Maria

I våras bestämde jag mig för att det var dags att packa väskorna och åka tillbaka till Sverige, tiden i Etiopien var slut för den här gången. Jag var dock tydlig med att använda orden ”going back to Sweden” och inte ”going home to Sweden”. Lite löjligt kanske, men hallå Etiopien är ju faktiskt också mitt hem och särskilt då när jag bott där tio månader och verkligen haft det som hem med allt vad det innebär. Så jag betonade att Etiopien också var mitt hem, minst lika mycket som Sverige och hur jobbigt det skulle bli att åka tillbaka och känna sig som en främling i sitt eget land. Samtidigt längtade jag tillbaka till Sverige, stundvis till och med väldigt mycket. Men ja, det är ju alltid med tårar i ögonen jag tar farväl av älskade vänner och hela den etiopiska världen. Jag packade mina två röda väskor och tog i med all kraft för att få ihop dem med ett års liv itryckt (eller ja, hälften av mitt bohag lämnade jag väl kvar utportionerat i Asella, Gullale och CMC, men i vilket fall var det mycket som skulle med till Sverige). Jag satte mig på flyget med den välbekanta ångestkänslan i hjärtat, lyckades dock få liggplats båda sträckorna och umgänge med hectorfamiljen i Kairo så jag led ingen större nöd. Mamma och Pappa kom till och med och hämtade mig på Kastrup, under förevändningen att jag ju inte kunde dra mina väskor själv handikappad som jag var med två svullna fingrar i ett paket. Vi åkte raka vägen till sjukhuset och jag var återförundrad av hur organiserat Sverige är, och hur maktlös man är i ett så opersonligt system. Men dit jag skulle komma med det här inlägget var hur HEMMA jag kände mig i Sverige. Det är klart att jag ”went home to Sweden”, ingen diskussion. Hur hemma jag nånsin känner mig i Etiopien, och det är duktigt stora hemmakänslor, så är Sverige mitt hem och här är jag hemma på så många plan. Jag väcker ingen uppmärksamhet på gatan och jag förstår obehindrat vad folk i allmänhet säger och menar. Som jag sagt tidigare så gick jag på moln hela sommaren och bara kände mig hemma och var nöjd med mitt fantastiska fosterland. Visst är svenskar trevliga människor, och vår natur är så ren och vacker, och allt är så organiserat och strukturerat, och folk vill faktiskt prata med en. Solen sken och folk var lediga och ville träffa mig. Vad mer kan man önska? Mina farhågor om att återigen känna mig borta hemma kändes långt borta. Behöver jag säga att kraschen kom. Men inte förrän i september då alla, inklusive jag själv, skulle in i den ”välbekanta” vardagen. En vardag som för mig på många sätt var ny även om jag var tillbaka i Lund. Det var jobbigt. Jobbigt att återigen inse att det inte är att ”bara” gå tillbaka till det gamla, för det finns inte kvar. Sverige står inte på paus bara för att just jag råkar befinna mig utomlands. Och inte jag själv heller, jag har ju också förändrats av ett år iväg. Flera av dem jag brukat hänga med hade flyttat från Lund och de andra hade ju levt ett år utan mig i vardagen och jag kände mig så otroligt bortglömd. Jobbet trivdes jag i vilket fall väldigt bra på, och där hade jag en funktion. Men det är inte lätt att vara ny på jobbet heller, och det är inte alltid eleverna är så där underbart söta direkt. De kan vara direkt jättejobbiga faktiskt och jag har fått kämpa mig igenom många lektioner. Suttit i personalrummet och gråtit och fått förklara röda ögon med allergi för nyfikna elever. Fina kollegor har jag i alla fall och de har stöttat mig så mycket. Det är jag grymt tacksam för. Och nu tycker jag nog att det faller på plats steg för steg. Det är ju mitt yrke, jag känner så att jag är på rätt plats. Att det blev mörkt och kallt gjorde väl sitt till också. Efter två år utan höst hade jag förträngt hur jobbigt jag brukar tycka att det är när världen omkring en dör bort och solen går i ide. En krasch kom alltså, och lämpligt nog en helg då jag var omgiven av pålitliga inlyssnande vänner som kunde både trösta och utmana mig att ta tag i både mig själv och mitt liv, fram för allt är det väl bilden av mig själv och kraven på mig som jag, för tusende gången, måste bearbeta. Ett livsprojekt. Något som var skönt mitt i allt jobbigt var vissheten om att det skulle bli bra. Jag har ju trots allt gjort dessa vardagsbyten ett par gånger nu och vet både att det är jobbigt och att det blir bra. Och så vet jag ju, innerst inne, att jag är omgiven av människor som älskar mig bara för att jag är jag – och det är väl ungefär så mycket man behöver för att leva. Och för att känna sig hemma.