Maria

Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige. Sen jag fick mitt nya pass sommaren 2012 har jag lyckas fylla det med inte mindre än åtta etiopienvisum. Inte konstigt att man blir smått yr i huvudet och inte vet var man hör hemma.

 

Jag grät på flyget hem, grät av seperationsångest från den vardag i Addis som jag kommit att tycka väldigt bra om. En vardag full med amarinja, vänner, sol, frihet, injera och enkelhet. Kärlek och enkelhet, kanske vad jag uppskattar mest i livet. Att dessutom landa i ett regnigt och kallt Köpenhamn, dagen till ära utan tågförbindelse till Sverige, gjorde just inte saken bättre. Inte heller tanken på att jag just egentligen inte gör nåt i Sverie för tillfället, jag har inget jobb och är inte mitt i nån utbildning som det bara är att köra på med. Istället har jag de senaste dagarna ringt gamla arbetsgivare och försökt förstå vad det är för kurser jag ska läsa i vår. Dock krävdes det inte lång tid innan jag insåg vad jag har i Sverige och saknar i Etiopien; människor som känner mig rakt igenom och som man kan ha långa djupa givande samtal med. Lillasyster kom och mötte mig på tågstationen och följde mig genom ett grått Lund, och efter en tur ner till Larran och mina vänner där tryckte tårarna inte på som förut. Jag hör visst hemma här, jag är en del av något och har en hel massa vänner som jag har saknat och som saknat mig tillbaka. Och sen i torsdags har jag hunnit med en hel massa av de där långa djupa givande samtalen som nog är vad jag värderar högst av allt.

 

Men visst saknar jag Etiopien och enkelheten i livet där. Och människorna och amarinjan. Och värmen. Tankarna snurrar runt, ska jag tillbaka i höst? Jag tror att jag vill det.

 

Jag känner mig sliten mellan olika världar. Här i Sverige har jag ett ben i studentvärlden och vill inte riktigt ta det därifrån och slita mig från plugglivet med allt det innebär av sociala sammanhang och frihet, det andra benet står i vuxenvärlden och väntar på att jag ska ta mig samman och använda min examen för att få ett riktigt lärarjobb. Den där vuxenvälden både skrämmer och lockar. Samtidigt finns Etiopien där och drar i mig, har ett ben även där. Tre ben alltså, jag som trodde att jag bara hade två. Ser fram emot den dag då jag har alla benen på samma ställe igen, kanske redan till hösten.