Maria

Newtons första lag handlar om tröghet; ”En kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter verkar på kroppen”. Jag känner igen mig i det. Jag har insett hur trög jag är när det gäller att bryta mönster och ändra på vanor. Det gäller allt i från att komma till skott att byta en trasig glödlampa (det funkar ju att gå i mörker genom hela lägenheten och tända lampan längst in..) till att ta de där pauserna på jobbet. Och då behöver man folk som tjatar på en, för man behöver höra uppmaningarna att bryta mönstren om och om igen tills de till sist ramlar på plats. Mina kollegor, min chef, mina vänner, min läkare och min psykolog har alla sagt att jag behöver pauser, att jag behöver sänka kraven på mig själv och vara nöjd även om allt inte är perfekt. Och det börjar landa. Men jag kan nog behöva lite mer tjat ändå, för helt befäst är det ju inte. Även om upptäckten är gjord så behövs färdighetsträning innan det kan bli en automatiserad kunskap. Det där tjatandet är kanske i sig inte så roligt, varken för dem eller mig, men jag tror att det är bra. Jag tror vi behöver tjat på flera områden i livet, för vi är just så där tröga som Newton beskrev och vi behöver krafter från alla möjliga håll för att ändra riktning.