Maria

Jag trodde inte man kunde alska sa manga barn efter sa kort tid men de har barnen ar verkligen hur sota som helst. Och jag alskar dem av hela mitt hjarta. Varenda en av dem. Varje dag nar jag kommer dit mots jag av gladjestralande barn som helt okomplicerat bara alksar en av den enda anledningen att jag kommer dit och ar med dem, att jag bryr mig om dem. Deras karlek och gladje smittar av sig och jag kanner att jag fullkomligt fylls av lycka och kan inget annat an att slosa karlek pa dem. Som det stod i en sang vi sjong i kyrkan nar vi var sma "om du ger karlek, sa far du karlek, och det kommer att racka at alla" - sa sant, sa sant. Men hand i hand med lycka gar som sa ofta aven har sorg. Och det skar i hjartat nar barnen oppnar sig for en och berattar om hur svart de faktiskt har det utan nagon vuxen pa internatet som egentligen bryr sig om dem. Jag hade inte langt till tararna den gangen da de aldre killarna drog in mig i ett klassrum och skrev pa tavlan "we have many difficultes in this school" och sen kom en lang utlaggning om hur svart de har det, en kille skrev "I am not happy, that's very true" - det kommer jag aldrig glomma... Sa blandade kanslor... Manga ganger kanner man sig sa maktlos men sa paminns man om hur mycket man betyder for barnen och da far man kraft att betyda annu mer. Sa manga ganger man fatt hora hur mycket man betyder och sa manga kramar som har bedyrat det, sa manga brev man fatt redan nu som annu en gang bekraftat hur viktig man ar och sa manga boner de redan bett for en. Jag kan inget annat an alska dem och det ar oforstaeligt for mig hur andra i deras omgivning kan gora nat annat.
Fran det att jag kommer dit til morgonbonen klockan atta til att jag gar darifran i tid innan skymningen klockan sex varje vardag trivs jag. Jag far gladje, karlek och far betyda nat - alla manskliga emotionella behov i ett. Jag kan inte tanka mig nat battre stalle att jobba pa och har redan nu borjat smida planer pa att atervanda nasta host... Benedicte foljde med mig dit for nan vecka sen och hon foll pladask for mina bedarande barn, sa nu vill hon dit varje helg och det har jag verkligen ingenting emot. Da vi var i Addis forra veckan saknade jag dem hur mcyket som helst och sen jag kom tillbaka for en vecka sen har jag spenderat sa mycket tid som mojligt med dem. Nu till helgen ska de komma och halsa pa oss pa compoundet och som jag tecknade at dem sa gor det mig valdigt valdigt glad.
Idag var det en speciell dag for handikappade. For eleverna pa dovskolan innebar det "holiday" och nar jag kom dit atta i morse stod de pa prydliga led ikladda skoluniform och fula pappersskarmar. Gladeligen satte aven jag pa mig en ful skarm, tog en liten pojke i handen och sallade mig till ledet. Sa stolt jag var dar vi promenerade genom stan. Mina duktiga och skotsamma barn. I folkets hus samlades handikappade av olika slag och dar vantade en lang lang utlaggning pa oromiffa som jag inte forstatt nat av om inte mina underbara barn oversatt lite at mig (jag hann inte med den snabbtecknande tolken). Men jag hade ganska sa fullt upp med att halla reda pa de stokiga kilarna i forskolan som satt runtomkring mig. Den stora hojdpunkten pa programmet var latt dovskolans tva draman om hur det ar att vara dov. Pa eftermiddagen var alla lediga och jag agnade den sjalvklart till att leka med mina barn.
Jag kanske ar tjatig men for att budskapet verkligen ska ga fram sa maste jag saga - Jag alskar mina barn!

