindre beundransvarda insats vagdes upp av publikens lyriskt stralande ogon. Kul. Men galet vad ont i benen jag hade dan efter (inte av luciataget da, utan bergsbestigningen..). Ser definitivt fram emot jul i Asella och nytt besok i Kersa, da ska vi dock saga till i forvag sa vi inte gar miste om den dar doron. Ocksa maste ju Seifu fa tid till att "collect information about the air condition" innan vi ger oss av pa nan ny strapats.

Tva fragor som jag borjar bli smatt trott pa:

1. varfor ar du inte gift?

2. vad ska du ha amarinjan till?

 

 

 

- jag menar, svaren pa bada fragorna ar hyfsat sjalvklara...

Okej, sa har ser laget ut med Bruk. Efter manga turer fram och tillbaka och sprakforbistring och okunskap och jag vet inte allt som kan stalla till problem i kommunikation har jag nu koll pa laget - eller i alla fall sa bra koll som det gar att fa nar man knappt kan prata med folk. Nedan kommer en beskrivning av alla turer fram och tillbaka den gangna veckan.

Forra fredagen fick jag hora den hemska nyheten att Bruk var sa sjuk att han kanske skulle do, via Desta via Melkamu via... sa jag visste inte riktigt hur mycket jag skulle lita pa djungeltelegrafen. Jag bad darfor Coach att kolla upp laget. Sa sondag kvall ringde Coach och berattade att han varit pa sjukhuset och halsat pa Bruk och att laget verkade vara under kontroll.Foljande kvall fick jag dock ett nytt samtal fran Coach som den har gangen bekraftade fredagens bistra nyheter; Bruk hade inte vaknat pa hela dagen. Pa grund av exeptionellt daligt telefonnat var kommunikationen mellan mig och Asella valdigt dalig och nar jag till slut fick tag pa Gabriella tisdagkvall sa lod domen: antingen sa maste han tas till sjukhus i Addis eller Adama eller sa ar det bara att ta hem honom och sa far han do hemma. Det sistnamnda fanns inte i min varld. I torsdagd bars alltsa Bruk ut fran sjukhuset i Asella och togs under Coachs oversyn till ett jamforelsevis overklassjukhus i Adama. Dar kunde de efter tusentals tester konstatera att Bruk varken hade cancer eller hepatit, vilket man befarat, vad det verkligen var som var felet fick vi dock inte veta forran jag anlande till Adama i fredags. Tuberkulos. Och felmedicinering av lakarna i Asella, nagot som orsakat akuta leverproblem och vatskefylld buk. Aven om det var fantastiskt att fa aterse Bruk levande var det en ofattbart hemsk syn som motte mig. Visserligen log Bruk sitt vanliga underbettsleende och klamde fram ett skort "Hi", men han va sa ynklig. Sa mager, benen bara stack ut pa honom och han hade inga krafter till nanting. Hostade hjartskarande och kunde inte ata mer an tva bebistuggor injera till lunch. Men jag har hopp. Han har fatt ny medicin och ska ligga pa sjukhuset i Asella for fortsatt vard i en manad framover. Bruks mamma och en manlig slakting va med i Adama och kommer fortsatta ta hand om honom i Asella, det kanns bra for de var sa valdigt fina manniskor. Och nu nar jag inte ar dar kanns det skont att veta att han ar omgiven av folk som alskar honom, och sa Coach som aldrig nansin ger upp nat som han kan gora nanting at. Sa mitt i all hemskhet ar jag tacksam over att situationen utvecklats som den gjort de senaste dagarna. Jag tror pa att han kommer klara sig. Och att jag en dag kommer fa ga med hans hand i min igen.

 

Sa mycket man hort om detta immigration, och inte mycket gott. Men shgr yelem. Efter mindre an en och en halv timme och umgange med tva trevliga svenskar hade jag betalt for ytterligare 45 dagar i landet. WAY!!! sa skont att ha det overstokat. Det enda de fragade var vart jag skulle resa, men nar jag borjade rabbla platser sa bara viftade mannen bakom disken med handen och tryckte dit nagra stamplar pa min ansokan.

