Maria

Varje gång jag flyttar tillbaka till Sverige från Etiopien slår det mig. Överflödet. De första dagarna mådde jag dåligt bara av att vara i min lägenhet, för den är så onödigt stor och jag har så onödigt många saker. Uppenbarligen klarar jag mig alldeles utmärkt på vad som får plats i en resväska (ja, jag  hade två med mig men en var full av mat och presenter så jag skulle klarat mig på en (om jag nu klarat mig utan allt knäckebröd och choklad, men det är en annan fråga..)), så varför ska jag då ha alla mina saker? Alla vet ju att det bara blir jobbigare att välja vad man ska ha på sig ju mer kläder man har, har man ett par skor så tar man helt enkelt dem. Och min erfarenhet är att man är minst lika nöjd med det. Det finns absolut mycket jag saknar i Etiopien - mörkt bröd, mjölk, yoghurt, smör, filmjölk, ost. Men känslan när jag första gången efter återkomst gick in i en affär. Hjälp, det bara sköljde över en. Så sjukt många alternativ. Bara man ska köpa en ost finns det ett femtiotal att välja mellan. Då föredrar jag nästan de små sukarna med ett begränsat litet utbud, och där man till och med får prata med en människa som plockar ihop det man vill köpa. Lite mänsklig kontakt och möjlighet att öva amarinja. Här i Sverige utvecklar vi istället system så man mer eller mindre helt kan undvika social interaktion. 

 

Enkelheten och begränsningarna är något av det jag saknar mest. Till exempel har jag länge behövt köpa en ny madrass till min säng (det var som att ligga direkt på trästommen) och tänkte ta tag i det när jag kommit tillbaka från Etiopien. Efter nån timmes googlande bland alla olika varianter kände jag mig bara mer förvirrad och osäker än innan jag började. Så jag lade ner sökandet och gav upp. Med alla valmöjligheter blir alla beslut så stora, det finns så mycket man kan väga in och ta i beaktande vilket gör att, åtminstone för en så velig person som jag, besluten känns oöverkomliga. Ett annat exempel var då jag skulle boka en resa till Umeå. Om det hade varit i Etiopien hade jag helt enkelt åkt till busshållsplatsen. Gått på första bästa buss till aktuell destination och suttit på den tills jag var framme. Betalat det busskillen ville ha och småpratat med mina medresenärer. Så enkelt. Nu blev det istället en massa sökande i otaliga tidtabeller och vägande av för- och nackdelar. 

 

Begränsningar kan så många gånger vara en välsignelse. Det är lätt att glömma när man (läs jag) snurrar runt i sin fullsmockade vardag, planerar in så mycket som möjligt samtidigt som man gärna håller flera dörrar öppna för ytterligare roliga happenings. Jag blir trött av allt som snurrar på, samtidigt som jag älskar det. Oavsett vilken vardag man föredrar (begränsad vs obegränsad) så tror jag att det är nyttigt att dra ner på alternativ ibland. Jag försöker göra det genom att inte ha internet på telefonen, genom att boka in saker i förväg och hålla mig till dem, genom att sätta upp regler för hur många uppbokade kvällar jag får ha i veckan och så vidare. I Etiopien är det enklare, där går strömmen helt enkelt; och så sitter man i stearinljus och läser en bok istället för att översköljas av information från olika medier.