Det kanns sa overkligt nar man tittar pa bilder pa var uppochnervanda bil. Att vi hangde dar. Det gick sa fort och samtidigt sa langsamt. Och vi hade en san fantastisk tur i oturen. Nu ar vi har i Addis och emellant kanns det som ingenting har hant, vi umgas med de andra svenska ungdomarna och tanker inte pa hur illa det kunde ha gatt. Men sa ror man nacken lite snabbt eller bojer pa ryggen, kanner att musklerna ar ganska omma och tackar Gus for att det inte gick varre an det gjorde. Men vad var det da som hande... Jag tror att ni skulle fa olika versioner fran oss alla sex som var med, och har kommer min version:
Vi kor pa landsvagen mellan Nakamte och Addis. Har precis passerat Gedo och jag sitter och leker lite med Ellinor. Tanker overhuvudtaget inte pa vad som hander pa vagen och plotsligt kanner jag att nat fel. Bilen aker fram och tillbaka pa vagen och alla passagerare grips mer eller mindre av panik. Fran det att vi borja sladda till att vi star nastan still pa tvaren pa vanster sida av vagen gick det ganska fort. Men sen minns jag allt som i slowmotion. Hur bilen valter over pa hoger sida och sen, som efter viss overvagan, valter annu ett steg tills vi alla hanger uppochner och omtumlande fosoker fa ordning pa tankarna. Jag minns skriken fran de andra nar vi snurrade runt och minns att jag tankte "ska jag ocksa skrika?" men bestamde mig for att det just inte skulle hjalpa nat. Sa fort vi stod helt stilla var typ det anda jag kunde tanka att jag maste ut. Baltet spande hart over hofterna och jag fick snabbt av mig det. Sag fonstret och krop snabbt ut. Kom ut ett bra tag fore de andra och mottes av tusentals (det kandes nastan sa) manniskor som sprang for att hjalpa oss. Tankte att jag maste hjalpa de andra att komma ut men insag att jag inte skulle gora nan nytta i folkmassan runt bilen. Sa jag bad intensivt istallet. Och lattnaden var minst sagt stor da vi forstod att alla hade klarat sig hyfsat oskadda. Magnus, Benedicte och Ellinor akte till Gedo for att ringa efter hjalp och sen var det bara att vanta pa att Whasion skulle komma och hamta oss. Vi fick alla skjuts till Gedo dar vi satt pa ett kallt cafe och vantade i nagot som kandes som en evighet innan minibussen anlande och vi kunde hoppa in for fard till Addis. Kandes sa galet gott att komma fram till svenska missionen och kunna slappna av helt, vara omgiven av gamla bekanta och ha ett rum att ga och lagga sig i.
Gardagen agnades i huvudak till att ta hand om eftervarkningarna fran olyckan. Vi hade samtal om det som hant. Ringde till forsakringsbolag, handledare och foraldrar. Akte till svenska kliniken och blev kollade av norska lakaren Arne. Allt sag bra ut sa han men vi ska dit pa mandag igen for att kolla en sakerhetsgang. For egen del kan jag saga att det kanns battre och battre, nacken ommar inte lika mycket idag och nattens braiga somn satt gott. Forhoppningsvis kan vi atervanda till Nakamte snart, jag saknar ju mina barn...

