Maria

Det har gått sju veckor sen jag kapitulerade. Efter många om och men och "bit ihop" gav jag upp att försöka klara det som jag såg som självklart att klara; jobbet. Det var ingen skräll för någon tror jag, alla i min närhet, inklusive jag själv, hade sakta men säkert sett det komma. Jag hade flaggat för det i flera månader och min omgivning hade försökt övertyga mig om att det jag höll på med inte var bra för mig. Men jag vägrade inse. Till slut sa min kropp ifrån med bestämdhet. Och då hade jag flera sidor med incidenter från jobbet som de flesta hade baxnat för; hot och våld och psykisk terrorbalans. Det var på Breanäs. Jag hade haft en förhållandevis bra vecka på jobbet och hade skrattat mer än på länge och tänkte nog lite att det var på väg att vända. Sen blev jag slagen av en elev och i efterdynigarna av den chocken (jag tror i alla fall att det fanns en koppling där) orkade min kropp inte med den konfaträff som fyllde helgen. Jag hade ont i huvudet, var yr, mådde illa, hade kramp i magen och var så trött att det inte fanns gränser för hur mycket jag skulle kunna sova. Så fort det fanns en chans att vila låg jag i min säng. Men jag ville ju ändå va med på allting, såklart. Jag höll min lektion och drog mitt strå till stacken. Till lördag kväll. Då jag låg i min säng och var rädd för att inte kunna klättra ner för stegen. Ledarna omringade mig och var oroligare än jag förstod. De tyckte inte jag skulle vara med på festkvällen, men det är klart jag var. Fast jag tog pauser och låg på stolarna i ledarrummet mellan varven. Jag är envis, ytterligare en styrka som även kan bli en svaghet, ibland för envis för mitt eget bästa. Det som till slut fick mig att inse vart jag var på väg och vad som kunde hända om jag inte själv tog ansvar för mitt bästa och förändrade riktning på mitt liv var två fantastiska vänner. Malin som satt och grät för att hon var så rädd för vad som kunde hända med mig och Emilia som med egen erfarenhet förklarade med pondus vad det fanns för alternativ och vem som hade att välja väg. Jag tror jag inbillade mig lite att det var för deras skull jag gjorde det, det var för svårt att göra det för mig själv, men när jag la mig på kvällen var sista tankern i huvudet "Åh, nej, varför lovade jag Emilia att prata med chefen". Så fantastiskt irrationellt. På söndagen hade jag redan gett upp, jag sov tretton timmar den natten. En gång när jag vaknade stod det frukost vid min säng, nästa gång var den tomma tallriken borta och istället stod det ett glas vatten. När jag till slut tog mig upp ur sängen var det dags för lunch. Jag uppbådade kraft till de sista orden till konfirmanderna. Sen åkte jag hem och gick in i en minst sagt tuff vecka. Sov inte mycket den natten. På måndag morgon ringde jag och sjukanmälde mig, ett gigantiskt steg i min värld. Man är inte sjuk om man kan stå upp, typ så har jag vuxit upp. Och jag kunde ju stå upp, men jag var seriöst rädd för att en dag inte orka ens det. Jag hade ett möte med chefen som sa åt mig att stanna hemma resten av veckan. Så jag gick hem igen och la mig i sängen och sov. De första dagarna såg ut lite så. Två timmars aktivitet och sen sovpaus, på repeat. Extremt mycket tankar på vad som skulle hända, på vem jag var i allt det. Men jag var inte ensam. Malin tog hand om mig som om jag var ett litet barn de första dagarna, hon kom med mat och satt bredvid mig när jag sov för att jag skulle slippa vara ensam. Hon ringde och smsade och följde varje steg jag tog. I sällskap med en mängd andra människor. Jag tror inte jag behövde laga mat på hela veckan. Så fint att se hur vänner ställde upp, även de jag minst anade stod där när jag behövde det. Det var stort. Och gjorde att fallet inte kändes lika tungt. Då jag var besviken på mig själv stod de där och var stolta över mig. En beteendevetare och en läkare senare var jag sjukskriven på riktigt. Nu en och en halv månad senare och efter ytterligare möten på företagshäsovården och vårdcentralen, med facket och chefen har jag nu landat i en halvtidssjukskrivning maj ut. Det känns mest skönt. Åtminstone när jag inte tänker på fortsättningen. Nästan varje dag inbillar jag mig på morgonen att jag nog ändå skulle orka hela dagen. Men vid lunch är jag trött igen och ofta somnar jag i soffan när jag kommer hem. Så riktigt återställd är jag inte, och alla uppmanar mig att ta det sakta. Inte riktigt min stil men jag försöker lära mig. Fantastiskt stöttande kollegor har jag, de har verkligen bara uppmuntrat mig att ta det lugnt, att inte oroa mig och inte komma tillbaka för snart. Det stödet är extremt vitkigt. Hade jag fått höra den minsta suck över att jag inte gör samma jobb som dem hade jag brutit ihop. Men nu har jag inte gråtit på jobbet på två hela veckor, kan vara rekord för den här terminen. Jag är så tacksam för kollegor som står bakom mig, som tar uppgifter för mig när jag inte orkar och kämpar för mig när jag inte vet vad jag ska säga eller klarar av att stå upp för mig själv. Jag är fortfarande orolig för vad som ska hända; hur det ska bli när min sjukskrivning är över, om jag någonsin kommer att klara av att jobba heltid, om jag ska hitta den där balansen jag behöver. Men jag har goda föutsättningar. En läkare som förstår, en remiss till terapi, stabila kollegor och inte minst vänner som står där med öppna armar när det behövs och klara direktiv när det behövs. Av allt jag är - ett ofantligt stort TACK till alla er. Och ett extra tack till Malin och Emilia, ni är ovärderliga.