 

Sa det ar gott. Och Desta ar har over helgen och det ar gott. Och det ar skont med en paus fran vara nastan lite val intensiva lektioner, tempot har skruvats upp betydligt den senaste veckan och nar klockan borjar narma sig tolv kanns huvudet som en blyklump helt oformogen att fa till den enklaste verbbojning. Igar var jag hos Elise och det var en fantastiskt bra kvall, sa gott att fa prata med nan som brottas med samma tankar och livsbeslut. Den precis lagomkladdiga chokladkakan och ickeetiopiska teet gjorde inte saken samre. Japp, livet gar i dur idag och jag passar pa att njuta och le mot alla passerande manniskor.

Amarinja ar inte vilket sprak som helst. Det ar nagot man maste ha i bakhuvudet for att forsta varfor jag reagerar sa valdigt kanslosamt for varje litet sprakhinder. Amarinja ar spraket jag sa lange dromt om att beharska, spraket som jag inbillar mig kommer att oppna dorrar till en varld jag langtar efter att tillhora. Darfor engeras hela jag i denna sprakinlarning. Och darfor hade jag en tjock klump i halsen halva dan igar - bara for att var nya larare bojer verben pa ett annat satt an Ebisse. Vi bytte namligen till nivagrupperade klasser igar, vilket for Silvias och min del innebar ny larare och upprepning av forra veckans genomgangar, da vi legar en bra bit fore den andra gruppen. Det innebar ocksa att vi skiljdes fran var underbara larare och vara konstant skrattande klasskompisar Stefanu och Efren. Men jag tror det blir bra sa har. Tanken ar ju att vi som har lite lattare for att lara ska kunna ga fram lite snabbare, vilket jag tycker ar bra. Jag har namligen varit ganska stressad och frustrerad over att vi inte lart oss tillrackligt mycket den senaste veckan. Jag vill ju lara mig sa mycket som det bara gar. Jag maste ju komma over det dar gigantiska sprakberget, varfor ska just amarinjan vara ett av varldens svaraste sprak? Men jag forsoker ha talamod, slappa pa perfektionismen och suga at mig habashavannernas uppmuntran och komplimanger for mina framsteg. Jag kan ju trots allt valdigt mycket mer nu an for ett par veckors sen. Som Desta skulle ha sagt "brain alle".

Eftersom jag bara gar i skolan pa formiddagarna och har eftermiddagar och helger fria blir det en hel del ledig tid. Dock finns det mycket att fylla den tiden med: hanga med Eden, leka med barnen Thornell, spela piano pa seminariets jazzskola, bada pa ghion, traffa Samuel, Misganu, Tamrat och alla andra dovvanner, ga pa basarer, iecgudstjanster, chilla hemma, plugga, utforska nya omraden, skypa med kompisar i Sverige, titta pa film och trana amarinja med diverse trevliga etiopier.

Den gangna helgens lordag inleddes med en tur till iecs marknad tillsammans med tva hollandskor som spenderat natten pa "mitt" gasthem. Val dar traffade jag ett gang kanda manniskor, bland annat Gerry som dok upp och bjod mig pa saval fika som diverse udda atiraljer. Fardighandlad packade jag in mig i Thornells lilla bil och akte hem till dem for att spendera resten av dagen dar. Det blev julpyssel, kapphastrace, lussebullsbak, fika, boklasning, prat och mer fika. Sa valdigt fint att ha en familj att fa vara en del av emellanat. I sondags var jag och Graham pa den tidiga gudstjansten i iec. Nar den var slut begav jag mig bort till amest kilo for att sammanstrala med Samuel och ganget efter deras gudstjanst, eller det var planen. Det visade sig dock att de hade nat sarskilt firande sa jag fastnade i en aktion och ramlade sedan in pa lunch och fika omgiven av teckensprakstalande manniskor. Detta underbara sprak, anda en varld jag hor hemma i. Jag trivdes som fisken och led inte alls over att den planerade entottoutflykten inte blev av. Istallet ake jag direkt fran amest kilo till sheromeda for svenskt adventsfirande. Dagens avslutades pa hamburgerrestaurang tillsammans med Thornells.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Addis. Jag gillar egentligen inte att det ar sa stort och fullt av avgaser. Men det ar onekligen gott att ha sa manga vanner att umgas med. Imorgon ar det edendag och pa torsdag ska jag bort till Bingham for att traffa Elise. Sen kommer Desta hit till helgen och pa sondag landar Gabriella pa Bole. Sa fullt upp. Men anda chilla kvallar da morkret haller en hemma, en skon grej faktiskt. Och bra for pluggdisciplinen.