Reflektion om fattigdom
"omanskliga manniskor"
Klassiskt amne - uttomt. Vad kan man skriva som inte alla I samma situation redan skrivit? Kanns som ett uttjatat omrade...
Overallt moter du fattigdom, i ett Etiopien som ar ett av varldens mest fattiga lander. Vad kan man saga...? det ar hemskt, det ar fruktansvart, det ar orattvist - det ar oforstaeligt for oss i vilken extrem fattigdom manniskorna har faktiskt lever. Men det ar verklighet i allra hogsta grad - sa overkligt verkligt.
Och vi lever i det. Och vi bryr oss inte - det ar den hemska sanningen. Pa nagat satt kan man kanske ursakta dem som aldrig varit pa plats, som aldrig fatt uppleva det pa riktigt - aldrig mott tiggare som ber om en krona for att overleva dagen, aldrig sett stympade gamlingar ligga pa gatan med bara nagra trasor att forsoka tacka den sargade kroppen med, aldrig hort galla skrik fran barn som fotts pa gatan och som antagligen aldrig kommer fa nat annat "hem" under sin troligtvis korta livslangd. Kanske kan man ursakta dem. Men for oss som mott, sett och hort fattigdomen finns inga ursakter. Sa enkelt ar det, sa tragiskt ar det - att vi inte gor mer. Att jag inte gor mer.
Det ar latt att saga att man ska gora sa mycket. Men vi manniskor ar inte sa bra som vi tror. Ofta skyller vi pa att just vi inte har sa mycket pengar "om jag hade varit rik da hade jag gjort sa mycket sa, men nu ar jag ju bara student..." Skitsnack. Visst ar studenter i Sverige inte rika, inte i jamforelse med manga andra i "var varld". Men i jamforelse med manga har ar vi rika. Vad en svensk utan utbildning kan tjana pa en dag tjanar en person med fyraarig utbildning pa en manad har. Obegripligt. Vi ar rika. Bidragsdelen av studiebidraget for en svensk student ar mer an en manadslon for en vuxen som ska forsorja en hel familj har. Visst maste man ta hansyn till att livet har ar billigare an i Sverige, for det ar det, men inte sa mycket billigare... Vi ar sa bortskamda, overosta med lyx - obegripligt. Att det kan va sa orattvist.
Och vi har hjarta att se allt detta utan att ingripa. Kanske ger vi nagra slantar till en tiggare ibland, eller stodjer nan organisation som vi tror ar bra. Det dampar samvetet - det kanns bra och ser bra ut gentemot omgivningen. Suck for oss rikingar. Vilka daliga manniskor vi ar. Omanskliga brukar man ju saga om de som inte bryr sig - vi ar omanskliga manniskor.


Reflektion om Missionarer
"att gora sig sjalv overflodig"
Som missionar ar din uppgift ofta, om inte alltid, att gora dig sjalv overflodig. Det ar en kanske inte alltfor angenam tanke da vi manniskor inte direkt tycker om att vara overflodiga. Vi stravar ofta efter att fylla ett syfte, att gora nytta, att betyda naganting - inte vara overflodiga och meningslosa. Med det har forsoker jag inte saga att missionarer ar meningslosa, det tror jag inte, manga missionarer betyder oerhort mycket for sin omgivning och fyller ett viktigt syfte.
Missionarer idag och for 50-60 ar sen ar tva helt skilda verkligheter. Da reste man ut pa livstid. Man levde valdans mycket mer avskilt fran "de dar hemma" och blev pa nat satt mer en del av landet. Idag aker man ofta ut pa en tre ar och genom dagens teknik ar "de dar hemma" inte lika langt borta, pa gott och ont. Jag tror missionarer forr ofta gav sig mer helhjartat at landet och de blev kanske mer accepterade och uppskattade av lokalbefolkningen. De hade kanske ocksa mer att komma med, mer som etiopierna inte kunde eller klarade av att genomfora sjalva.
Att vara missionar ar inte latt. Du lever i en valdigt utsatt vardag. Du sticker ut och det du gor blir ofta ifragasatt. Du ar annorlunda. Du ar rik. Din via farg avslojar dig, du kan aldrig komma ifran det. Det ar trottsamt att vara ferengi. Samtidigt ar det en stor mojlighet och utmaning att fa komma ut och hjalpa manniskor som verkligen behover din hjalp. Och ofta blir du valdigt uppskattad.

