Maria

En vecka kvar. Vi leker jarnet. Ar pa skolan fran morgonbon till morkret (har gar vi inte efter nan klocka...). Imorgon flyttar vi till skolan for att verkligen suga ut sa mycket som bara gar av den sista tiden. Jenny kom i lordags sa vi ska fa dela rum med henne, kan bli intressant. Sa ikvall blir det ihoppackning och stadning av vart kara hus, vi har verkligen trivts i det. Vi har borjat avverka listan pa alla folk som vi borde halsa pa och i god tid fixat sant som allman utdelning av T-shirtar och kort av oss till barnen, kanns valdigt skont nu ar det bara att hanga pa skolan och njuta av alla harliga samtal med barnen. Underbara alskade barn.
Pa tal om T-shirtarna sa var det en helskon eftermiddag da vi kopte dem. Vi lyckades fa ut fyra av de aldsta killarna atrt hjalpa oss pa marknaden. Smidigt och billigt gick det och killarna var helt i gasen nar det gallde att pruta - harligt att se dem sa fria och engagerad i nagot. Sen blev det givetvis fika till stor gladje, juice och kakor. Och vad ville de ha som tack for hjalpen? jo, bananer. Tank er det, fyra 18-ariga killar som onskar sig bananer.
Det kanns sa overkligt att man ska aka hem snart. Att vi kommer landa i ett kallt och kalt Sverige. Vet just inte om jag ser sarskilt mycket fram emot det. Samtidigt som man sa lange har vetat att sa ar det, och raknat ner dagarna, sa kan man liksom inte riktigt fatta det. Det ar en sa annorlunda varld. Och jag trivs sa bra har. Med mina barn. Att lamna dem kanns som att overge dem, tank om jag aldrig mer fa se dem. Vi har haft ett underbart halvar. Aldrig har jag kant att jag betytt sa mycket for sa manga och faktiskt kunnat gora nagot for dem. Teckenspraket flyter latt i handerna och jag kommer att sakna det sa galet mycket. Men jag ska tillbaka. Sa ar det bara, fran och med nu far min familj acceptera att Nakamte ar ett maste pa etiopienturerna. Och innan dess ska det skrivas brev...
I lordgas kopte vi 16 kilo bananer och tog med till skolan. Exalterade stallde barnen upp sig pa led och fick var sin banan. Tank att bananer kan vara sa eftertraktat... Nagot som atminstone jag i princip har haft fri tillgang till i hela mitt liv. De sma barnen tog skalet efter de stora och skrapade av det med tanderna. Den bilden kommer jag ha med mig da jag ater banan hemma i fortsattningen, dock tror jag jag later bli att skrapa av skalet.
En liten rolig anekdot: Jag satt i matsalen pa skolan i lordagskvall och at shiro. Da fragar Mutoma i sjuan mig om vi ater med bestick i Sverige. Jo, det gor vi ju erkande jag. Hur da? kan du inte forklara? Och jag far forklara nagot som varit sa sjalvklart for mig att jag inte ens tanker att man kan undra over det. En paminnelse om vara olika vardagar. En liten stund senare kommer en liten kille inrusande alldeles till sig och upprepar "Fufa tjuv, Fufa tjuv" och stirrar med uppsparrande ogon genom fonstret ner pa slojdsalen. Da han lugnat sig lite far vi fram att det har varit nagon i slojdsalen. Genom fonstret ser vi hur alla barnen rusar ner over fotbollsplanen. Vi sallar oss till skaran dar nere, aningen uppskarrade over vad som hant. Men det kommer fram att det anda som saknas ar en klase bananer. Den lilla tjuven hade kommit in genom fonstret som troligtvis lamnats oppet. Tank att vara sa hungrig att man vill stjala nagra bananer. Stackars lilla Fufa.