Maria

Jag tror inte det finns något bättre. Att lämna vardagen med alla måsten och flöden med input från alla håll och åka ut i skogen och bara leva här och nu några dagar. Jag älskar det. För åtta år sedan åkte jag för första gången genom östgötaskogarna till Gultebo. Det blev kärlek vid första ögonkastet och sen dess har jag självklart varit med varje år. Med tiden allt mer engagerat och hemmastatt. Som alltid är det människorna som gör det. På Gultebo har jag fått vänner som jag idag räknar som några av mina absolut närmaste. Där finns en gemenskap som är så genomsyrad av kärlek, engagemang och prestigelöshet. Där vågar jag vara mig själv helt och hållet - jag vågar säga vad jag tycker och tänker, jag vågar ta över undervisningen, jag vågar ställa krav och be om hjälp, jag vågar skämta och tro på att folk kommer tycka att det är kul, jag vågar till och med ställa mig på scenen och leda sång i mick. Kors i taket, verkligen inte självklara våganden. Men det är fantastiskt med en plats där jag fullt ut kan vara mig själv och lita på att jag är omtyckt just så. Lägerlivet är så enkelt. Med sin intensivitet kräver den allt fokus och jag ser det som en lättnad att för några dagar släppa taget om alla tankar på livet som jämt snurrar runt i mitt huvud. De människor som är i min omedelbara omgivning får hela mig, alla tankar och känslor. Och det är så skönt. En del av gultebovardagen som jag verkligen uppskattar är hur man blandas med människor i alla åldrar, att det inte spelar nån roll att det skiljer tolv år upp till Raffe och tolv år ner till Linus utan att vi bara får ha kul tillsammans. Att det inte spelar nån roll att jag egentligen inte vet särskilt mycket om Elins vardag, vi får sitta ihop de där dagarna och bara dela våra hjärtan helt okomplicerat. Jag har i en vecka fått vara tio år yngre, fått skratta och kramas och inte tänka ett dugg på den jobbvardag som står för dörren. Och för det är jag oerhört tacksam. Att jag sen snittat fyra timmar per natt och igår knappt orkade ur sängen, det var det värt. Sitter hemma i min soffa i Lund och är så där härligt lägerbakis, med huvudet trött av sömnbrist, med lägersångerna på repeat och hjärtat fyllt med kärlek. Med en saknad och en tacksamhet, och en längtan till nästa år.