Den konstiga extra regnperioden verkar antligen ge med sig och idag gasser solen. Sa pass att jag faller upp paraplyet av den anleldningen. Paraplyet och oronpropparna ar nog de saker jag ar gladast for att jag har med mig... I och med att regnet minskat i omfattning slipper jag ocksa komma till skolan med bruna fotter... Forra veckan var det sapass att barnen inte ville slappa in mig i klassrummet innan jag gatt till tanterna i koket och fatt en kanna vatten att tvatta av mig med... Annars blir de mest overlyckliga nar man kommer och halsar pa dem, an flyter inte kommunikationen problemfritt men det gar battre och battre.
Dovskolan ar en sa galet bra arbetsplats. Jag trivs som fisken i vattnet och grisen i gyttjan. Idag har jag fatt haret flatat av en elev och fatt hora att jag ar "very short and very fat" av en annan elev. De ar sa grymt goa barnen. Nu nar Liselott varit borta har jag fatt hoppa in och ta over hennes lektioner - engelska, slojd och datorkunskap. Nu kommer hon dock tillbaka snart och da vet jag inte vad jag far for arbetsuppgifter, men med min fenomenala anpassningsformaga sa blir det sakert bra...

Vi har kommit in i livet i Nakamte valdigt bra nu. Forutom lopporna och minareterna sa sover jag ganska bra. Jag far inte langre daligt samvete och blir rastlos av att sitta en halv dag och lasa, numera ar det mest skont faktiskt. Klockan ar omstalld till etiopisk tid och visar just nu pa kvart over elva, visst blir jag fortfarande lite forvirrad av det men inte som i borjan...  Vi borjar lara oss att hantera all uppstandelse omkring oss och alla patrangande killar, vi har helt enkelt anpassat oss till livet har och vill inte aka hem "for allt i varlden", som Benne skulle ha sagt...

Vilken trevlig helg vi har haft! Benedicte och jag. Forst pa lordagen slappade vi bara hela formiddagen, och med tanke pa att det var en manad sen jag inte gick upp fore sju sa var det himmelskt skont... Sen var jag bara tvungen att lasa ut boken jag paborjat sa det blev inte som planerat (men nar har det egentligen blivit det har i tidlosa Etiopien..) att vi kom ivag till internet utan vi gick direkt till New Generation hotel och at lunch och invantadeEden och Marta som vi skulle spendera resten av dagen med. De kom i vanlig etiopisk ordning langt efter utsatt tid men vi satt bra sa det gjorde ingenting... Nar de val kom foljde vi med dem hem till deras lagenhet. De var som vanligt uberflummiga och vi forstod val typ halften av allt de skrattade at. Men kul var det och vi har ingen krasen humor sa vi skrattade glatt med. Nar de visat oss sitt hem, bjudit pa lask, tant rokelse och skrattat at alla deras yra plancher tagade vi ivag mot stora vagen och taxisarna. Vi akte ut mot en restaurang vid namn Kokeyti dar vi satt under ett parasoll i en vacker tradgard och lyssnade pa musik tills morkret lagt sig helt och taxisarna borjade ga mindre ofta. Taxi tillbaka till centrum och sen sag vagen mork ut... Annu mer mork an vanligt da elektricteten lyste med sin franvaro. Men inga problem som inte B & M kan losa.., eller Benne (jag ger henne aran..), vi sag oss helt enkelt om efter forsta lampliga bil och vita som vi ar sa stannade den saklart och plockade upp oss och korde oss anda fram till grinden...  

