Maria

1. februari 2000: min första resa till Etiopien med familjen. Vi hann med Addis, Bako, Langano, Awash, Sodere, Lalibela och Bahir Dar på mindre än två veckor. Det va mycket att ta in och jag var nog inte så där totalt tagen som jag nu i efterhand kan inbilla mig.
   
   
2. årsskiftet 2002/2003: en andra resa i sällskap med familjen och Martin. Vi åkte ner till Wondo Genet och Awasa via Langano och Sodere, samt ut till Bako. Den här gången får jag ändå säga att jag hittade hem, längtan var född.
   
   
3. årsskiftet 2004/2005: tredje resan med familjen, denna gången inklusive Anna och Anna. Vi tog det lite lugnare och hängde mest i Addis och Langano. Jag var fast och övertygad om att här skulle jag en dag bo.
   
   
4. januari 2007: efter en tur till Tanzania och Kenya landade vi i Etiopien på vägen hem. Blev mest Addis och Langano.
   
   
5. januari/februari 2008: missionsresa med bibelskoleklassen, första gången i Etiopien utan familjen och jag var totalt såld på detta underbara land, drömmar och planer började smidas på en längre tid i landet. Nya platser besöktes: Soddo, Shashemenne, Qersa, Asella, Harrar, Diredawa och Nakamte.
   
   
6. 2008/2009: Benedicte och mitt första halvår som volontärer i Etiopien. Jag blev på allvar fast och har sen dess två hemländer mitt hjärta och hjärna slits mellan. Halvåret inkluderade jobb på tre olika skolor i Addis och Nakamte men till slut fastnade jag på dövskolan i Nakamte. Julen firades med familj och kusiner i Addis efter att vi avverkat "den historiska rutten" norrut - Debre Birhan, Lalibela, Mekele, Adwa, Axum, Gondar och Bahir Dar.
   
   
7. 2009/2010: en andra halvårig volontärperiod då Benne och jag jobbade tillsammans på dövskolan i Nakamte. Några turer till Addis då vi fick besök och ett julfirande i Aira, men annars höll vi oss i vår favoritstad.
   
   
8. årsskiftet 2010/2011: efter snökaos och ångest kom vi till ett högt efterlängtat Etiopien. Sara och jag åkte direkt till Hosaina innan julen firades i Addis med familjen. Nya områden i öst utforskades, Bale och Sofomar. Besök i  Langano och Nakamte gjorde våra fullspäckade veckor kompletta.
   
   
9. årsskiftet 2011/2012: Benedicte och jag kunde inte hålla oss utan åkte ner för att hälsa på våra döva vänner i Hosaina och Nakamte.
   
   
10. augusti 2012: missionsresa med ELM på vilken Benedicte och jag var reseledare och fick visa upp vårt kära Etiopien och delta i Asella Sports Camp. Kunde lägga Arba Minch till listan på besökta städer.
    
    
11. 2012/2013: kombinerad resa med familjen och Benedicte. Åkte ner med familjen för julfirande i Aira och en tur till Gambela vi Dembidolo och Metu, vi passade även på att besöka missionsstationerna i Bodji, Nedjo och Mendi. Då familjen åkte söderut sammanstrålade jag med Benne i Nakamte där vi hängde med våra döva vänner innan vi åkte till Hosaina och gjorde det samma där.
    
    
12. februari-mars 2013: åkte söderut i skolärenden och klarade av fem veckors praktik på Bingham Academy i Addis samt uppsatsskrivane i Addis och Nakamte. Hade påsklov tillsammans med Susanne i Asella och Addis, och besökte givetvis dövskolorna i Hosaina och Nakamte. Första gången jag spenderade flera
    veckor utan svenskt sällskap, känslan av utanförskap var stor och jag längtade faktiskt hem till Sverige.
    
    
13. juni-juli 2013: två veckor med Benne i Hosaina och Nakamte samt tre veckors missionsresa med ELM - en perfekt kombination. Asella gick denna gång rakt in i hjärtat.
    
    
14. årsskiftet 2013/2014 ?? Jag vill!!

