Mitt addisgäng
Det var länge sedan jag kände sådan tillbakalängtan till Etiopien. De senaste veckorna har jag åkt upp och ner i känslorna - såklart fint att få träffa familj och vänner här och jag har verkligen uppskattat att vara tillbaka på jobbet, men jag längtar tillbaka så grymt mycket. Saknar mina vänner, solen, enkelheten, spontaniteten, värmen, storstaden, resandet, maten, lägenheten. Men framför allt saknar jag mitt gäng. Att ha några få men otroligt fina vänner att dela vardag och fest med. Att prata om allt mellan himmel och jord, och att gå på jazz och skogsäventyr tillsammans med. Jag kände sådan väldig samhörighet med de här människorna. Vi var alla utomlands men kände oss hemma, vi var jämt sugna på att hitta på saker och öppna för samtal om livets alla dimensioner. Denna gemenskap saknar jag nu stort. Varje dag. Inte för att jag inte uppskattar mina vänner här hemma i Sverige, men just det här att ha ett klart gäng som man självklart kan räkna med till alla slags upptåg, och som lika självklart räknar med mig. Det saknar jag. Ni ska få en liten glimt att detta älskade gäng.
De två svenska volontärerna Linda och Rebecka inkluderade mig självklart i deras gäng.
Julfika i deras lägenhet på Entotto, där jag också bodde ett par dagar.
Med Martha och Alex på min veranda. En dag med mat, promenad och kareoke.
Martha är min närmaste etiopiska vän som jag känt sen 2007 då vi jobbade ihop i Nakamte, vi har hängt ihop sen dess och faktiskt jobbat ihop även på Svenska skolan i Addis för några år sedan. Nu bor hon på Barbados så det var ett tag sen vi sågs, jag är grymt tacksam för att vi lyckades tajma den här etiopientiden. Alex är hennes mans kusin, en person med många tankar som jag pratat tro och liv med i många timmar.
Nyårsmiddag på lyxrestaurang. Luisas syster Hanna, Rebecka, Linda, Silvia, Eileen, Luisa och Chris - ett svensktyskt gäng.
Vidarefirande på Efoy i Bole.
Jag tog med mig Luisa och Chris till Asella för den etiopiska julen. Där hängde vi även med Birte som bor i Asella men åker till Addis emellanåt och då hängde in i vårt gäng.
Kommer ett enskilt blogginlägg om asellajulen.
Det här fantastiska gänget - Siliva, Alex, Seifu, Martha - drog ut på en 3-dagarsvandring i Bale-bergen. Vi fick otroligt fina dagar med mycket vandring, massa fikapauser, fantastiska vyer, skratt, trams, djupa samtal, pasta, kvällar runt elden, knäckebröd och engelska. Jag tror aldrig jag pratat så mycket engelska, och jag gillar det. Tokgillar att ha vänner från olika delar av världen.
Efter nyår flyttade de här två guldklimparna in i min lägenhet. Luisa och Chris från Tyskland träffade jag min första helg i Addis och de gick rakt in i mitt hjärta. Finare människor får man leta efter. Jag, som numera är van vid att bo själv och verkligen uppskattar det på många sätt, var något orolig inför att få sällskap i min högt uppskattade lägenhet, men det blev så otroligt bra. Vi tre delade verkligen allt den sista månaden och ska jag vara ärlig är det främst de två jag saknar nu. Man liksom vande sig vid att de alltid fanns där att prata med och att hitta på saker med. Så ödmjuka och omtänksamma människor. Vi fick dela många tårar och många skratt, kulturanalyser, chokladkakor, filmer, glass, promenader och hockey. Två nya självklara vänner för livet.
Menbi och Martha - två självklara vänner i många år.
Eyob har jag känt i ett tiotal år. Numera bor även han i Addis och kom med i vårt gäng. Här på en fendikakväll i Kazanches.
Att gå ut på kvällarna och äta god mat och lyssna på live-musik är en del jag verkligen uppskattar i addislivet. Och något jag saknar i Sverige. Så spontant och enkelt.
Shewit och Martha.
Min sista helg drig vi ihop gänget (Martha var tyvärr sjuk) och gick ut på hajk i Kera. Det blev några timmars vandrande i skogen med utsikt över Addis Abeba. När vi kom ner från bergen gick vi genom Shola market till lunch på Dashen i Kazanches. En väldigt väldigt väldigt bra sista lördag.
Avskedsfest hemma hos mig med alla mina närmaste vänner i Addis. En fantastiskt fin kväll.
Dessa människor saknar jag nu så det gör ont. Det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka. Och visst har jag googlat på resor i påsk men det känns för galet och orimligt, och jag har ansvar här hemma som gör att jag inte bara kan åka. Men att jag vill, det råder det inga tvivel om. Jag är grymt tacksam över alla gamla och nya vänner som nu befinner sig många hundratals mil bort, men det gör också ont.
Kommentarer
Trackback
