Maria

Idag för tio år sen tog jag ett stort och på många sätt avgörande steg. Jag flyttade till Etiopien för första gången. Som volontär på sex månader. När jag ser tillbaka idag inser jag ju hur väldigt naiv jag var då, på gott och ont. Jag trodde allt och alla om gott. En inställning som jag nog ändå är glad över att jag hade, men som jag inte kan säga att jag i lika stor utsträckning har kvar idag. Nog är jag fortfarande naiv och godtrogen i de flesta fall, men livet, och i stor mån tiden i Etiopien, har gjort mig några steg mer synisk. Jag har väl helt enkelt blivit lite mer vuxen och tappat något av barnets godtrogenhet. Men tillbaka till den där dagen för tio år sen. Jag minns inte jättemycket av tankar och känslor, men jag var nog ganska taggad och förväntansfull. Jag visste inte mycket av vad jag skulle mötas av på plats i Nakamte, där Benedicte och jag skulle bo. Vi hade varit där några månader tidigare på besök men det var oklart vad jag skulle få för arbetsuppgifter och den oklarheten visade sig bli ganska jobbig för mig den första tiden, det minns jag. Jag minns vår första dag i Addis då vår skjuts inte kom och vi fick ta oss på egen hand från flygplatsen till Entotto, hur vi överlevde dagen på 10 birr och sprang runt i regnet på stan helt oförberedda på att det kunde regna i Addis och så mycket mer oklara över hur etiopienlivet fungerade än vad vi då insåg. När jag ser tillbaka nu ser jag ju hur den tjugoåriga Maria trodde att hon visste allt om Etiopien, idag vet jag att det inte riktigt var så men jag tror att den inställningen bar henne långt. Jag var aldrig rädd för att gå på upptäcksfärd ensam i Addis och jag pratade med okända på ett öppet sätt som gav mig mycket då. Jag såg allt genom ett förskönande skimmer som gjorde min volontärtid så mycket bättre. Det är säkert så att jag idag förskönar nakamtetiden, man har ju en tendens att göra det i efterhand. Men jag minns verkligen hur otroligt bra jag trivdes. När jag väl hittat min plats på dövskolan, fått fina vänner i Eden och Martha och kommit in i den långsamma nakamtelunken. Att jag vaknade varje dag och längtade till jobbet. Och att vardagen med alla mina högt älskade döva vänner kändes så sprängfylld av mening. Det minns jag, och det tror jag att jag minns rätt i. Visst fanns det mindre roliga dagar; dagar då man längtade efter vänner och svenskhet och dagar då verkligheten på dövskolan inte var så rosaskimrande utan mer skrämmande. Men där och då, och inte minst året efter då vi åkte ner för att jobba på dövskolan ytterligare sex månader, kände jag med hela mig att jag var på rätt plats. Och sen dess har jag undrat över när jag kommer att vara det igen. Dövskolan i Nakamte kommer alltid att äga en del av mitt hjärta och varje återbesök där får mig att längta tillbaka. Men jag tror att det skulle vara svårare idag. Med så mycket mer insikt i vad som försiggår bakom kulisserna och med betydligt mer misstänksamhet mot människor i maktpositioner. Med vana att kunna påverka och få min röst hörd, trots att jag är liten vit tjej. Ja, fast jag skulle veta så mycket mer - eller kanske just därför - är steget så mycket större idag. Jag vet precis vad jag skulle få och vad jag skulle få ge upp, och idag är jag inte beredd att gå. Men en dag hoppas jag att jag är det igen. Oavsett är jag otroligt tacksam för tiden i Nakamte med mina döva vänner; för allt den gav mig i kärlek till människor och i insikt i hur världen ser ut. Jag lärde mig obeskrivligt mycket och formades till en bättre människa.