Maria

Efter lordagmorgons flytt gick Benne och jag sjalvklart till dovskolan, sa dar lagom pigga efter att ha bakat brod halva natten. Hade vi vetat vad som vantade oss hade vi nog satsat pa att se vara stora killar spela fotboll i stan men blaogda och fallna for vara sma barns charm som vi ar gick vi med pa Jennys forslag om en utflykt till synoden med alla de sma barnen. Tanken var val att vi skulle ha med oss nagra stora killar men de var forsvunna nar vi val skulle ivag sa det blev nagra av de storre tjejerna plus de stolta for tillfallet stora killarna Ararsa, Gadisa och Motuma. Da vi raknade dem den korta stund de faktiskt stod pa led precis efter att de alldeles for vilt for min smak sprungit over vagen var de 70 stycken. Helt galet! Men vi lyckades fa alla dessa 70 barn i skaplig ordning till synodomradet dar de lekte vilt nan timme. Da vi skulle tillbaka var de fortfarande 70 stycken vilket val var ett smarre mirakel, men varre skulle det bli...  Ni som varit i Nakamte vet om den fina backen ner i dalen precis utanfor vart compound. Det ar en finemang backe att springa i, den riktigt ber en om att springa... eller hur? det tyckte i alla fall vara barn... och inte sa att de sprang langsamt heller... Helt plotsligt var typ halften borta och  jag fick skrika at Desi att springa efter dem. Mitt hjarta dunkade sakert tio ganger sa fort som vanligt de narmaste minuterna innnan vi hittade dem halvvags till skolan. Vad radd jag var. Vi lyckades komma over den livsfarliga vagen med hjalp av en vanlig sjal. Jag fick de stora killarna att springa i forvag och hindra alla fran att ga in pa skolomradet sa jag hann komma dit och rakna in dem. 69 fick jag det till och med hjartat atminstone halvvags till halsen gick vi hem helt utpumpade for dagen och bad att det bara skulle va jag som raknat fel... Men pa vag darifran gick vi pa en lang rad superglada killar som viftade med palmblad och sjong segersanger - vara underbara dova barn hade vunnit med 6-4 mot de stora horande killarna med skagg och mustage, aven om de spelat fult och domaren var mutad, (jag har inte alls en vinklad syn...) Det gick bara inte att ga da, och det gick inte heller att fa ner mungiporna till vanlig hojd igen. Det finns inget som glader mig sa som att se mina barn glada. Vi var helt enkelt tvungna att stanna och dela deras gladje, aven om det innebar en nagot forsenad ankomst till Annas fodelsedagspartaj och spelkvall hos Magnus. Oj, vad trott jag var, och en sak ar saker, jag ska da sakerligen inte gora om en san utflykt i forsta taget...