I mandags avslutade vi phase 1a, och eftersom vi alla klarade testet gick vi pa en gang vidare med phase 1b. Vilket innebar att vi nu officiellt aven agnar lektionstid at att prata. Det kanns bra. Efter helgens asellabesok kanner jag mig mer motiverad an nagonsin att lara mig amarinja. Det ar sa fantastiskt frustrerande att vilja saga en massa saker och sa gar det bara inte. "Ha talamod" sager min larare, en fras jag kanner igen fran grundskolan - jag har just aldrig haft mycket talamod nar det kommer till att lara mig saker. Jag vill kunna allt direkt.

 

Jag var alltsa i Asella i helgen. Ett besok som inneholl de flesta av kanslor. Jag menar, jag alskar ju att va dar; att fa krama mina barn och hanga med mina coachkollegor fran de senaste somrarna. Att fa vara en del av en familj, att fa engagera mig i coach allas projekt (pa en lagom engagerad niva..), att fa nyttja den amarinja jag har och kanna mig hemma. Det ar bara det att mitt i all den dar hemmakanslan sa finns en utanforskapskansla som ibland atminstone nastintill lyckas kvava den dar forsta betydligt mer angenama kanslan. Men jag kan bara inte sta dar och le och vara glad mitt i allt amarinjaprat - inte nar det enda jag vill ar att forsta vad de sager och fa vara en del av det de har. Atminstone inte nar jag vet att de skulle kunna prata engelska, om de bara orkat och velat. Dar ar en klammande sko - for de vill inte, eller orkar inte eller vad det nu ar som ligger bakom. For val att Desta va dar och tog hand om mig. Vi gick en lang skogspromenad och jag kande energin komma ater. Coach engelska funkar ocksa bra, vi at lunch i stan och han presenterade stolt sitt nya projekt for fattiga barn som han startat tillsammans med en australiensiska. Det var en bra helg. Om inte annat var det underbart att komma ut i friheten med frisk luft och oppna lanskap. Och sa sportscampbarnen, vad jag alskar dem.

 

Det var dock med en mindre bra kansla jag atervande till Addis. Pa stationen i Kality sprack det - varfor varfor ska de dar busskillarna alltid skrika och skyffla omkring en hit och dit. Lugnande musik i oronen och jag hade samlat ihop mig igen. Och det var fint att komma hem till mitt rum pa gasthemmet. Oppna dorren och se de valbekanta fotona pa vaggarna, den valbaddad sangen med min nyinkopa gabi pa. Skont att det blivit sa hemma. Jag vet inte om det va stress over min bristande amarinja, utanforkanslan bland vannerna i Asella eller vad - men jag har haft ett par mindre bra dagar med magproblem och trotthet. Dock ar jag pa banan igen nu. Botad med vila, film, choklad, tarar och prat med saval etiopiska som svenska vanner. Uppochner-kanslorna ar nat som tillhor etiopienlivet, nu hoppas jag pa mer uppat-kanslor. Ska aka over till Bingham och hanga med Elise, lite av ferenjivarlden som jag val ansalange passar battre in i an habshavarlden som jag kampar for att en dag vara en del av. Men jag ger mig inte, envishet ar en annan egenskap jag har med mig sedan grundskolealdern.

 

In i en ny fas, med nya tag. Amarinja ska ramla dit, och jag ska ta nya steg in i habashavarlden. Vanta bara.

1. Att kunna prata som en etiopier.

2. Att se ut som en etiopier.

 

 

 

 

 

 

I ovrigt var asellahelgen bra.

Igar fick jag hora "you are like habasha".

Jag "heee?" (sa dar som alla etiopier later jamt)

"I mean, you dont look like habasha. But you act like habasha".

Sa nojd.

Etiopier ar som bekant befriade fran allt vad jantelag innebar. For det mesta valdigt harligt. Och nagot av det basta ar att det smittar av sig. Som att jag vagar prata pa min typ ickebefintliga amarinja. Och att jag idag inte hade nagra problem med att spela piano och sjunga for full hals trots att ett helt gang etiopier samlades i dorroppningen. Det hade inte hant i Sverige. Jag har alltsa hittat ett piano att spela pa, och lart kanna killen med det fantastiskt namnet Zephania som rar over nyckeln till det. Nu ska jag ta helg, ska bara lyssna genom dagens lektioner en gang och sen lagga mig pa sangen. Helt slut i huvudet efter en veckas intensiva studier.

