Maria

Ofta när jag kommer till nya sammanhang intar jag ett ganska oattraktivt förhållningssätt "jag orkar inte lära känna folk här". Grunden till det förhållningssättet är tvådelat. 1. Jag har redan så väldigt många vänner att jag inte behöver fler, hinner ju ändå inte med de jag redan har. 2. De här relationerna kommer säkert ändå inte vara för alltid och då vill jag inte investera i dem för det är så jobbigt när det sedan tar slut. Ändå ett ganska så rationellt resonemang. Så hur brukar det då gå? Jo, inte långt senare kommer jag på mig själv engagerad i djupa samtal om livets alla dimensioner och inser att jag då verkligen tycker om de här nya människorna. Jag kan liksom bara inte låta bli. Och så har ytterligare personer ramlat in på min lista av nära vänner. Det är som att jag bara inte kan låta bli att lära känna och tycka om de som finns omkring mig. Några exempel på vänner som de senaste åren ramlat in i mitt liv, förhoppningsvis för att stanna:

Malin.

Två konfaläger och en ledarutbildning

- många långa djupa samtal om tron och livets toppar och dalar.

 

Och så till sist sommarens stora sociala behållning; världens bästa konfaledargäng. Så otroligt mycket kärlek, uppmuntran och glada upptåg, genom lust och nöd.