Sondagen borjade i motsats till lordagen tidigt, redan halv sju gav vi oss av vasterut till nan kyrka ute i bushen dar Magnus skulle predika. Helt plotsligt var vi nio pers som skulle fa plats i deras vanliga femsitsiga bil... hmmm.. ungdomliga som vi ar sa hoppade vi ju  in i bakluckan tillsammans med tva larare och sa for vi ivag i Magnus somvanligtlitevalsnabbafart. Som om vi inte redan var forsenade sa fick vi punka halvvags pa den stora vagen och stod still ett bra tag innan killarna lyckats visa sina manliga sidor och fatt bytt hjulet. Sa akte vi da vidare och kom till slut fram till kyrkan en och en halv timme forsenade, men som om ingenting varit fel sa blev vi forst visade in i ett rum dar vi blev bjudna pa frukost. Brod och aggrora. Halva gudstjansten hade redan avklarats da vi kom in och satte oss pa hedersbankarna langst fram. Innan Magnus fick borja predika blev vi alla svenskar (sex stycken) framkallade och forhorda pa vilka vi var och vad vi gjorde i landet. Totalt tog gudstjansten drygt tre och en halv timme. Efterat blev vi invisade i samma rum och bjudna pa lunch. Efter lunch blev det kaffe/te som jag dock lyckades smita undan under forevandningen att jag skulle ga ut och kolla till Ellinor (Hanna och Clara akte till Sverige igar sa vi hade stallt upp som barnvakter). Hemresan gick smartfritt, dock hittades inget internet sa det blev hemmaeftermiddag istallet for bloggande. Da det var Befikadus fodelsedag var vi bjudna pa party hemma hos honom klockan fem. Som de punktliga europeer vi ar var vi dar nastan pa utsatt tid, givetvis forst, med vara paket och ballonger. Efter hand droppade de andra gasterna in och det blev riktigt festlig stamning. Da Befikadu inte tycker om sotsaker sa var ljusen satta pa ett gigantostort brod, det delades och avnjots i sallskap av diverse olika frukter, popcorn, kollo mm (inklusive en konstig "japansk frukt" som man skulle bli rod om lapparna av..). Benne och jag hamnade vid samma anda av bordet som Befikadu och Job, alla fyra med samma onormala humor sa vi hade galet roligt, skrattade som bara den hela kvallen... Riktigt go fest! Efterfest pa Anna och Reginas rum med karleksfilm till Befikadus ara..

Det borjar bli langt mellan inlaggen nu... inte for att det inte hander nat utan tvartom sa man hinner typ inte skriva. Pa lordag aker jag tillbaka till Nakamte sa da lar det bli mer rapporterande igen...
Jag jobbar pa pa den lutherska skolan och trivs utomordentligt bra. Forra veckan var jag i och for sig ganska trott men det ar val inte sa konstigt nar man har sitt livs forsta mer eller mindre riktiga jobb. Jag kommer for var dag mer in i lararkolleget som ar sa fantastiskt bra. Alla ar sa grymt schyssta. Tyvarr vill de flesta av dem inte fortsatta att jobba dar utan pluggar pa kvallarna och har helt andra tankar om framtida karriar. De tycker jag ar smatt konstig som vill bli larare. Pa rasterna hanger jag i lararrummet eller i compoundets cafe eller dricker juice pa andra sidan gatan med Andualem eller nan annan trevlig etiopier. Mina arbetstider utokas hela tiden sa nu jobbar jag fran atta till halv fyra varje dag om det inte hander nat speciellt. Jag har varit inne i alla klasserna med olika larare och nu vet alla skolbarnen vem jag ar och ropar efter mig nar jag gar ut pa skolgarden. De sa fantastiskt sota! speciellt grade 1, mina sma favoriter. Jag forsoker lara mig nationalsangen och idag nar jag sjong med lite i borjan tittade jag lite snabbt ner pa de prydliga leden framfor mig och ser att de flesta av barnen bara star tysta och stirrar pa mig och skrattar... Jaja, det kan val aldrig va daligt att borja dagen med ett skratt...

Den gangna helgen lite kortfattad:
Pa fredagen "jammade" jag tillsammans med Andualem och alla hans ubermusikaliska kompisar, jag forsokte envist forklara att jag inte ar musikalisk men det hjalpte inte... Men de far val skylla sig sjalva nar jag tappar takten. Jag far i alla fall fri tillgang till kyrkans piano och det ar ju gott, trots att en tangent later helt forfarligt...
Lordagen tillbringade Benne, Cleis och jag som riktiga turister pa Hilton och solade och badade typ hela dan. Pa kvallen spelade vi uno till Bennes ara da hon lamnade oss tidigt i sondagsmorse. Som den overbraiga van jag ar sa var jag faktiskt uppe och vinkade hejda till henne klockan sex pa morgonen.
Sondagens gudstjanst var planerad till den internationella evangeliska kyrkan men jag och de tre ungdomarna fran Boras som jag fatt ansvar for att guida kom helt vilse och hamnade till slut pa en amarinjasprakig gudstjanst. Men som jag sa till mina ungdomar sa var det ju mer typiskt Etiopien... Eftermiddagen och kvallen tillbringades pa missian bakom en bra bok.

