Maria

Natten innan avresa vred jag mig i ångest, totalt osugen på att åka. Samtidigt visste jag att det skulle bli bra. Den där disharmonin mellan känslor och förnuft är något jag försöker lära mig att hantera. Som väl var fick jag följe till Kastrup och lyckades sova en del på nervägen. Ett steg ut på Bole flygplats och all ångest va borta. Den etiopiska luften. Visserligen full av avgaser, men vad den kan framkalla i mig. Med ens var alla bekymmer som bortblåsta. Då jag tre dagar senare gick av bussen i Nakamte och helt oförberedd gick rakt in i armarna på två gamla elever försvann de sista smulorna av tvekan. Vad jag älskar den platsen. Ägnade fyra fantastiska dagar åt att glida runt på min gamla hemstads gator, råka på vänner och prata teckenspråk. Det där enkla livet. Utan ansträngning omgavs jag av idel välbekanta leenden och kärleksfulla ögon. Hängde en del på skolan där alla elever, som vanligt, sprang mig till mötes och bönade och bad mig om att undervisa dem. Där har jag en självklar plats som bara står och väntar på mig. Drack te hemma hos Adanesh och skrattade åt dråpliga gamla minnen. Åt lunch hos Fitsum och engagerades i alla hennes tusen idéer. Teckenspråk och skratt, fika och totalt kravlöst men extremt älskvärt häng. Nakamte är platsen som bit för bit tog sig in i mitt hjärta, och där ämnar den visst stanna. Om jag nånsin får för mig att tvivla på om Etiopien är hemma, så påminn mig om nakamtekänslan. Visst är Addis också hemma och proppfull av vänner, men jag tror inte någon plats någonsin kommer att vara som Nakamte.