Reflektion
En liten reflektion om var orattvisa varld och den sjalviska manniskan...
Hur kan det fa va sa orattvist?
Vad ar det som gor att var varld ar sa orattvis? Vad ar det som gor att en del far ha det sa fantastiskt bra? medan andra lever i rena helvetet? Och vad ar det som gor att just jag har fatt det sa oforskamt bra.
Det kan inte vara meningen att det ska va sa har. Det ar inte meningen. Manniskan har forstort sin egen varld - och resultatet ar skrammande att se. Det ar inte lika latt att fly fran det har nere. For fly det ar vad man helst vill. Vi stanger ogon och oron och tror att verkligheten forsvinner om vi inte latsas om den. Och det laskiga ar att vi sa ofta lyckas. Har nere lever man bland dem som drog en nitlott i "rik eller fattig-lotteriet". Det ar inte lika latt att avskarma sig fran tragiken, men tro mig det gar. En effektiv forsvarsmekanisk for att slippa skuldkanslor och angest.
Jag grater sa fort jag tanker pa barnen pa dovskolan, vandas nar jag tanker pa att jag snart lamnar dem. Deras liv ar sa langt ifran mitt att jag inte kan forsta hur hemskt de har det. Jag kan inte forsta hur det ar att vara konstant radd. Att inte kunna lita pa nagon vuxen i narheten. Jag vet inte hur jag ska kunna lamna dem. Hur jag nansin ska kunna glomma, fortranga, dem. Men jag ar radd for att jag kommer att gora det, glomma - och vad jag kanske ar annu mer radd for ar att det kommer vara skont, att glomma. Nu gar det inte en dag utan att jag tanker pa dem, grater for dem och ber for dem. De har trangt in i mitt hjarta pa ett satt som jag nog aldrig tillatit nagot att gora forut. De ar sa speciella, mina barn. Och anda ar de bara barn, och det finns oandligt manga som har det lika daligt, eller annu varre an de. Det skar i hjartat nar jag tanker pa det. Och det skar annu mer nar jag forstar hur lite det skar. Hur lite jag bryr mig. Hur lite jag faktiskt gor.
Det ar hemskt. Att jag har det sa bra och mar sa bra. Att jag kan leva mitt liv som jag gor. Jag skams, men tydligen inte tillrackligt mycket. Att jag akte pa lyxsemestertill Zanzibar medan mina barn (och manga dartill) svalter ar oforsvarbart. Jag ar precis som alla manniskor. Fel. Jag ar ett resultat av en sjuk forstord varld, och jag ar lika forstord och hemsk sjalv.