Igar efter skolan foljde jag med Andualem hem till hans familj och vi satt pa hans rum och softade till skon musik. En stund senare da vi atervant till lutherska compoundet uppstod situationen som rubriken talade om. Jag satt i min ensamhet inne i kyrkan och spelade lite piano i vantan pa att Andualem skulle bli klar och hanga med mig hem. Da helt plotsligt slockande ljuset totalt och jag sitter dar ensam och vet inte riktigt vad jag ska gora, sa jag fortsatte spela i morkret. Da kommer Andualem inrusande med en ficklampa och undrar om jag inte ar radd. Na sa jag och da gick han igen. Efter en stund kom han tillbaka och foljde med till Entotto dar vi fick en riktigt fin lovsangs- och bonekvall. Paminde lite om bibelskolan sa jag blev ju lite nostalgisk... Saknar er alla min kara vanner dar hemma! det blir inte riktigt samma sak nar man maste prata engelska hela tiden, jag har raknat ut att jag pratar typ dubbelt sa mycket engelska som svenska varje dag... och inte blir den battre for det utan snarare samre da mantar upp etiopiernas speciella uttal och uttryck...

Den lutherska kyrkans compound är inget dåligt ställe att hänga på, inte Entotto heller för den delen. Det är så gött att träffa vänner, alla svenskar som kommer hit blir automatiskt ens vänner oavsett ålder och intressen. Och allteftersom tiden går här på skolan blir lärarna och de andra på compoundet allt bättre vänner. Lätt att man ska komma hit och hälsa på varje gång man kommer till Addis! Som igår när jag hade avslutat mina klasser för dagen och det var dags för lunch. Alla andra lärare avlägsnade sig snabbt och kvar var bara Getasetegn och jag som antogs äta lunch tillsammans. Så hade det säkerligen också blivit om inte Chippo hade dykt upp utanför fönstret och vinkat ner mig till caféet. Så Getasetegn och jag gick ner dit och åt lunch. Efter lunchen var tanken att jag skulle öva lite flöjt med Andualem men han var lite försvunnen så det blev att Chippo och jag tog en juice på ett café tvärs över vägen i väntan på att Andualem skulle dyka upp. Det visade sig att han satt på samma café fast i ett annat rum så vi bestamde att vi skulle spela lite senare när han var klar. Jag fick vänta en liten stund på honom innan han kom springande, han springer typ alltid och verkar ha tusen saker igång hela tiden. Vi övade i vart fall ett tag och han vill absolut att jag ska spela på gudstjänsten i söndags men jag vet inte... Har ju lovat en annan lärare att komma till en annan kyrka så vi får se... Han är så galet grym på både gitarr och piano! så musikalisk att man nästan får mindervärdeskomplex... När vi övat ett tag kom Chippo in och spelade med oss och sen följde Andualem med mig hem till Entotto. Tanken var väl att han skulle få träffa Benedicte och hänga med oss ett tag men när vi kom hem var Benne inte där och ingen visste när hon skulle komma hem. Så jag var återigen utelåst utan mobil och fick underhålla Andualem alldeles själv. Fast helt ensam var jag inte utan jag fick en del hjälp av övriga svenskar på området. Särskilt Miriam blev han förtjust i och lyste upp varje gång hon kom in i rummet. Jag försökte vara lite etiopisk och visa mig från min gästfria sida och bjöd på allt vi hade, det vill säga te och kex. Och Andualem var så nöjd. Efter två timmar kom Benne hem och vi hängde ett tag till på Entotto innan vi gick ut och åt middag. Habasha-mat efter Andualems önskan. En riktig trevlig dag blev det, och en ny fantastisk vän rikare...
Idag har jag fikat med Senafekish och sen följde jag med Chippo, Lemlem, Fekadu och co till marknaden och handlade mat till lördagens jippo här i kyrkan. Hann precis tillbaka till de sista lektionerna, vilket var tur med tanke på att rektorn stod och såg sträng ut mot mig när jag kom tillbaka... han kommenterade att jag var lite sen häromdagen så nu får jag skärpa mig och komma i tid... Lektionerna går bra, idag riktigt bra till och med. Är ju lättare med de äldre klasserna där man kan få mer gensvar på sina frågor. Men det kompenserar de yngre barnen med sin blotta uppsyn så söta som de är. Så fort jag går över skolgården springer de fram till en och kramar om en så mycket så de andra lärarna ibland får komma och hjälpa mig att ta bort dem... Men söta det är de! Nu i eftermiddag ska Benne och jag åka till Hilton och ändra våra flygbiljetter till Zanzibar, vi ska åka i januari istället då vi ändå har jullov och dessutom kunde Miriam och David hänga på då och det förhöjer ju resan en hel del. Annars trivs jag bra här i Addis och längtar inte alls efter att åka tillbaka till Nakamte, men även den stan har sin tjusning och det ska bli kul att träffa Eden och Marta igen.
Det är så galet mycket enklare att få vänner här än i Sverige. Bara du går en sväng på stan eller sätter dig i en taxi så kommer folk fram och pratar med dig. Så väldans roligt! sociala etiopier är lätt landets största och bästa tillgång.