Jag kan skriva hela meningar! Det liksom bara kommer. Fantastisk kansla. Jag bara maste ringa asellavannerna och stoltsera med mina nyvunna kunskaper. Och prata med vakterna, och alla jag traffar. Kanns valdigt ovant for att vara mig, att vilja prata pa stapplande sprak. Men jag tanker att jag tar vara pa den installningen sa lange den behagar finnas kvar. Idag har jag antligen fatt prata teckensprak ocksa. Lite stapplande aven det, speciellt nar man moter folk med addisdialekt, men anda valdigt flytande. Traffade forvirrade Misganu som tycker skolan ar jattesvar och kanner sig helt vilse i stora stokiga addis, kul att fa va den som har koll. I vantan pa att Misganu skulle sluta i skolan tankte jag, som var sugen pa att traffa dova, att ett lampligt stalle for vantan var utanfor menelikskolan. Och javisst, dok inte Tamrat och nagra kompisar till honom upp dar. Sa gott.

Nu ska jag hem innan morkret lagger sig over Mekanissa. Imorgon ar forsta skolveckan over och i helgen ska jag ga pa basar och ata kamelkott.

En sida av att resa ensam ar att lara kanna sig sjalv. Man har sa mycket tid med sina tankar att det ar rent omojligt att inte vrida och vanda pa dem, tills man ar sa trott pa sig sjalv att man tvingas skuta dem ifran sig och helt ga upp i det som omger en. Forutom ens egna tankar far man aven lara kanna sina kanslor. Det blir liksom latt valdigt mycket fokus pa hur jag mar och kanner nar man inte har nan annan att fokusera pa. Men det kan nog va nyttigt, for en kort tid i alla fall, att veta hur man fungerar och att kunna hantera sina kanslor och tankar. Lata dem floda fram nar de behover komma ut, men aven kunna skjuta bort dem nar det inte ar lage. Att liksom blir kompis med dem. Jag har inte tidigare upplevt mig som sarskilt mycket kanslomanniska, eller jag har i alla fall alltid varit bra pa att styra mina kanslor och tankar. Inte grata nar andra ser pa, inte slappa fram nagon ilska. Tanka rationellt. Kanslor ar inte rationella - eller? Idag tror jag att det kan va rationellt att grata, att slappa ut det som vill ut.

Forsta arets sports camp stod jag och undrade vad som fick de andra svenskarna att snyfta ikapp. Ett ar senare var jag otrostlig. Jag vet inte riktigt vad som hande daremellan, men jag tror jag gillar det. Som en god van till mig sa vist sa, nar jag beklagade mig over all kanslor, sa blir livet rikare med mer kanslor. Sa ja, hellre manga an inga. Men en balans vore valkommet. Jag menar, nar man star pa flygplatsen och kanner tararna trycka pa bara for att en medpassagerare ar villig att hjalpa en annan med hennes barnvagn - da undrar man ju om det inte gatt lite val langt.

Att jag bara har gatt tre dagar i skolan, kanns sa mycket mer. Orden matas in i huvudet och meningar borjar ta form. Men sa sjukt svart det ar med alla verbformer, jag forstar meningarna nar Ebisse (var fantastiska larare) sager dem och jag kan se monstret i bojningarna men att sjalv kunna satta ihop orden kanns avlagset. Kanns skont att vi inte forvantas gora det an, vi ska ju inte borja prata forran om nagra veckor. An sa lange ar fullt fokus pa att lyssna och reagera med pekningar och rorelser. Pa lektionerna alltsa, utanfor dem pratar jag sa mycket jag kan med okanda manniskor, vakter, tradgardsmastare, barnflicka och mina etiopiska vanner saklart. Kanns lite orattvist att jag har ett anda hyfsat stort forsprang gentemot de flesta av mina klasskompisar, men det ar ju skont for mig. Dock blir jag lite illa till mods nar killen bredvid mig sitter och skakar av nervositet typ hela lektionerna. Annars ar det valdigt god stamning i klassrum ett. Skratten ekar och appladerna haglar, en genuin uppmuntrande atmosfar som kanns optimal for ett klassrum. Jag ser verkligen upp till var larare, en god yrkesmassig forebild och fin manniska. Jag har fatt fragan vad jag lart mig sa ni kan fa lite exempel: diverse djur, personliga pronomen, nagra grundlaggande verb, koksredskap, prepositioner, mobler, rorelseord, halsningsfraser och sa massa verbbojningar. Som den har mycket anvandbara meningen: "enshilatun bei terabeza ena kachene mehal asket", vilket betyder "lagg odlan mellan bordet och giraffen". Det vill saga om det ar till en kille man sager det, ar det till en tjej sager man "askemtchi" och det ar till flera manniskor sager man "askemtu", och sa vidare. En djungel det dar. Men det blir allt glesare mellan traden. Och jag tycker det ar kul.

