Maria -

larrannostalgi

I helgen har jag hängt med lite folk som jag lärde känna då vi för tre år sen (tjena vad tiden går fort) bodde på samma korridor. Då jag flyttade in tänkte jag socialt nog att jag inte behövde lära känna folket på korridoren. Jag skulle bara bo där, ha Cecilia att hänga med och i övrigt var jag ganska nöjd med den sociala sfär jag redan hade och levde i villfarelsen att jag inte hade plats för fler vänner i mitt liv. Som många av er redan vet funderade jag efter några månader på att flytta tillbaka till föräldrahemmet då det där korriorslivet inte var så mycket i att hänga i julgranen. För er som inte inser det själva (typ sådana som jag) är det inte superexalterande att bo ihop med folk som du fått för dig att du inte vill lära känna. Det blir dessutom lätt så att den tanken projiseras på korriodorarna och får som resultat att du inbillar dig att de inte heller vill umgås med dig. Som väl var nöjde sig inte mina gökboetvänner med att låta mig snabbt passera in och ut i köket utan de pratade med mig, som om de faktiskt ville lära känna mig. Och för att ni nu inte ska få en helt snedvriden bild av mig så pratade ju även jag med dem. Jag till och med började tycka om dem och se dem som mina vänner efter ett litet tag. Så där överdrivet svårflirtad är jag ju som bekant inte. Jag gillar ju ändå människor. Men det var ändå som att det tog emot lite, jag har ju, som även det bekant, lite svårt för att släppa idéer jag fått för mig. När jag sen väl började hänga med dem och relationerna började fördjupas ramlade de snabbt in i facket med vänner jag inte tänker släppa. Inte utan betänkligheter då det facket redan var nästintill överfullt, jag är ju sådan att jag inte släpper taget om folk som en gång kommit in i mitt hjärta. Och länge tänkte jag ändå att så fort jag lämnat Larran skulle dessa folk försvinna ur mitt liv. Ändå sitter jag här nu och inser hur mycket jag saknar det där larranlivet och människorna som under tre terminer fyllde min vardag med så mycket glädje och kärlek. Larranvardagen var ändå den senaste vardagen jag hade i Sverige och när jag nu famlar rundor efter sammanhang att vara en del av dyker den vardagen med jämna mellanrum upp i mitt huvud. Inte för att den är ett möjligt alternativ. Den tiden är över. Jag är inte längre student, levde redan då på övertid, och de flesta av de vänner jag delade vardagen med då har flyttat på andra håll och gått vidare i livet. Men jag är grymt tacksam för åren där. Den mest studentiga och periodvis bekymmersfria vardagen jag någonsin haft. Med allt från sittningar och korridorsrumshäng till utfärder och fotbollstippning. När jag tänker på det blir jag helt varm i hjärtat. Men det bästa, såklart. Människorna. Dem som jag till slut släppte in i mitt liv och som alltid kommer att ha självklara platser i mitt hjärta. Så tacksam att ni finns och jag hoppas verkligen att vi aldrig släpper taget om varandra.

Första året på Larran 2013/2014