Jag har precis slutat for dagen och gatt fran min praktikplats pa Lutheran Church School. Log hela vagen och tackade Gud for att jag fatt ett sa bra stalle att vara pa. Inga utropstecken i valden kan understryka tillrackligt hur bra den ar. Jag ska ta idag dagen som exempel:

Jag hade bestamt med Shenafekish (min handledare, larare i engelska) att vi ska traffas klockan nio for att hinna forbereda lite innan forsta lektionen. Sa mycket forberett blev det dock inte... Jag var lite tidig (man vet aldrig hur lang tid det ska ta med taxina och idag hade jag flyt) och det var faktiskt tomt i lararrummet. Sa jag slog mig ner och gick igenom anteckningarna for dagens lektioner. Efter bara en liten stund kommer Getasetegn (varldens sotaste och trevligaste larare som skrattar verkligen hela tiden) in, han slar sig ner bredvid mig och vi har dagens spraklektion som idag var mest inriktad pa min amarinjainlarning. Sen tar jag upp lite knackebrod ur vaskan och bjuder honom och sen aven Shenafekish och Fekadu, en del i deras studier om svensk kultur, igar tittade vi pa bilder fran Sverige i en svensk geografibok som jag lanat i biblioteket (de har en massa svensk littertur som en av lararna visat mig). Efter hand droppar det in fler larare som alla halsar glatt pa alla och kanske lite extra pa mig...
Sen ar jag med pa en engelsk lektion som Senafekish har innan det ar dags for break och vi gar tillbaka till lararrummet. Hanger dar och pratar med lararna. Sa otroligt trevliga larare! stamningen ar alltid hog och folk skrattar jamt. Sa underbart harligt! Efter rasten har jag tva lektioner i grade ett och tre, idag gick det bra och jag lyckades fa flera elever till att prata. Det ar ju mitt ansvar att forbattra deras spoken english. Ibland ar det svart att lagga undervisningen pa ratt niva och fa mer an de tre basta att oppna munnen men ibland, som idag, gar det bra. Det ar bara att gora sitt basta. Och det hjalper faktiskt att lagga lite mer tid pa forberedelser. Otroligt kul att fa det fortroendet att halla egna lektioner och precis lagom att ha tva om dagen. Att ha Senafekish i samma rum ar ju ocksa en raddning och nodvandighet for kommunikationen till eleverna emellant, fram for allt i de lagre klasserna...
Efter annu en lektion med Senafekish (borjar ni lara er hennes namn? for mig har det tagit flera dagar..) var det dags for lunch. De tre forsta dagarna slutade jag vid lunch sa jag har inte haft nagon mat med mig men de senaste dagarna har jag blivit kvar aven efter lunch. Getasetegn och Senafekish delade med sig av sin mat aven idag och vi at tillsammans uppe i lararrummet. Sa trevligt, de ar sa underbara manniskor! Efter maten gick vi ner till cafeet pa omradet och drack te. Dar satt Chippo och pratade med Fekadu, jag hade