Konfatacksamheten
Jag är tydligen en förebild för många. Lite läskigt och inte så lite bekräftande. Efter fyra veckor i den kanske mest kärleksfulla gemenskap jag varit en del av är det något tomt att sitta själv i ett flygplan. Visserligen på väg till ytterligare en högt älskad vän och redo för ett nytt äventyr, men ändå. De här veckorna har varit några av de absolut roligaste i mitt liv, vet inte om jag nånsin skrattat så mycket som den första veckan, men också några av de absolut mest krävande och jag har balanserat på en skör tråd för vad jag egentligen orkar. Stressen har jagat mig och ätit upp den sömn jag så väl hade behövt. Det var så pass att jag i mina mer rationella stunder funderade på om jag borde bryta och åka hem för att vila min trötta kropp. Samtidigt visste jag att det inte skulle ske, för jag ville av hela mig vara kvar - kvar bland älskande och stöttande ledarkollegor i den ledarchefsroll jag stormtrivts i sen första dagen och som jag tror Gud kallat mig till. Och trots att det var med tårar av ångest som jag lämnade Åhus i fredags så var det också med en förvissning om att den frukt lägret givit gjort all möda mer än värd. Att få höra konfirmanderna berätta vad lägret betytt för dem som människor, i gemenskap och i tro var något av det största jag upplevt. Nu sitter jag och är otroligt stolt och tacksam för vad vi har fått göra den senaste månaden. Att vi lyckades bygga ett ledargäng där det var lika naturligt att skämta och skratta som att dela sina tvivel och tårar. Att vi lyckades hålla ihop alla tusen praktiska trådar och ro iland ett sjukt ambitiöst läger utan större missöden än en tillfälligt borttappad nyckel. Att vi lyckades möta femton ungdomar mitt i deras tonårsliv och visa dem i allt vad Jesus har för dem. Tacksam så jag sprängs. Saknar dock redan den kärleksfulla stämning som genomsyrat allt vi gjort sen dag ett. Tack till alla underbara ledare, och ett särskilt stort tack till Malin som jag delat allt med under hela resans gång, ni har varit och är helt ovärderliga.
