etiopienvännerna

Det är många som frågat mig hur många vänner jag har i Etiopien. Öhhh, typ två hundra brukar jag svara. Oklart. Jag skulle ändå vilja räkna med alla mina gamla elever på dövskolan i Nakamte, och det blir väl en drygt hundra. Och sen några till som tillkommit under alla de återbesök jag gjort där de senaste åren. Och så några döva lärare på det och någon enstaka hörande från nakamtetiden. Sen har vi ju lutherska kyrkan i Addis och Asella, svårberäknat men kanske fyrtio pers som kan kallas för vänner. Ett gäng ferengis från språkskoleveckorna och lite folk som hör till tiden där, inte minst EFS-missionärerna som jag lärde känna då. Och så det senaste tillskottet; alla människor som jag lärde känna under mitt år på Swedish community school, minst hundra pers i olika sammanhang med skolan som bas - kollegor, föräldrar, personal, kollegors kompisar och så vidare. På det kan ni slänga på några vänner till familjen, ett gäng från Bingham och annat löst folk. Jag tror bestämt vi hamnar på tre hundra pers. Med den vetskapen borde väl alla förstå att det krävs årliga besök för att hålla liv i alla relationer, eller snarare för att stilla saknaden av dem. De är människor som varit del av de lyckligaste stunderna i mitt liv, men som också delat mängder av tårar och kamper. Och de betyder obeskrivligt mycket för mig. I påskas var jag nere en kort sväng, och hann träffa vänner i såväl Addis som Asella. Ett litet axplock:
 
Hela och Menbi från SCS
Mer skolpersonal
Efraim och Kalkidan i Asella
Mina gamla dövelever Samuel och Natoli
Språkklasskompisarna Efren, Silvia och Stefano
Thornellfamiljen
Skolfolk med mera i Helenas hus
FInaste kollegorna någonsin
 
Dessa människor är det helt klart bästa med Etiopien, och den största anledningen att jag mer eller mindre intensivt pendlar dit. Och de perioder då jag är stationerad i Sverige (typ nu) saknar jag dem konstant. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0