 

Att va ensam i Etiopien an i Australien. For har har jag ju en hel massa vanner, ett hem och en vardag med rutiner och meningsfullhet. I skolan hanger jag med min fina klass, igar var jag hos familjen Thornell hela dagen och nu ska jag snart traffa Eden. Imorgon hoppas jag pa att sammanstrala med Samuel och Misganu som pluggar pa universitetet har och till helgen ska jag kanske traffa lite vanner fran Bingham och Gullale. Och kanner jag mig ensam anda sa ar det bara att ringa asellafolket eller ga in pa seminarieomradet har pa Mekanissa och prata med forsta basta etiopier, som Fitsum och Beruk som jag hangde med haromdan. Sa, na.. sarskilt ensam ar jag ju inte.

Idag borjade jag skolan. Mekane Yesus Joint-language school pa Mekanissa i Addis Abeba. Skolan tillampar en metod som gar ut pa att vi de forsta 50 timmarna bara ska lyssna och sen de ovriga 50 timmarna mestadels lyssna men aven borja prata lite. Jag vet just inte om jag tror helt pa den metoden, jag menar det ar ju omojligt att inte upprepa alla ord och anvanda de man kan. Men ja, vi far se hur det gar. Vi ar en fin liten klass pa fyra personer, tva italienare, en filippin och jag. Och sa har vi varldens snallaste larare, Ebisse. Att jag har ett visst forsprang i spraket och kulturen och allt det dar kanns ocksa bra. Men det kommer att bli en utmaning att lara sig alla de dar 800 orden som vi forvantas kunna nar kursen ar slut om sex veckor. Och vi forantas inte skriva ner nanting, jag ska alltsa lara mig 800 ord utan att skriva eller lasa dem, kanns typ omojligt. Kan handa att jag tummar lite pa den regeln.

Annars vimlar sprakskolan av trevliga elever och larare fran jordens alla horn. Bland annat traffade jag Frida och Andreas och lilla Isak som jag ska halsa pa imorgon. Innan dess ska jag dock lara in lite personliga pronomen, djur och halsningsfraser. Och ha ytterligare en lektion i klassrum 1.

Sa ar jag framme och har stallt in mina saker pa mitt nya rum. En ny del av staden ska nu lara kannas, internet och mat har jag hittat an sa lange, sa jag ska nog overleva. Nu ar planen att ta reda pa var jag ska befinna mig halv nio imorgon och sen komma i sang tidigt. Helt yr i huvudet av somnbrist efter att ha sovit ynka fyra timmar hemma hos Hanna-Karin och Workneh som kom och hamtade mig pa flygplatsen inatt. Flygresan gick bra. Van som man ar vid langa flygstrackor var de har inte mycket att jamra sig over, bra filmer och god mat bjods dessutom. Och sa slapp jag sakerhetskontroll i Istanbul och blev kord direkt till gaten av bussen, kandes som jag lyckats smita forbi kontrollen men ingen upptackte mig sa det va nog lugnt. Val framme pa Bole fick jag sta i en evighetslangsam visumko, och mottes av beskedet att de sen en vecka andrat reglerna sa jag bara kunde fa en manad. Sa det blir till att stifta bekantskap med den beryktade immigration.

På måndag sätter jag mig i skolbänken igen. För att lära mig amarinja, eller i alla fall en liten början. Varför jag ger mig in på detta vet jag just inte - eller jo.. det är klart att jag vet varför, jag vill ju kunna prata med mina kompisar - men det ska nog gå på nån vänster. Vi är visst sju i klassen, så det går just inte att gömma sig bakom nån heller. Så som jag gjorde under alla lektioner i engelska i grundskolan. Nu är det bara att ge sig ut där och göra bort sig, säga fel, bli skrattad åt, vilja dö och kanske kanske känna att man faktiskt kan föra en konversation på det där språket som jag bara önskar att jag kunde känna mig lika hemma på som dess teckenspråk. Men vem vet, kanske att till och med lilla språkrädda jag kan komma dit en dag. Imorgon bär det i alla fall av söderut igen. Längtar efter att kunna dra in den där dammiga soliga luften.