Lyxen
Jag slås om och om igen av hur lyxigt det är att kunna åka flera tusen mil hemifrån och ändå få vara hemma. Ha stabila vänner som jag känt i ett tiotal år och som står här lika troget varje gång jag återvänder. Åt middag med Eyob igår och har hängt med Seifu idag. Jag har mängder med vänner här, men det är något speciellt med dem som jag känt så länge. Nästa vecka kommer Martha tillbaka från Barbados, det kommer bli ett minst sagt kärt återseende. Att hitta så bra som jag gör i Addis är också en lyx. Att alltid veta hur jag kan ta mig till ställen och hur jag kan komma hem på bästa sätt. Och att kunna språket. Inte för att jag på något sätt är en mästare på amarinja, men jag kan ta mig fram och jag förstår ändå en hel del. Det märks inte minst när människorna på vägen till Nakamte går över till oromiffa, och jag plötsligt inte alls kan hänga med i samtalen omkring mig. Visst är det stundtals jobbigt att vara kluven mellan Sverige-hemmet och Etiopien-hemmet, men mest av allt är det ändå lyxigt att få ha båda dessa världar som mina hem.
