Maria

Det gör ont i mig. Tårarna rinner. Hjärtat värker. Jag har inte varit hemma på mer än ett år, en evighetslång tid. Jag vet att det i nuläget (och kanske även i alla andra tider) är ett lyxproblem, och jag vågar knappt yppa min sorg för att den känns så förmäten. Men den finns där lika verklig ändå. Och gör sig dagligen påmind. Jag saknar mina barn, alla människor som är mina bröder och systrar. Att få känna mig hemma borta. Alla öppna dörrar, amarinjan, folkvimlet på Addis gator, morgondimman i Nakamte, teckenspråket, julfirande i Asella. Solen, dofterna, injeran. Öppenheten. Jag är inte hel utan Etiopien, det är en stort hål inom mig som bara längtar efter att få fyllas. Jag saknar. Varje dag.