inte sett Chippo sen i mandags fast jag spanat efter honom... Men nu pratade vi i alla fall en stund. Aven Andualem satt dar inne och sjong och nar vi druckit klart teet hangde jag med honom in i kyrkan for att musisera lite. Jag forsokte forklara att jag inte ar sa musikalisk men det gick inget vidare. Nu har han overalat mig att ta med min flojt dit pa mandag, han tyckte visst att vi skulle spela tillsammans pa nat jippo men jag vete katten... Kul att traffa lite gamla kandisar i alla fall.
Klockan tva hade jag bestamt med Getasetegn att vi skulle ses i lararrummet for att jag skulle folja med honom pa hans biologilektion i grade atta. Jag kom lite sent sa jag gick direkt till deras klassrum dar han redan satt igang med undervisningen. Sa mycket serios undervisning blev det dock inte da jag ju var dar och tog all uppmarksamhet. Getasetegn placerade mig mitt bland nagra elever som sjalvklart tappade all koncentration pa underviningen och pratade med mig istallet. I slutet av lektionen fick jag satta mig dar framme och beratta om skolan i Sverige och svara pa elevernas fragor. Fick beratta om Stockholm, potatis och sjunga nationalsangen. Galet rolig lektion, bade jag, eleverna och lararen skrattade konstant!
Till sist en engelsklektion med Senafekich och sen var det bara att saga hejda till lararna for den har veckan. Ses pa mandag. Kommer sakna denna fantastiska arbetsplats. Som om det inte rackte med allt bra sa har de ju supertrevliga rektorer som fortfarande inte gett upp hoppet om att jag ska stanna dar hela aret...
Pa vagen ut fran omradet halsade jag pa Compassions chef Shifferaw som jag hade en pratstund med haromdan. Han bjod in mig pa kaffe, te, injera eller vad jag nu kunde tankas vilja ha.. Grymt trevlig man. Sen gick jag in en svang till Hanna-Karin och pratade med henne en stund. Skont att ha henne dar sa man kan fa hjalp med vad man an kan tankas behova - tvatta bort svara flackar, inta en latt lunch, prata lite svenska, lana internet eller annat.
Detta var en vanlig jobbdag for mig. Jag trivs sa bra! Sa trevliga manniskor och sota elever, idag blev det dock lite kaos nar jag skulle ga ut ur ettans klassrum och alla sprang fram och hogg tag i mig... Senafekish fick radda mig... Jag ar en riktig kandis dar nu och alla eleverna ropar Maria efter mig och idag fick jag till och med skriva autografer...

Efter jobbet brukar jag ga en runda pa stan och utratta nagot arende eller bara utforska nya omraden. Jag ska lara mig hitta har innan vi aker till Nakamte... Forhoppningsvis ar Benne hemma nar jag kommer tilll Entotto annars ar jag utelast, vilket hant ett antal kvallar..., och utan mobilen som hon brukar ha... Men det brukar alltid finnas trevlgt folk att prata med sa annu har jag inte lidit nagan nod...