”Ska du stanna länge idag?” - den frågan möter mig varje dag. Fyra av fem dagar i veckan får pojken till svar ”jag ska gå hem efter vilan och innan mellanmålet”, vilket alltid följs av en diskussion om när det egentligen är trots att schemat ser likadant ut varje dag. Men en dag i veckan kan jag svara ”jag ska stanna länge, ända tills du ska gå hem”. Då möts jag av jubel och kramar och ”då kan vi spela snigelspelet!”. Det är fint med barn. De är så självklart naturliga och förutsätter liksom att alla helhjärtat älskar dem, som när de backar in framför en och sätter sig i ens knä som om det var det mest självklara i världen. Tänk om man hade haft kvar det i äldre åldrar. Mycket kramar blir det, det är fint. Bästa stunden på dagen är typ när ett yrvaket litet barn kryper upp i knät och borrar in huvudet i bröstet på en. Där trivs jag. I allmänhet trivs jag väldigt bra på jobbet. Förutom att på arbetstid ha möjlighet att öva både bollkontroll och bilmärken så är det är fasta rutiner, trevlig personal och underbart fina barn. Barn som springer och kramar en när man ska gå på helg. Men det är klart att det inte alltid är kram och mys. Jag vet inte hur många timmar jag ägnat åt att övervaka kissning och snyta rinnande näsor. De underbara barnen är visserligen alltid lika underbara men inte alltid lika glada och mysiga utan kan få tvåårsutbrott och vägra somna hur mycket man än klappar dem på ryggen. Flera dagar har huvudet varit trött av allt ljud och halsen sliten efter allt tystande. Men så skönt att kunna lämna jobbet på jobbet och gå från ”fröken” till Maria då dörren slår igen bakom en. Som sagt så trivs jag, men ser ändå fram emot att i framtiden ha hand om aningen äldre barn och istället för blöjbyten ägna tid åt kognitiv utveckling.

Visst var det en hit redan förra året, men så mycket bättre i år. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde det så otroligt bra, kanske att man redan hade koll på hur det funkade och kände de etiopiska coacherna så man liksom inte behövde den där invänjningsperioden utan kunde gå direkt på att lära känna barnen. Och det satsade jag verkligen allt på första veckan, lärde mig alla namn och trivdes så ofantligt bra i gruppen. Hoppade raster och gick upp tidigare på mornarna för att utnyttja alla tillfällen som gavs åt att hänga med de sköna deltagarna. Och ju mer vi lärde känna varandra ju mer öppnades hjärtan och i slutet på veckan kände jag verkligen att jag älskade dem. Det var inte tomma ord utan mer känslor än jag kanske någonsin utvecklat på så kort tid. Sista dagen på campet var så ofattbart jobbig. Barnen grät, jag grät. Hjärtat brast lite smått och jag ville minst av allt ta farväl av mina nyvunna barn. Det var svårt att släppa. Dock försvann de ju inte för gott, som jag smått fruktat, utan dök upp lite här och var den kommande helgen och jag fick utlopp för all kärlek de manat fram i mig. Kramar, tenafikenyale och wudehallow.

 

 

 

 

 

 

 

Andra campveckans barn framkallade kanske inte samma översvallande känslor. Kanske för att första campets barn redan tog upp en så stor del av hjärtat och med dagliga besök även en del av den uppmärksamhet som kanske borde ha lagts på de aktuella campbarnen, samtidigt som det kändes viktigt att visa att vi fortfarande älskade de ”gamla” barnen. Kanske för att den andra gruppen inte var lika entusiastiska och uppmärksamhetspockande. Men visst väckte de känslor. Det var en ”svagare” grupp med stor andel HIV-smittade. När vi pratade om deras familjer visade det sig att det bara var ett fåtal som hade kvar sina föräldrar. Under torsdagen började tårarna trycka på, vad skulle barnen möta då de kom hem till sin by igen? Jag kunde inte släppa tanken. Det var speciellt den lilla killen i min grupp som så ofta bara kom och ställde sig bredvid mig och ville hålla mig i handen, utan att säga nåt och utan att egentligen vilja nåt mer än att få lite närhet och kärlek. Det kändes så tungt att skicka hem dem på fredagen. Efter ett ordentligt gråtanfall under lälgerbålet på torsdagskvällen hade jag bestämt att inte gråta på fredagen, det gick såklart inte.

 

 

 

Jag har sagt det förr, och kommer troligen säga det igen. Det är fantastiskt att känna så mycket, både fantastiskt fint och fantastiskt jobbigt. Men genom allt så värt. Jag vill lätt tillbaka nästa år.