Maria

För exakt ett år sedan blev jag sjukskriven. Idag känns det overkligt att jag mådde så dåligt, det är nästan så att jag har lite svårt att komma ihåg de känslor och tankar jag hade då. För de är så avlägsna idag. Men jag minns ju att jag satt där hos chefen och försökte övertyga honom om att han ångrade att han anställt mig, jag var så övertygad om att alla andra var lika missnöjda med mig som jag själv var. Det spelade ingen roll hur mycket mina kollegor försökte övertyga mig om att jag visst var en bra lärare, jag tyckte själv att jag var värdelös och hade jag bara kunnat komma på något annat jag skulle vilja arbeta med hade jag nog gett upp helt. Men någonstans inom mig tror jag att jag ändå visste att det är det här jag vill göra, och att jag faktiskt är helt okej bra på det. Jag var bara så väldigt trött. Det är bra att ha människor omkring en som kan påminna en om hur det var då, hur jag snurrade in mig själv i min upplevelse av otillräcklighet och hur rädd jag var för att inte orka. Jag är tacksam för det jag skrev ner av känslor och tankar. För man har liksom en benägenhet att förtränga det som varit jobbigt. På gott och ont. Det är inte så att jag vill gå omkring och tänka på min dåvarande ångest konstant men jag vill inte heller glömma bort den, den blev en viktig del av vad som har format mig till den jag är idag. Och det är en version av mig själv som jag är mer stolt över. En person som kan be om hjälp och också hjälpa när andra inte orkar. Ändå skulle jag vilja säga att jag är mer mig själv idag än jag var för ett år sedan. Inte för att jag är en person som aldrig bryter ihop eller känner sig misslyckad, men för att jag i grunden är en glad och tacksam människa. Det är mitt sanna jag. Med alla känslor men ändå med en positiv känsla i grunden, och det hoppas jag att alla kan se idag. På jobbet är jag nu den lärare och kollega som jag själv alltid trott att jag skulle vara, som är engagerad och positiv och orkar göra ett bra jobb. Det kommer säkerligen många fler svackor, naivare än att jag inser det är jag inte, men jag vet att jag kan komma ur den där ångesten. Och den vetskapen är guld värd att ha. Om en vecka fyller jag 30. Mina tre senaste födelsedagar har varit trötta och mer eller mindre tårfyllda. I år ska jag fira att jag orkar fira och att jag mår bättre än på flera år. Med glädje och tacksamhet.