därför etiopien

I helgen var jag tillbaka i Asella. Äntligen. Addislivet rullar på i sådan fart att helgerna snabbt fylls på och dagarna blir nästan lika uppbokad som i Sverige. Med undantag för att alla kvällar är lediga. I vilket fall så hängde jag med Benne och Desta när de åkte till Asella i fredags, trots att en helg utanför Addis innebar att jag missade en utekväll med kollegorna, en stor basar på gamla flygplatsen och great ethiopian run. Helt rätt val. Jag bara älskar känslan av att gå in på kyrkans område - en härligt klar och ren himmel över ett fritt stort område som man kan gå runt på utan att främmande människor skriker mindre roliga saker efter en. Kändes som jag kunde andas ut. Och att slippa prata skola eller tänka på lektioner på flera dagar var en lättnad bara det. Jag sov mycket. Åt ute i solen och läste en bok. I äkta chill etiopienanda. Men framför allt umgicks jag med en hel massa underbara sportcampsvänner. Lördagen var en enda lång hälsapådag. Jag gick med oklar destination genom grinden på morgonen och hamnade under Tamrs ledning på såväl barnkörövning som injeralunch i prästhuset. Efter lite chill i solen kom Yohannes och drog med mig upp till vägen längs vilken man alltid stöter på en rad bekanta. Första anhalt blev Ashenafis hem. Familjen hälsade mig med jubelrop och fixade raskt ihop lite fika (läsk och kex åt mig och kaffe åt övriga). Trots att vi inte kan säga många ord till varandra, mina amarinja- och oromiffaförråd är snabbt tömda, log och skrattade vi åt varandra och Tom och Jerry på TVn. Jag fick en kudde under rumpan och en bakom ryggen och kände mig både obekväm och hedrad på samma gång. Att jag kommer tillbaka till jul är i alla fall lovat, och mamman la för säkerhets skull till påsk när vi sågs dagen efter. Vidare fick jag med mig Ashenafi till Bruks mamma, behövs liksom en tolk där om det inte bara ska bli att sitta och le mot varandra. Förvisso en helt okej sysselsättning. Den klassiska äggröran serverades till ännu en mirinda. När det kändes som att det var okej att lämna tackade vi för oss och jag lovade ännu en gång att komma tillbaka nästa gång jag befann mig i närheten. Något mer otippat blev nästa destination; Abrahams hem. Han var också lite mindre bekväm med mitt sällskap, men som tur är hade jag fortfarande Ashenafi i mitt sällskap och jag överlämnade det mesta av den bjudna shiron till honom (jag hade innan vi gick in i huset gjort klart att jag inte kunde få ner nåt mer i matväg). Efter hand och med hjälp av Robels trygga sällskap kom samtalet ändå igång på knagglig engelska från deras sida och lika knagglig amarinja från min sida. Skönt när man kan dela knaggligheten och konversationen på inget sätt förväntas flyta felfritt. Så fint att sitta där i deras finrum och strö kollo nästan lika mycket på marken som i munnen, för det gör inget "doro alle". Efter mycket sittande och mycket ätande blev en promenad i kvällssolen pricken över iet. Vackra etiopiska landsbygden, Addis kan slänga sig i väggen i jämförelse. Lite dans i skogen blev det också, vad annat i Ashenafis sällskap? En snabbvisit i en apostolisk kyrka för att hälsa på keyboardspelande Aschalleu fick runda av dagens utflykt. I Ashenafis och Sraudinks trygga sällskap och stjärnornas klara sken tog jag mig hem till gästhemmet med ett stort leende på läpparna. Vilken dag! och den var inte slut än. Väl hemma vankades det te och filmkväll med coachgänget. En lagom seriös film och på det fantastiskt oseriös dans. Jag vet, sjukt otippat. Vet inte riktigt hur det kom sig men jag tror att det började med att Kaleb drog upp mig i en boxningsmatch. Och nånstans där släppte alla mina hämningar, som just aldrig är så stora i just det här sällskapet, och jag fick upp killarna en efter en till lite valsskola - med förevändningen att de ju måste lära sig till Benne och Destas bröllop (som att det skulle bli vals då.. men ändå). Vi dansade. Framför allt Kaleb och jag. Så fantastiskt flippat och roligt och ja, ett otroligt avslut på en av de bästa dagarna på länge. När det va läggdags sa jag till Benne som liksom i gamla tider låg i en säng en meter bort, "jag hade nästan glömt, men det är ju det här som är anledningen till att jag älskar Etiopien". Inte är det Addis, inte är det ett fullspäckat liv med internetuppkoppling hemma eller utekvällar på exklusiva restauranger. Utan enkelheten i lantislivet, människorna som alltid har tid att bjuda på mat och umgås även om de gemensamma referensramarna är få. Det är ju det som fått mitt hjärta att fastna här och som gör att jag aldrig kan slita mig härifrån. "Vad finns det för fördelar med Addis då?", frågade Benne. Ja, vad är det nu som får mig att bo här och inte i Asella eller någon annan lanthåla? Så mycket. Människor som man kan prata med och som förstår mig, en engelsktalande gudstjänstgemenskap, att det finns massa saker att sysselsätta sig med, och så - kanske framför allt - så har jag ju ett jobb här som ger mig både lön och visum. Så just nu får det allt va Addis som gäller, och det känns ändå bra. Har nånstans en känsla av att Asella i längden skulle bli lite väl avkopplande och språkförbistrat. Men en helg så här ibland - alldeles alldeles underbart.
 
 

Kommentarer
Postat av: Frida

Ja, nu är det Addis som gäller. Fint det! Men jag förstår dig, det göra jag!

2015-12-09 @ 13:00:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0