favoritfamiljen

I Asella finns det en familj som jag älskar otroligt mycket. Jag lärde känna dem för ett par år sedan och från första steget innanför deras tröskel har jag känt mig som hemma. Jag har kommit och gått som jag velat och alltid känt mig så väldigt välkommen. Flera gånger har jag kommit dragandes med diverse vänner från Sverige, och de har på samma självklara sätt inkluderats i gemenskapen. När jag nu i vintras kom och knackade på deras nya hus hade det gått mer än två år sedan sist och mycket hade hänt i både deras och mitt liv. Seifu visade mig vägen till huset och jag möttes av jubelrop och överöstes av kramar. Eldana som jag inte sett sedan hon somnade i min famn på Desta och Bennes bröllop tre och ett halvt år tidigare, kastade sig om min hals - ett väldigt kärt återseende. Jabo sprang som vanligt runt och fipplade med massa saker. Eden kokade te. Mekdes envisades med att prata amarinja alldeles för snabbt och jag stakade mig på svaren på alla hennes tusen frågor. Efrem satt och myste i ett hörn. Och Girma berättade om sitt jobb i Addis. Allt var som vanligt. Jag kom såklart tillbaka nästa dag, och fick en ordentligt injeramåltid. "Du kommer väl tillbaka till jul?!". Jag sa ja. Och tog med mig två kompisar från Addis. Efrem tog oss på en lång promenad på juldagens morgon och lagom till att julfirandet drog igång tog vi oss duckande under tvättlinorna in till deras hus som dagen till ära var fullt av släkt och vänner. Vi visades till VIP-soffan bredvid Mekdes föräldrar och bjöds så småningom på en mäktig buffé. Chris och Luisa som aldrig blivit hembjuden till en etiopisk familj var överväldigade över gästfriheten och den goda maten - något som jag vid det här laget har lyxen att ta för givet. Vi åt oss mer än mätta och satt dästa och nöjda i vår nedsuttna soffa. Då drog nästa del av festen igång. Charader. Vi höll på att dö av skratt när morfar i huset gick upp och gestaltade "arogit" (gammal tant typ). Ett mer inkluderande och kärleksfullt klimat får man leta efter. När Chris och Luisa åkt hem gick jag tillbaka till Girmas. Då var festen över och strömmen hade gått. Vi satt i mörket runt ett ljus, en trött samling människor. Det var nästan den finaste stunden av alla. Eldana somnade i mitt knä. Mekdes satt och nickade en bit bort. Vi bara var, tillsammans. Och ingen tyckte det var det minsta konstigt att jag satt där bland familjemedlemmarna. När det blev läggdags virade Girma och morfar in sig i gabis och följde mig, jag var också iklädd en gabi, hem. Nästa dag hängde jag hos dem hela dagen igen; åt lunch hos grannen, gick promenad med flickorna och morfar, satt i soffan, skrev bokstäver med Jabo, lät Eldana sätta upp mitt hår, åt ännu mer mat, pratade politik med Girma. Jag är så ofantlig tacksam att jag får ramla in i den här familjen när som helst, och att de bara omfamnar mig som en del av familjen.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0